Kategoriarkiv: 2018 års bloggbilder

Gott Nytt År

Nyårsfirande

Under närmare trettio år har det här gänget haft gemensamt nyårsfirande, även om det inte alla gånger kunde ske just på nyårsaftonen. Så är det. Vissa skulle jobba och ta hand om andra.

Ja, här är året 2018 slut och jag avslutar mina minnen från ungdomens dagar för den här gången. Nästa år får det bli andra bilder i min bildblogg. Kanske mest nytagna.

 

 

Kap 52 av mina minnen

nyårsfirande

Julkort

Julkortstider

Än idag skickar jag julkort till släkt och vänner. Åtminstone till några. Men det blir också en del julmejl. Men kort är kort och julkort betyder så mycket

Det här är från Julen 1971. Det var några år sedan, men kort skickar vi till varandra än idag, även om de kommer från skilda håll.

På den tiden bodde jag på Höglundagatan i Örebro.

 

Minnen kap. 50

julkort

Vandring i fjällen

Hemavan – Minnesvärda dagar

Sommaren 71 var det stora äventyrets sommar. Hemavan. Utan vetskap eller kunskap om fjällvandring gav vi oss iväg.

Första dagen vandrar vi uppför och uppför och dimman tätnar. Vi går i ett moln. Ser bara en meter framför oss. En står kvar vid röset medan de andra tre söker efter nästa röse. Det tar en evighet att ta sig fram. Går i timmar utan att sett en skymt av de fjäll vi vandrar i. Och så går det nerför på is. Trötta stannar vi och kokar kaffe. Och plötsligt:
”Det ljusnar, ett ljust hål mitt i det jämngrå. Så blir det lite blå himmel och så spricker solen fram. Det känns, förmodar jag, som när en blind får synen tillbaka. Man blir nästan bländad. Sedan tittar vi oss omkring. Titta där, va snö, och titta där vilket fjäll och se där borta och där och där och där. Vi är som lyckliga barn. Ingen kunde väl ana att det fanns så fina vyer här uppe. Den ena bergstoppen efter den andra dyker upp, solen liksom vandrar över omgivningen…” (Citatet ur min vän Berts dagbok.)
Ja, efter att ha vandrat en dag bland Hemavans moln, var det som en uppenbarelse.

Vecka 49 minnen

dimmaHemavan

vandring

Segling

Muck 1969

Jag ryckte ut. Muck. Här kommer ändå några bilder på lumparkompisar. På sommaren efter militärtjänsten gjorde jag och två av lumparkompisarna en segeltur från Lunger vid Hjälmaren, via Hjälmarekanal och Mälaren till Stockholm.

Vecka 48 – minnen

muck

Muck 1

1968

Sommaren 1968

På försommaren 1968 ryckte jag in i ”lumpen”. Från den tiden har jag tyvärr inte en endaste bild. Det var kanske inte en tid att minnas precis, men några bilder på kompisarna skulle väl ändå vara trevligt att ha. Än idag undrar jag stundom över var de blev av.
På sommaren fick vi en veckas ledighet, då Inga och jag passade på att resa till västkusten. Vi tältade i Kungshamn. Några år innan hade samhället bytt namn från Gravarne till Kungshamn.

Min syster Jill gifte sig på sommaren sextioåtta i Brevens kyrka. Festen hölls i Brevensgården. Och det var verkligen en riktig bröllopsfest. Innan 68 hade jag bara varit på ett bröllop, när min bror gifte sig, och nu var det plötsligt fyra på ett år. Först mina vänner Kenneth och Britt-Marie följt av Ingas kusin och så Ingas syster.

Bilder: Jill och Ulf gifter sig:
1 Brudgummen pustar ut på kyrktrappan efter vigseln.
2 Därefter en omsvärmad brudgum.

1968
1968

Högertrafik

Hur var det med övergången till Högertrafik?

För er som inte var med, är det svårt att förstå. Tänk dig att i natt växlar vi från högertrafik tillbaka till vänstertrafik. Nya trafikskyltar. I de gamla gathörnen ska du plötsligt svänga på andra sidan om mittskylten. När du ska gå över en gata kommer den nära trafiken på andra sidan om dig. Lär dig att titta åt rätt håll.
Jag, Inga och, på den tiden, en av mina bästa vänner, Sören, var ute hela natten. Sörens bil stod parkerad i Örebro under stillatiden tidig morgon. Vid en given signal fick vi åka över till andra sidan. Stå och vänta på ny signal. Då var det dags. Alla var nybörjare. Det gick bra inledningsvis, men svårt att svänga till en annan gata, när man i åratal åkt där och gjort på ett sätt. Nu ett nytt sätt.
Jag minns Sörens kommentar då vi mötte en cyklist: ”Titta på den han har inte fattat att man ska åka på höger sida. ­Höger!! Ja, visst ja!.” Det var inte cyklisten som var på fel sida, utan det var Sören som snabbt bytte sida.

Några dagar senare åkte Sören och jag till Helsingborg. Det var hastighetsbegränsning på alla vägar. Jag minns inte om det 50 eller 60, men sakta fick vi tuffa mot Skåne.

högertrafik

Bilden är kanske inte från 1967, men det är i alla fall vänstertrafik. Tagen när min syster Jill tog examen som Förskollärare.

Lennart

Lennart flyttade till Helsingborg

På sommaren 1966 flyttade min vän Lennart med sin familj till Hälsingborg, vilket medförde stor saknad, men också för mig en del resor söderut. Ibland med tåg och ibland med vännen Sören i hans gamla Volkswagen.
Men det var också så att Lennart gjorde någon sorts militärtjänst i Örebro som var uppdelad i enbart sommarperioder. Så någon eller några somrar bodde han i mina föräldrars lägenhet på helgerna.
Här en bild på den stilige soldaten vid sidan av hans bil. Också det en gammal "Folka".

Memoarer  vecka 44lennart

Kollo

Kollo och höskörd

På sommaren efter Kävesta jobbade jag på kollo i Ramsberg. Men det blir ingen bild därifrån. Kanske var jag några dagar med under höskörden i Tarsta där Ingas föräldrar hade bondgård. Bilden är ur ”drängens” bildsamling. Han hade förstånd att ta bilder vid alla tillfällen. Och trots en ganska enkel kamera tog han ofta väldigt bra bilder. Men vid det här tillfället måste han ha lånat ut kameran till någon annan, för han står ju själv uppe på hölasset.
Jag är verkligen glad över att jag fått ta del av hans bilder och skannat dem för att få minnesbilder från många tillfällen då jag inte fotograferat. Tack Gunnar för dem!


memoarer  - kap  43
kollo

Bild: Höskörd.

1967

Inga

I början av andra årets andra termin, 1967, träffade jag min blivande hustru, Inga. Här på bilden står hon på balkongen i mitt föräldrahem på Höglundagatan 14, i Örebro.
Det var förresten på den balkongen som jag stått på femtiotalets senare år och tittat på hur vattentornet Svampen växte upp en liten bit i taget.
Inga jobbade i köket på skolan och bodde i sin farmors hus inte långt från skolan. Hennes farmor bodde inte kvar.
Trots att jag under mitt liv tagit tiotusentals bilder, finns ingen bild från ”farmors” hus. Jag förstår inte vad man sysslade med. Hade jag glömt kameran hemma i stan?

 

 

Memoarer - Kap 42

1967

Kävesta folkhögskola andra året

Folkhögskolan i Kävesta

2:a året

Eftersom min rumskamrat, Ulf, inte gick andra året på folkhögskolan i Kävesta, kom Kennet och Bert att bli de närmsta vännerna, vilket de tillsammans med Ulf redan var i ettan.

Tyvärr tycks jag inte ha några bilder från vårt andra Kävestaår. Det var ju så mycket skolarbete, med läxor och prov, att det inte blev någon tid att fotografera. Skolarbete är tungt. Bilderna här är från första året, väl valda för att visa på hur slitigt våra Kävestaår kunde vara.

 

Bilder:

Kennet tvättar kalsonger i tvättfatet.

Bert och Ami

 

Mina memoarer – vecka 41Folkhogskolan

Folkhogskolan

 

 

Camping

Vad ska man inte få uppleva?

På sommaren efter ett år på folkhögskola, var det dags för en ny semestertur tillsammans med Lennart. Vi började resan i en Amason som kördes av Lennarts far. Familjen skulle flytta från Örebro till Helsingborg. De skulle kombinera en semestertur med att titta efter hus.

Råå camping

Lennart och jag skulle bara åka med dem ner till Västkusten för att där slå upp vårt tält och tillbringa någon dryg vecka. Nu blev det så att vi efter några dagar i tältet tröttnade på Campingplatsen och drog oss ner mot Helsingborgstrakten, där vi hamnade vid Råå camping. Någonstans under resans gång hittade Lennart en hjälm, som han vände bakfram och på så sätt under några dagar gladde camparna på Råå.

Visst är han stilig.

 

 

Bild: Den stolte fiskaren har fått napp.

Memoarer   -  kap 40camping

 

Kävestaminnen

Dagbok från Kävesta Folkhögskola

Under de första dagarna på Kävesta folkhögskola skrev jag dagbok, men snart nog så blev det inte tid till sådant

Tisdagen den 14 sept. 1965
Idag har jag börjat på Kävesta folkhögskola. Det är svårt att säga om jag kommer att trivas här, när jag bara gått en dag, men jag tror säkert att det kommer att bli bra.
Vi har haft upprop och sedan fick vi gå runt och och se oss omkring. Det var en av tvåorna som visade oss. Vi var uppe på Nuckebo bl.a. och på gamla skolan (även nya). I gymnastiksalen och på Asgård m.m.
Rumskompisen heter Uffe. Jag tror nog att vi kommer att trivas ihop. Om inte, går det bra att få byta.

Onsdagen den 15 sept.
Det har inte blivit något gjort idag som är med värde. Mest bara löst prat. Jag har idag konstaterat att jag inte känner någon som går här.
Det var lite svårt att sova i natt, så jag tänker lägga mig tidigt idag. Vid tolvtiden skulle jag tro.
Maten här är jättebra.

 

Torsdag den 16.
Igår kväll var jag i Örebro ett tag, jag blir tvungen att åka in idag också. Måste ha pengar till böcker. Lennart kommer ut och hämtar mig.

Fredag den 17 sept.
Idag har vi köpt böcker. det kostade över hundra kr. för mig och ändå är det mycket som fattas.

 

Memoarer   –   kap 39dagbok

Klassisk rökpaus utanför skolans huvudbyggnad.

Kävesta Folkhögskola

Skoldags igen

Från hösten 1962 t.o.m. försommaren 1965 var jag anställd av dir. Sjögren, men trots mitt löfte att aldrig mer sätta min fot i en skola, slutade jag i järnhandelsbranschen just för att bli elev vid Kävesta Folkhögskola.
Det kom att bli en händelserik tid, med nya vänner, varav några fortfarande tillhör mina bästa vänner. På Kävesta mötte jag också min hustru, Inga.
Under mitt första år på skolan delade jag rum med Ulf Rejsby. Tyvärr gick han endast ett år på skolan, och jag, som de flesta, två år. På så sätt kom vi tyvärr ifrån varandra. Jag har verkligen saknat honom.

Mina memoarer – kap. 38Skoldags

Uffe

Kalifornien

Min syster for till Kalifornien

På våren 1961 reste min syster till Los Angeles, Kalifornien, för att jobba som au pair ett år. Det skulle bli två år och vi började undra om hon någonsin skulle komma hem igen.

Bromma

Jag minns än idag när mamma, pappa och jag stod på Bromma flygplats och såg och hörde planet brumma iväg. Det kändes märkligt. På den tiden var det ännu långt till USA och ingen av oss i familjen hade flugit tidigare. Så var hon borta.

Göteborg

Nå, på våren i slutat av april, två år senare, reste vi ner till Göteborg för att hämta hem syrran som kom med båt: Kungsholm. Efter en stunds tittande såg vi henne vinka och om jag minns rätt fick jag gå upp på landgången och möta henne. Kanske minns jag fel.

Bild 1: Båten på väg in i hamnen.

Bild 2: Stark uppförstoring. Min syster vinkar.

Kalifornien – Mina memoarer – Kap 37kalifornien 1

kalifornien 2

Sottern

Sottern – Mina memoarer – Kap 36Sottern

Sommardagar
med en "fisketur" på Sottern".

Sommaren 65 tillbringade vi, Lennart och jag, vår lediga tid i Brevens. Ofta ute på sjön Sottern. Men även långa promenader. Stundom enormt långa och ibland mitt i natten. Men så fanns det ju flickor på trakten också. Och en båt med åror eller en mindre motor som gick ibland.

Och så gjorde vi en sommarsemesterresa också. Men den får jag återkomma till.

Bild: En gammal dia som digitaliserats.

Ytterligare en ungdomskamrat

Sören B.

Förutom Lennart var närmsta vännen, min barn och ungdomskamrat, Sören. Sören och jag hade gått i samma klass från etta till och med sjuan. Åren efter fyran och femman bodde Sören ute hos oss på landet. Den ena sommaren nästan i sin helhet. Vi blev nästan som syskon och träffades så ofta vi kunde under många år ända tills vi var i 27-årsåldern.

Det hände att han kom en kväll hem till oss på Höglundagatan i Örebro. Han gick in utan att ringa på . Han kunde säga: ”Jag är lite hungrig”, och öppna vårt kylskåp, ta fram ett mjölkpaket, bre sig en smörgås och gå in i vardagsrummet, slå på TV:n och sätta sig i soffan föra att titta och äta.

Ja, nästan som en bror till mig tillhörde han vår familj. Tyvärr tog han senare helt avstånd från mig. Det var för mig oförklarligt.

 

 

 

Vecka och kapitel 35

ungdomskamrat

Här sjunger Sören för min blivande hustru på verandan i vårt torp i Brevens. Ca: 1968.

Sommaren 1965

Kungshamn 1965

Lennart och jag tog oss en vecka på västkusten. For med tåg till Uddevalla och därifrån med buss till Kungshamn, där vi slog upp vårt tält alldeles intill havet. Kanske inte så lyckat. På morgonen hade vårt tält nåtts av tidvattnet. Vi vaknade av våta sovsäckar och en limpa som flöt runt i tältet. Allt var blött.

Vi hade inte många kronor på fickan, så vi åt bara varannan dag. Men cigaretter hade vi råd med…

Jag minns från den resan några fina kvällar ute på Smögen. Sång och musik och massor av ungdomar. 60-talet… Ja, det var något speciellt.

 

Mina memoarer kap 341965

Det har sina problem när det varit översvämning i tältet.

Dags att ta ett jobb

Jobb inom järnhandeln

Hur det kom sig att jag fick jobb i Örebro Järnhandel minns jag inte, men det var i en tid då femtonåringar lätt kunde få jobb som mopedbud och springpojkar. Nu var det så att Örebro järnhandel skulle läggas ner, så jag fick mest bära upp prylar som fanns i ett stort källarförråd och snart nog även hjälpa till med utförsäljningen av diverse jordbruksmaskindelar som varken jag eller någon annan i butiken riktigt visste vad det var.

Ekblad & Reimers eftr.

Järnhandeln som såldes ut, ägdes av dir. Sjögren som även innehade Sjögrens järnhandel och Ekblad & Reimers eftr. Jag hade alltså efter några månader varit arbetslös om inte lagerchefen på Ekblad och Reimers frågat om jag ville fortsätta att jobba där. Så fick det bli. Det var att plocka fram och paketera varor som skulle vidare till bl.a. lanthandlarna i omnejden eller till byggarna i stan.

Under de år jag var ”järnhandelslagerarbetare” byggdes Medborgarhuset och Krämaren, samt bostäder i stadens ytterområden. Spik, skruv, bult och lås m.m. levererades näst intill dagligen och lastbilar gick i skytteltrafik till byggen medan köksredskap som Svarta pannan, Röda klara och liknade moderniteter kördes med fullastade bilar till lanthandlarna.

 

Mina memoarer kap 33

BILD: Tyvärr har jag inga bilder från tiden i järnhandeln. Istället blir det en bild på Lennart och mig från 1960-talet. Mer om min gode vän Lennart kommer…jobb


Örebro Järnhandel
låg på Storgatan i Centralpalatset i Örebro.
Sjögrens järnhandel hade adressen Köpmangatan 12, men entrén med skyltfönstren var på Drottninggatan (kanske nummer 13).
Ekblad & Reimers eftr. låg på Köpmangatan, mitt emot Sjögrens bakgård.

Skohandlaren

En vecka hos skohandlaren

På våren 1962 gick jag ut åttonde klass. Därmed var folkskolan avklarad för min del och jag hade inte en ringaste tanke på att sätta foten i någon skola igen. Nu skulle jag skaffa ett jobb. Det måste ju vara mycket bättre och mer lärorikt än att gå i skolan.
Men innan det blev jobb bodde jag någon vecka hos min moster och hennes man och barn, mina kusiner, i Linköping. Min mosters man kallade jag för morbror. Så gjorde vi på den tiden. Han var skohandlare med en egen butik i Linköping. Jag var med honom dit på dagarna och hjälpte till att möbla om i skohyllorna. Därifrån har jag ett gott minne:

En äldre dam kom in i butiken och skulle se på ett par passande skor, men det skulle visa sig att trots att hon provade minst trettio par, så var det inget som passade. Och det här var på den tiden då det fanns lite service i affärerna.
Skohandlaren låg så på knä på golvet och satte skor på fötterna på tanten som satt på en stol utan att just röra sig. Eftersom skorna inte var till belåtenhet fick min morbror ständigt resa sig för att hämta nya och så ner på golvet igen. Således omkring trettio gånger och han var inte precis någon idrottsman, ingen lättviktare således, så krafterna och humöret tröt medan svetten rann.

Kap 32Skohandlaren – På bilden: Jag och mina kusiner.

När damen provat färdigt och uttryckt att hon inga skor skulle ha, gick hon. Min morbror vände sig mot en av de anställda biträdena och skrek ut sin frustration: ”Vicken djävla käring va!”
Nu råkade det vara så att damen i fråga visserligen gått, men inte ut, utan bara runt en skohylla. Vi andra i butiken hade sett det och det blev mycket svårt att hålla sig för skratt. Men efter min morbrors utbrott smög damen ut genom dörren. Min morbrors förvånade min bidrog till gapskratt som han naturligtvis med stor glädje deltog i.

Ja, han min favoritsläkting. En av de roligaste och trevligaste människor jag någonsin träffat. Jag tänker ofta på honom.

Bio

Vi gick på Bio

Under första hälften av 1960-talet fylldes fritiden av många biobesök. Minst två i veckan. De flesta biobesöken skedde tillsammans med vännen Lennart. Ibland var även Sören med.

En del av biobiljetterna, närmare 100, har blivit sparade under åren och på baksidan står ofta vilka filmer vi såg.

China: ”Irma la Douce” med Shirley McLaine och Jack Lemmon. 1964
Aveny: ”Viva Las Vegas” med Elvis Presley och Ann-Margret. Ca. 1964
Spegeln: (Biografen China bytte namn till Spegeln) ”Goldfinger” med Sean Connery. Ca 1964
Royal: ”Änglar finns dom” med Jarl Kulle och Christina Schollin samt Edvin Adolphson, Sigge Fürst och Isa Quensel, 1961. Min fösta barnförbjudna film (15 år). Jag var fjorton år och gick på bio tillsammans med klasskamraten Bengt-Åke. 2 och 75 kostade biljetten.
Röda Kvarn: ”Ung Rebell” med James Dean och Natalie Wood 1963-08-19
Saga: ”Bron över floden Kwai” med Alec Guinness, William Holden och Jack Hawkins. 1964-02-15
Roxy: ”Zorba” med Anthony Quinn, Alan Bates och Irene Papas. Ca: 1964
Rio: ”Okänd Soldat” med Kosti Klemelä och Heikki Savolainen. 1962-09-14

 

bio*

Tänk att jag sparat biljetterna med uppgifter på baksidan om filmens namn och skådespelare samt ibland datum för när jag såg filmen.

Mina memoarer  kap 31

1960-talet

1960

Det är dags att lämna 1950-talet.

År 1960 fyllde jag tonåring och lämnade Rynninge skola bakom mig för att börja sjuan i Olaus Petri skolan.
Den sommaren reste vi med Folkvagnen till Öland. Anledningen var att min bror jobbade där på ett kollo. När han var ledig följde han med oss på små utflykter. Min syster jobbade antagligen med något annat, för hon var inte med. Det var på en sådan utflykt vi hittade ”Regalskeppet Trasa”, om vilken jag berättat om här
I övrigt såg vi oss om bland väderkvarnar och gamla kyrkor och ruiner m.m. På medföljande bild besöker vi just någon sådan plats. Min bror, min mamma och jag, medan pappa höll i kameran.

 

 

Mina memoarer  kap 30

1960

 

Fiskebäckskil

Från Ford till VW

Från en stor klumpig Ford V8 årsmodell 37, bytte vi till en Folkvagn årsmodell tidigt 50-tal. En sån med liten delad bakruta. Och dessutom soltak. Rena sportbilen! Och under de sista åren på 50-talet var vi på bilsemester till västkusten, i närheten av Fiskebäckskil.

En blöt tältsemester i Fiskebäckskil

Fram för allt minns jag en mycket regnig västkustsemestervecka. Tältet blött på mornarna. Sovsäcken genomvåt, alla kläder blöta. Regnkappan våt på insidan. Och så blött hela dagarna ända fram på kvällarna när man skulle lägga sig i ett genomsurt tält. Men vi metade krabbor från bryggan, badade och gjorde små upptäcktsfärder bland klippor och skär trots blötan. Men stundom var det svårt att hålla humöret på topp.

Bildtext

Den enda bild jag hittade på våran Folkvagn var en vinterbild från Erikslund i Brevens. Mamma står bredvid för att göra en skidtur.

Bilden är från en camping i närheten av Fiskebäckskil i slutet av 1950-talet. Det är mina föräldrar och deras bästa vänner Astrid och Ragnar.

Mina memoarer kap 29

Fiskebäckskil

Fiskebäckskil

 

Forts. Min andra Semesterresa

Forts. från förra inlägget.

Min första utlandssemester

Hur vi reste från Mora till utlandet vet jag inte, men på bilden härintill står jag med ena benet i Sverige och det andra i Norge. Jag har en bild från Stöllet så kanske vi for mot Torsby och in i Norge. Vi var i Kongsvinger innan resan gick åter mot Sverige. Jag har även en bild från Minnesmonumentet i Morokulien, så kanske var det den vägen vi kom ut ur Norge, men sedan var vi i Mårbacka och i Rottneros. Jag minns också att vi såg flottare som flottade timmer på Klarälven.

 

Mina memoarer  kap 28utlandssemester

Restaurang Björkdungen
Någonstans mellan Mora och Norska gränsen

 

Utlandssemester !Norge

För första gången i utlandet
Med ena benet i Sverige och det andra i Norge

Min andra semesterresa

Min andra semesterresa 1957

Mitt livs andra semesterresa gick mot Dalarna 1957. Jag minns att mamma bakat en stor, stor påse med mandelkubbar som vi festade på under alla våra resdagar.
Någonstans på väg mot Siljan började det plötsligt lukta bränt i bilen och det rök från instrumentpanelen. Pappa stannade och vi rusade ut. Trodde att bilen skulle explodera. Den var ju tjugo år gammal. Pappa vågade sig tillbaka till bilen och ängsliga stod vi andra kvar en lång bit därifrån. Pappa kunde snart konstatera att röken kom från en överhettad cigarettändare. Ni kanske minns den där knappen som man tryckte in och så efter en stund hoppade den ut när den var glödgande. Det var på den tiden folk rökte medan de körde bil.
Cigarettändaren i vår Ford hade aldrig fungerat, därför var den kanske intryckt och efter tjugo mil började den plötsligt fungera och bli varm, men hoppade inte ut, utan höll på att tända eld, inte på en cigarett utan på hela vår fina älskade bil, som pappa hade döpt till Esmaralda.
Färden kunde fortsätta och vi kom till Leksand och Mora och till många fler platser som jag får berätta om nästa vecka.

 

Mina memoarer kap 27 - Semesterresa_2

Semesterresa_2

Här står semesterfararna. Alla mina bilder med min nya kamera blev tyvärr inte så bra. Jag får väl skylla på att de står i blandad sol och skugga.

Från vänster:
Min mamma, min pappa, min syster och min bror. Själv höll ja alltså i min kamera.

Min första semesterresa

Semesterresa till Gränna

Mitt livs första semesterresa gick av stapeln 1956. Vi, mina föräldrar, min bror och min syster och jag, packade ihop oss i Forden tillsammans med tält sovsäckar och all annan packning som behövdes. Så for vi iväg mot äventyren och upplevelserna.
Vi lämnade Örebro och Brevens Bruk mot Gränna för att se hur man bakade polkagrisar. På vägen såg vi Rökstenen som på den tiden var otydd. Vi gjorde ett besök vid Vadstena kloster och såg några utgrävningar någonstans. Det var då jag bestämde mig för att bli arkeolog. Tyvärr insåg jag snart nog att det behövdes en god skolunderbyggnad för ett sådant yrke och någon framgångsrik skolelev var jag inte.
Efter Gränna for vi mot Norrköping för att träffa mina kusiner Håkan och Hans. Det blev ett mycket kort besök. Min syster blev sjuk med hög feber och vi for hem till Örebro och till doktorn. Jag minns inte om det var röda hund eller scharlakansfeber, men mycket sjuk var hon.
Inte minns jag heller hur många övernattningar vår semester utgjorde kanske var det tre nätter. Men vad gjorde det. Jag hade fått uppleva min första semesterresa.

Ur mina memoarer – Kap 26

Bilderna ur mitt barndoms album

 

 

 

 

 

 

 

Rök-
stenen

 

 

 

 

 

 

 

Mor och
Syter i
Gränna

semesterresa 1

 

smesterresa 2

Semesterbilen

Ford V8 1937

Jag måste här berätta lite om vår semesterresor.
På femtiotalet var min familjs ekonomi inte av den sort att vi kunde resa till Mallorca eller andra semesterorter. Vi fick hålla oss runt vår hembygd. På hösten 1955 köpte min pappa en bil. Det var en Ford V8 av årsmodell 1937. Med den skulle vi göra våra första semesterresor.
Naturligtvis hade mina föräldrar sett sig om i närmiljön före dess. Bland annat hade mamma tillsammans med en väninna cyklat till Dalarna och Siljan. Hon hade även jobbat en sommar ombord på en av Siljans turistbåtar. Pappa som var yrkesmilitär hade under kriget och därefter varit på många platser i vårt avlånga land.
Men nu skulle familjen ut och resa. V8-Forden, semesterbilen, skulle under två somrar ta familjen ut på diverse äventyr. Tält fick vi låna eller hyra. Och vägen gick ibland till släkt och vänner.

Mina memoarer Kap 25Semesterbilen

På bilden ses min pappa meka med den nästan 20 år gamla bilen. Det gällde att hålla den i trim. En sommar till Gränna och en sommar till Dalarna, Värmland och för första gången kom tioårige Curt till utlandet. Några mil in i Norge.
Mer om semesterresorna kommer i följande kapitel av mina barndomsminnen. Mina memoarer.

Midsommar

Midsommar i Brevens.

Det var alltså 1953 som vi första gången kom till sommarstugan Erikslund några kilometer från Brevens Bruk. Det innebar också att vi under många år firade midsommarafton med ett besök i Brevens vid den mest fantastiska midsommarstångresning jag sett.
Någon gång i tonåren fick jag också vara med att binda en krans. En enda karans består av cirka 10 000 Liljekonvaljblad som spritas (rivs upp) och viks för att med tunn tråd bindas vid kransens ställning. Det tar hela midsommarveckan att få till och därefter ska blommorna bindas.
Kanonskott och därefter marscherar hornblåsare genom samhället följda av vackra kransar burna av vackra flickor.
När jag var barn såldes glass vid festplatsen. På den tiden hade de ingen el-ström där och inga frysboxar utan glassen hölls kall av kolsyreis. Efterhand som glassen såldes kastade glassförsåljaren den konstgjorda isen på marken. Den tog vii ungar med bara händer. Det kändes som att det brändes, så kallt var det. Vi slängde isen i Brevensån intill stranden och av den utvecklades en kraftig rök. Rena rama rökbomben.

 
Bild ovan från mitten av 1960-talet
Bild nedan från 2006

Mina memoarer. Kap 24midsommarafton

 

midsommarafton

 

 

Livet på landet

Erikslund igen

Tillbaka till Erikslund, sommartorpet, utanför Brevens bruk. Det var alltid där, ute på landet, som jag blommade upp. Det var där mitt egentliga liv fanns. Fri från skolaskräpet.  Sommarsol med värme och bad. Nå, det regnade också en hel del, men då fanns det alltid en kortlek, ett couronnespel eller någon annan inomhusaktivitet som roade. Och så kunde man faktiskt vara ute och leka även i regnväder.

Boa

"Äta te mä teske i veboá", sa vi och låtsades prata franska.
Både i vått och torrt lekte vi i ”Boa”. En vanlig bod med en sädesbingar uppevid med en kraftig fastsatt stege. Sädesbingarna kunde lätt förvandlas till en fartyg, en borg med skottgluggar, en flygande luftballongkorg och mycket, mycket annat. På vår lekfantasi fanns knappast några gränser.
Mamma tyckte bra om när vi lekte skogskörare. En blev häst framför en ombyggd barnvagn och en körde hästen till skogs. Så kom vi hem med upphittade tallbagnar (BAGNE pl. bagnar, m. gröfre gren som utgår från sjelfva stammen. – Svenskt dialektlexikon ordbok öfver svenska allmogespråket - 1862-1867). Bagnar som blev till ved i köksspisen.

 

Mina memoarer kap 23
Boa

Bild: Boden.
Strax ovanför fönstren, på insidan var sädesbingarna. Vi ungar hade slagit ut bräda däruppe, så att vi fick utsikt. Som ett utsiktstorn. Bilden är lite nyare, så pappa har satt tillbaka brädan.

Svanen

Jag köpte min första kamera

På våren, nyinflyttad, hade jag samlat på mig 65 kronor. Det var mycket pengar 1957. Jag hade en krona i veckopeng och den brukade gå åt till söndagsmatinébio. Men med 65 kronor på fickan gick jag tillsammans med pappa till fotoaffären. Jag skulle köpa en kamera. Jo, jag hittade en som såg bra ut, med inställningar för tid, bländare och avstånd. Det var bara det att den kostade 70 kronor. Men min pappa, gjorde som han brukade när han handlade. Han prutade. Han var expert på det.

Första bilden

Några dagar senare skulle kameran invigas. Per från I3-tiden följde med. Det gällde att hitta ett lämpligt motiv. Vi gick från Norrby till Centrum av Örebro. Till slottet och parkerna däromkring. Där fanns motivet: Svanen.
Eftersom jag inte hade någon avståndsmätare, vare sig lös eller i kameran, mätte jag avståndet genom att ställa mig exakt bredvid svanen och ta två stora steg, en och en halv meter, ställde in kameran och knäppte jag den vackra fågeln.

Foto- och labbintresse

Sedan fick jag avstå från biobesöken för att ha pengar till film. Framkalla film och göra bilder fick min bror Jan hjälpa mig med. Så, där i tioårsåldern inleddes mitt intresse för fotolabb. Tyvärr, måste jag säga, så är den tiden borta. Nu är det digitala bilder som gäller. Inte tillnärmelsevis lika roligt, intressant och spännande.

Bilder: Svanen och Per

Svanen och Per. Mina två första bilder med egen kamera. Kameran tog bilder med 6x6 negativ. Men min skanner för negativ tar bara småbild. Därför fick jag nöja mig med delar av bilderna,

Mina memoarer. Kap 22svanen

Det gamla gänget

Var blev ni av…

Vad blev det av mina gamla vänner. Per spelade fotboll, Katarina höll mest till i stallet, Per-Erik blev snatr stora kar´n, 14 år och hälsade inte längre på små elvåringar. Tusse och hans familj försvann efter kort tid till Umeå eller om det var Luleå.

Ett nytt rum

Min bror Jan och jag skulle dela rum. Det blev inte så många år. Han skulle ”ligga” i Uppsala och studera. Det var väl Jan som valde tapeter. Jag minns dem inte trots att jag hade mitt rum kvar i många år. Men persiennerna minns jag. Det var tre ”pinnar” gula och så en svart, tre gula en svart o.s.v. Vi hade också en fladdermusfåtölj med svart stativ med gul galon. Och en oäkta stringhylla. Dvs, äkta gavlar, men hemmagjorda hyllplan.
Min systers tapeter minns jag. Massor av små ovala ringar med olikfärgade prickar i.

Bilden

Bilden kan kännas något malplacerad så här när midsommar snart infaller. Men det är den enda bild jag kunde finna inifrån vår lägenhet på Höglundagatan 14

Mina memoarer  –  Kap 21var

 

Vi fick flytta

Vi flyttade till Höglundagatan 14

Tvångsförflyttning. De lägenheter vi alla haft vid I3 skulle nu bli kontor. Vi fick flytta. Den första april 1957 var det dags. Norrbyområdet var under uppförande och vi hade fått förtur att välja var i området vi ville bo, om vi ville bo där. Det var verkligen med blandade känslor.

Att flytta till en modern lägenhet

För mamma var det naturligtvis en fördel att få en modern lägenhet med elspis och varmvatten, badrum och kylskåp. Och för mina syskon som valde tapeter och persienner m.m. Men för mig som var tio år var förlusten av mina barndomskamrater störst.

Saknaden

Ja, kamraterna flyttade också till Norrbyområdet, men det blev ändå inte så mycket gemensamt där. Det var fullt av ungar och vi bodde på olika gårdar och kom snart ifrån varandra. Förmodligen hade vi gjort det ändå. När vi passerat tio år var lektiden slut och andra gemenskaper väntade. Men just då var saknaden av den gemenskap som funnits runt parken vid I3 stor. Vänner som jag tappat under livets gång har alltid givit mig stor sorg. De finns ju inte längre. I alla fall inte inför mina ögon.

Mina memoarer   –   kap 20flytta

Här sitter jag på en jordhög utanför knuten vid Höglundagatan 14 i Örebro. Det var så det var när vi flyttade in.

Ytterligare några minnen från I3

Tillbaka till I3.

Ytterligare några minnen: Vi fick en ny postadress: Fanjunkarvägen 7. Vi hade telefonnumret ––– Märkvärdigt. Jag har kunnat det i hela mitt liv, trots att vi fick ett helt nytt nummer när jag var tio år, men nu idag när jag skulle skriva det var det borta. Det måste ha fallit ur mitt minne just som jag fyllde 71 år. Ja, så måste det ha varit.
Men nu plötsligt dök det upp igen. 22370. Skönt att veta att man har minnet i behåll. – Nästan…

Rökbomber

En påsk hade vi gjort rökbomber. Några gamla negativ rullades samman och lindades in i papper. Sedan tände vi eld på pappret la bomben på marken och väntade tills filmen tog eld. Då trampade vi på bomben som slutade brinna och en väldig rök uppstod. Naturligtvis var det någon som skvallrade för mamma och jag fick skäll. Det var alltid någon som tittade ut genom fönstren. Det var nästan omöjligt att göra något bus utan att någon såg det och så gick djungeltrumman.

Mina memoarer. Kap 19

Ytterligare

Bilden har varit med på min blogg tidigare, men den passar bra här. Det är kompisarna från I3. Fr.v: Per, Ullabett, Annica, Min syster Jill och Katarina (Katten) Kanske min allra bästa barndomskamrat.

Fotot är tagit av min bror. Per och Katarina är födda 1946 och jag misstänker att de är fem till sex år här. Kanske 1952. Då skulle min syster var elva år.

Vinterlov

Hästnäs –
En annan sort vinterlov

På min tid fick all Örebros sjätteklassare åka till Hästnäs under några dagar. En annan sorts vinterlov. Vi åkte skidor och hade snöbollskrig. (Hästnäs var barnkolloni på somrarna.) Några små minnen har jag. I en skidtävling åkte jag om och kom före Mats Karlsson i mål. Han var både arg och tjurig över det. Han ansåg att bli omåkt av en sån anti-idrottsman som jag, borde ha varit omöjligt.

Vi var nog tre klasser samtidigt i Hästnäs, och sista kvällen hade vi samkväm. Jag minns en flicka som sjöng. Henne träffade jag sommaren därefter på Örebro Lasarett.

Vinterlov

F.v. Göran Mattson, Bengt-Åke Rudström, Tore Lundgren och jag. Bilden är tagen med min kamera, men jag vet inte vem som höll i den. Kanske var det Lennart Heikenberg.

Mina memoarer. Kap 18Vinterlov
Lennart kom att bli min bästa vän under tonåren med många biobesök och äventyr. Han är än idag en av mina bästa vänner, även om vi inte ses så ofta.

Skolresa

Skolresa

Bilden i förra kapitlet är från samma skolresa som den här bilden. Om man bortser från bildernas olika ljus, syns att Sören och Hasse har samma kläder. Dessutom sitter båda bilderna på samma sida i mitt album. I albumet står att vi var på skolresa till Vadstena, men inget datum. Jag tror dock att det är från våren i fjärde klass. Då var jag fyllda elva år. Mellan Hans och Sören står Tore ”Nacka” Lundgren. Det är inte en cigarett, utan ett rullat papper.

I övrigt minns jag ingenting från resan till Vadstena. Hade jag inte haft bilderna i ett album med texten ”Vadstena”, hade jag inte vetat att vi var där. Men när jag set bilden minns jag att Tore rullade ett papper innan jag fick knäppa.

Tore kan ni hitta på en sida på nätet, tillsammans med Hasse Borg, Dixie Eriksson, Olle Bergqvist och andra storheter… PDf, sidan 15 Här

Mina memoarer Kap 17

skolresa

Hasse, Tore och Sören och en fin buss. 1958

Datten

Jag hade börjat skolan

Det är inte många minnen jag har från själva skolarbetet. Det är förträngt. Första tiden var rasterna inte heller så livade. Jag kände ingen i min klass när jag började och var nog ganska ensam tills Bosse en dag sa att han skulle leka med mig. Jag kanske inte riktigt ville, men han sa att det var en ”order”. Det gick inte att komma undan. Hans mamma hade sagt att han var tvungen att leka med mig för hon hade pratat med min mamma, som sagt att jag var lite ledsen för att jag inte hade nån att leka med. ”Vi börjar med att leka datten”, sa Bosse och ”dattade” mig och sprang. Ja, det var väl bara att haka på. Det var ju en order.

"Datten" – Den eviga leken

Bosses och min dattenlek var en evighetslek. Man fick inte ta ”pax”. Så långt upp i skolåren hände det att han kom och dattade. Vi brukade skoja om att vi som pensionärer med var sin käpp i handen skulle springa runt på stadens gator och jaga varandra.
Sist vi dattade varandra var 1984. På 30-års träffen efter vår skolstart.
Jag undrar nu vem av oss som ”är”. Han eller jag.

Mina memoarer – Kap 16

Datten

På bilden står Bo Grenter i mitten, med Anders Lönn till vänster och Hans Larsson till höger. Och framför sitter Sören Börjesson. Jag tror att bilden är från någon skolresa. Jag är fotografen med min nya kamera. Mer om den i ett senare kapitel.

Klassbild

Jag börjar skolan

Sju år var jag då jag började i skolan. Även av det har jag vaga minnen. Först skulle vi göra ett skolmognadsprov. Jag tror att det var i samband med att vi började skolan, eller kanske var det en tid innan. Jag minns att jag, och de andra barnen, fick ett papper med en bild av ett hus och en flaggstång med en flagga på. Vi fick så ”order” om att rita dit vissa saker. Bland annat skulle det komma rök ur skorstenen. Jag ritade dit lite rök och hade turen att rita röken fara iväg åt samma håll som flaggan blåste. För det skulle man göra om var skolmogen.
Det var säkert en del annat man skulle göra också, men det är bara det där med flaggan och röken som jag minns. Och jag kan väl inte tro att de som ritat röken åt fel håll, inte fick börja skolan. Hade jag vetat att det kunde vara så, hade jag säkert ritat röken åt fel håll och därmed sluppit gå i skola. För jag kan väl inte säga att jag tyckte att folkskoletiden var något jag saknade när jag åtta år senare slapp ut därifrån. Tvärtom, jag tror mig förstå hur en fånge som blir frigiven känner.

Mina memoarer – Kap 15

skolan

Jag gick i Rynninge skola i Örebro. Fröken hette Inger Nilsson, tror jag mig minnas. Ung och snygg. Alldeles "nyexad" tror jag. Och faktiskt tror jag mig komma ihåg vad nästan alla elever hette, men det hoppar jag över nu. Undrar just om någon kan se vem som är jag.

Curt

Tillbaka till I3

Mina memoarer – Kap 14

Nu lämnar jag sommarstugorna för en tid och återgår till "vinterlägenheten" i stan.

Lekkamrater

I vår trappuppgång, där jag bodde, fanns alltså två pojkar, Karl-Arne och Per-Olof (Tusse) Roos. I Södra bostaden bodde fler barn, Annika, Katarina och Susanne Augustsson, Helene, Per och Anders Bodin, två bröder Norling som var äldre än jag men som flyttade därifrån och ersattes av Per-Gunnar Jönsson och hans bror. I andra uppgången bodde Siw Holmqvist och Per-Erik Nordin. Det är de barn jag minns. Men så fanns också den Norra bostaden med flera barn. Men jag minns dem inte alla. Där bodde Maggan (Margot tror jag hon heter) och Totta, men det var som sagt fler.

Cykel

En tur på Cykel

Jag minns att Tusse och jag en gång cyklade runt I3. Det måste ha varit ett stort äventyr, eftersom jag har det kvar i minnet. Tusse cyklade på en liten trehjulig barncykel, så han var nog inte mer än tre, fyra år. Jag var två år äldre och hade fått ärva en sådan fin cykel med två hjul och trampor och kedja. Den var precis som en herrcykel, men mycket mindre.
Jag minns att vi gav oss av och jag minns att vi rundade ett stort rött hus som låg innanför regementets staket, men sedan är minnen blank. Kom vi runt hela kasernområdet eller blev vi upphämtade av jagande mödrar?

Nya vänner

Mina nya kompisar

Erikslund ligger cirka fyra kilometer från Brevens bruk. Mina första år tillbringade jag runt torpet. Men jag fann också nya kompisar vid Hunneberg, där det var två mindre bondgårdar. Lennart och Sven-Åke, eller ”Såke” som vi ofta sa. Och Anna-Stina som var så söt att man nästan tappade andan.

Vid Erikslund hade vi en bod: ”Boa” som var en fin lekplats. Två stycken korgfåtöljer stod därinne. Ganska slitna. De använde vi som leksaker. De kunde bli en bil om man lade dem ner på sidan, eller ett reaplan eller vad som helst. I Boa fanns en sädesbinge upp under taket och en stege. Kanske att Lennart och Sven-Åke mesta minns att vi lekte med bilar.

Mina memoarer – Kap 13

kompisar

Lennart, Anna-Stina och Sven-Åke

Ett nytt sommarland

Erikslund – mitt sommarland

Sex år var jag 1953 när vi flyttade in i Erikslund. Mitt nya Sommarland. Jag har ett svagt minne av inflytten, men är inte säker på att det var just det allra första året.

Vi åkte lastbil. Möbler blomkrukor. Allt skulle med för nu for vi iväg tidigt i juni och ämnade inte komma hem förrän i mitten av augusti. Som jag minns det så satt min pappa och mina syskon på flaket, medan jag och mamma satt i lastbilshytten tillsammans med chauffören, som kanske var en av mina kusiner. Jag minns också att jag var vansinnigt arg för jag inte fick sitta på flaket.

När vi kom fram så passade inte nyckeln som vi fått i dörren och vi bar in det mesta genom ett fönster. Innan dess hade vi rest en stege mot väggen för att klättra in genom ett litet vindsfönster. Kanske var det jag som kröp in där. Jag vill gärna minnas att det var så. Tyvärr gick inte dörren att öppna utan nyckel inifrån heller, men fönstren fick jag upp: (Om det nu var jag som krupit in genom fönstret.)

Mina memoarer – Kap 12

Sommarland

Från tiden i Erikslund har jag många minnen. Det beror naturligtvis på att vi hyrde det där sommartorpet i många, många år. Ända tills jag var vuxen.

Till Erikslund – mitt nya sommarland – kommer jag att få anledning att återkomma många gånger under detta bloggår. Ja, redan nästa vecka för här fick jag nya kompisar.

Somrarna 1951 och 1952

Somrarna i Bännebo

Somrarna 1951 och 1952 bodde vi i Bännebo. Mitt i kröken. Jag var fyra och fem år och har inga minnen från de somrarna heller. Vi blev bekanta med familjen Brånn och på sätt kom vi att ta vägen förbi många gånger då vi åkte till Erikslund, som kam att bli nästa sommarställe. Därför har jag goda minnen av hur det såg ut.

Jag lekte med Rune Gustavsson och med Göran Brånn. Och runt omkring fanns andra barn, men lite äldre än jag. Så gick de somrarna förbi.

Jo, ett minne har jag. Kanske bara därför att vi pratat om det så många gånger därefter. Vi hade en solstol. En sådan där av träramar och med tyg. De såg nog ut så på den tiden. Ihopfällbara. En gång när jag satte mig däruti så föll den ihop och jag fick fingrarna i kläm. Fruktansvärt. Naglarna på tre fingrar på vardera hand föll efter en tid bort och jag gick hela sommaren me tutor på mina ömma fingrar.

Det är trist att jag bara ska ett sådant minne av mina somrar i Bännebo.

Bilder:

1. Jag och Rune på en trehjuling
2. Det här ska vara torpet i Bännebo, men det ser inte alls ut att vara sommar. Jag till höger och Rune i mitten och hans syster till vänster (tror jag) och så min syster, Jill, där bakom.

Mina memoarer – kap 11Somrarna

Somrarna
Vad har jag för konstiga kläder på mig?

Karintorp

Sommaren 1950

Det var här i Karintorp vi sommarbodde när jag var tre år. Jag minns ingenting av det. Men det var här min syster lärde känna Annhild. De blev sedan skolkamrater i Rynninge skola och är vänner än idag.

Om jag förstått saken rätt hyrde vi och bodde på övervåningen. Mannen som bodde i huset snickrade ett dockskåp åt min syster.

Jag har varit här en gång långt senare kanske för närmare 20 år sedan. Huset låg högt upp med en svängd uppförsbacke. Om jag minns rätt. Det kan vara så att den bild som jag har av det här huset är tagit då, för ca 20 år sedan eller så är det från 1950. Bilden är från min brors skannade bilder som jag fått, märkt Karintorp.

Karintorp – Kap 10
Karintorp

Sommaren 1949

Anvanbo

Jag är två och ett halvt år och sträcker mig upp mot kameran. Det gäller att synas. I övrigt på bilden ses min syster, bror och pappa. I bakgrunden syns höhässjor. Det är inte ofta man ser nuförtiden.

Anvanbo ligger cirka två kilometer från Bännebo där vi hade sommarnöje 1951 och 1952 och en mil från Testa där jag bor nu.

Enligt församlingsboken bodde en familj Johansson kvar här år 1943 och kanske ett antal år till. En av döttrarna var gift med en banarbetare Karlsson och de bodde också här med en son Gösta. Eftersom den sista församlingsboken slutar med 1943 får jag inte veta när de flyttar ut. De kanske rent av bodde kvar här när vi var sommargäster.

Enligt det fotografi jag har från Anvanbo ser man att någon ändå sköter jordbruket.

Mina memoarer – Kap 9Anvanbo 1949

Idag, den 4 mars 2018 tog jag en promenad till Anvanbo. Ja, jag gick inte hela vägen hemifrån, men eftersom vägen är avstängd för motorfordon, så fick jag gå några kilometer, vilket var riktigt skönt.

Av huset finns bara en grund och en skylt. Runtom skog och avverkad skog. Men för 69 år sedan var det enligt bilden en åker med höhässjor. Det var andra tider det!

Anvanvo 2018

Anvanbo skylt

Hemsjöstrand

Sommaren 1948

Min andra sommar tillbringade jag i Hemsjöstrand. Jag vet ingenting om det, men Hemsjöstrand tycks ligga en dryg halvmil väster om Mullhyttan. Där finns enligt kartan två sjöar som heter Lilla Hemsjön och Stora Hemsjön.

Bilden hittade jag i min brors gamla album. Sjön ser ju ganska stor ut så jag förmodar att det är på Stora Hemsjön som min mamma är ute och ror med oss barn. Jag är alltså ett och ett halvt år, min syster sex år äldre och min bror nio år äldre.

Här är det inte fråga om flytvästar. Antagligen är vi ganska nära stranden eftersom någon, förmodligen min pappa tagit bilden. Något teleobjektiv lär han inte ha haft.

I min brors album finns flera bilder på oss i båt, så kanske var det en stor del av sommarnöjet.

Mina memoarer _ Kap 8

ö

Hemsjöstran 1948. Min mamma Margareta vid årorna och i aktern syster Jill och bror Jan och så jag i mitten.

Tänk om man visste var vi bodde? I vilken stuga? Och om den finns kvar?

Marieberg första sommarnöjet

Sommaren 1947

Jag gör nu en avstickare för att presentera några av de sommarbostäder som vi hyrde och njöt somrarna i under min barndom.

Sommaren 1947, min allra första sommar, tillbringade vi i Marieberg. Förståeligt nog har jag inga minnen därifrån. Jag vet inte exakt var stugan låg och förmodligen finns den inte kvar idag. Marieberg är i dessa dagar kanske mest känt som köpcentrum och för travbanan.

På den tiden hade vi ingen bil, så kanske att vi cyklade dit eller kanske åkte vi buss. Jag antar att det på den tiden också fanns en järnvägshållplats där.

Bildtext:
Storasyster Jill, mamma med mig i knät och storebror Jan. Bilden är från sommarnöjet i Marieberg sommaren 1947.

 Mina memoarer – Kap 7Marieberg 1947

Jill

Min syster Jill i gröngräset

Min syster Jill i gröngräset framför den Södra bostaden. Min bror har antagligen tagit bilden med sin lådkamera. Det väcker minnen. Strax bakom där fotografen stått fanns en sandlåda, där vi stundom lekte med bilar: Dinky Toys. Jag hade en gul Austin Healey, och en lastbil med släp och några andra bilar. Ibland lekte vi med bilar inne. Då var det inne hos mig. Jag har knappast något minne av att jag lekte inne hemma hos någon av kompisarna. Men hos mig var det ofta någon. Jag brukade bygga vägar på golvet av tändstickor. Mamma hade brutit av svavlet, antagligen rädd för att jag skulle tända eld på alltsammans en dag.

Bakom ryggen på min syster ser jag stuprännan mitt på husets långsida. Det var där vi stod och räknade när vi lekte "dunk". En ofta återkommande lek. Det hände att alla mellan fem och femton år var med och sprang och gömde sig. Alla fick vara med. Det vill säga alla som kunde räkna till hundra.  Därför lärde jag mig det redan som femåring.

Mina memoarer – Kap 6

Bildtext: "Jill 1953" står det på kortet. Om det är riktigt så är hon 12 år.

jill

Eken

Ett vanligt träd – en ovanlig ek

Vad gjorde vi barn på den tiden? Ibland, ganska ofta klättrade vi träd, och trädet hette: "Eken". Ja, Eken var verkligen ett träd med stor bokstav. Den hade grenar åt alla håll och där fanns plats för hela barnaskaran.

Det fanns en förvaltare som bodde i Södra bostaden. (På den tiden var förvaltare den högsta militära graden för underbefäl. Sergeant, fanjunkare, förvaltare var graderna.) Han hette K.W. Vad initialerna stod för vet jag inte. Vi barn sa bara KW. Han hade, tror jag, någon sorts uppgift att se efter fastigheter och parkområden som hörde till regementet. Jag vill inte påstå att någon var rädd för honom, men vi fick ju inte klättra i träden, så när vi satt i Eken hände det att någon ropade: ”KW kommer”. Vi hoppade alla ner och gömde oss i det höga gräset runt eken. Där var liksom en vildvuxen äng. KW kom på sin cykel, stannade och tittade mot oss och sa med militärisk stämma: ”Jag ser er allt!" Sedan satte han sig upp på cykeln och trampade vidare. Bara han var utom synhåll satt vi alla i Eken igen.
Han hade en uppgift, därför kunde han naturligtvis inte bara cykla förbi, utan var tvungen att säga ifrån, men givetvis förstod han att vi skulle klättra upp igen bara han var borta och jag tror att han tyckte att det var som det skulle.

Det var med viss sorg jag många år senare såg att både Eken och ängen var borta för att bereda plats åt en parkeringsplats. Det var på den tiden då många värnpliktiga hade bil. Det hade de inte i min barndom. Idag står det stora svarta hus där min barndoms ek en gång grönskade. Ingenting får förbli som det var.

Mina memoarer - Kap 5Eken

Eken – i mitt album står 1951

Du får trycka till på bilden så att den blir större.
Om mitt album inte ljuger så är jag, som står på marken, fyra år. Min syster Jill sitter överst till vänster på sin vanliga plats. Och så är det Annica Augustsson högst upp. Under henne med mörkt hår sitter Siw Holmqvist med sin hund Pussi. (Jag tror hunden hette så.) De andra ungarna i Eken törs jag mig inte på att namnge. Jag kan ha fel.

Ta en extra titt bakom trädet där man ser Kasernhuset och bilarna som står parkerade därutanför. Det var riktiga bilar det!
Och så kan man ju undra över vad det var för kläder jag har på mig. Det kan väl inte ha varit högsta mode. Men vad brydde vi barn oss om mode? Vi som hade en egen Ek att klättra i.

Blomkrukan

Blomkrukan – ett minne från treårsdagen

 Det är inte så mycket minnen jag har från den tidigaste barndomen och eftersom vi bodde vid I3 tills jag var tio år, vet jag inte riktigt när olika saker inträffade. Jo, jag minns den dag då jag fyllde tre år. Det vill säga jag trodde länge att jag mindes den dagen.

Den dagen jag fyllde tre, fick jag nämligen en blomkruka – i huvudet och fick åka till Lasarettet för att sys ihop. Ja det blev bara tre stygn, men jag fick ett litet ärr i pannan som jag hade kvar i många, många år, men nu kan jag inte hitta ett spår efter det.

Som sagt, jag trodde mig minnas exakt den dagen, hur krukan föll och att jag fick åka i min morbrors PV till sjukan. Men många år efter den händelsen pratade jag med min mamma om saken och det visade det sig att jag mindes alldeles fel. Krukan föll inte som jag mindes och någon biltransport blev det inte heller. Mamma skjutsade mig på cykeln. Det borde jag ha begripet för min morbror hade en sån där PV med blinkers mitt uppe på taket, och sådana bilar fanns inte 1950, när jag fyllde tre.

BILD. Jag ombord på en eka vid tre års ålder

Mina memoarer – Kap 4Blomkrukan

1:a Bataljon I3 – Örebro

Kap 3 – Flytten till 1:a Bataljon

När jag var ett år flyttade vi från "Södra" och hit till 1:a Bataljon  - I3 Örebro, vilket var en del av regementet. Där sov jag i nio år vägg i vägg med ”gossarna” på luckan. Just det. På andra sidan av väggen där min säng stod var andra kompaniets första logement, men vår ytterdörr ledde ut på gården och inte in på kaserngården. 

Roos, Carlsson, Fröberg och Fröberg

Fyra familjer var vi som bodde över varandra. Högst upp bodde familjen Roos. Föräldrarna tror jag hette Arne och Karin. De hade två pojkar. Karl-Arne som var tre år äldre än mig och Per-Olof som var två år yngre. Av någon anledning kallades han alltid för ”Tusse”.
I lägenheten under dem bodde Familjen Carlsson. Ivar eller Ivan och Signe hette tror jag de hette. Jag minns inte att de hade några barn, men de var betydligt äldre än mina föräldrar, så de kan ha haft barn som flugit ut.
Under dem bodde vi, och längst ner bodde min farbror Harald med fru och barn. Hustrun hette Zippora (jag är högst osäker på hur det stavas) och –

barnen hette kanske Carl-Olof och Sven-Erik och så fanns det en dotter som flyttat hemifrån. Även pojkarna hann väl flytta iväg innan vi gav oss därifrån. Naturligtvis borde jag veta deras namn för de är ju mina kusiner, men jag har inget minne av att jag någonsin sett dem sedan jag var mycket liten. De var/är nog mellan tio och tjugo år äldre än jag.bataljon

Bilden är från 2007. Vi flyttade därifrån 1957 för att våra lägenheter skulle bli rum åt kompanibefäl. Men här byggs de om till bostäder igen. Den röda pricken på bilden visar vårt köksfönster. Fönstren till höger därom är vårt vardagsrum.

Södra bostaden

Södra bostaden vid I3 i Örebro

Det var i det här huset, Södra bostaden, vi bodde när jag föddes i januari 1947. Här var för elva år sedan vandrarhem. Det var då jag tog den här bilden. Min 60-årdag firade jag genom att bo med samma fönsterutsikt som när jag föddes. Som jag minns det så var det balkonger här på sidorna av trappuppgången när jag var barn och tumlade runt här i den fina parken utanför.
Nå, nu bodde vi bara i det huset tills jag var ett år, men vi vi flyttade inte långt, så det var här vid I3 jag levde mina första 10 år.

Mina memoarer – Kap 2bostaden

Södra

Memoarer

Nu, 2018, ska jag här skriva mina memoarer.
Från början tills nu.

Jag föddes!

Vid den tiden bodde min familj i "Södra bostaden" vid regementet I3 i Örebro. Pappa var underbefäl, som det hette på den tiden, sergeant. Och mamma var, som alla andra mammor jag kände, hemmafru. Hon hade säkert mer att göra än vad pappa hade. Ungar, mat, städa, tvätta m.m. m.m. Och då i en tid utan tvättmaskiner och mikro, varmvatten och elspis. Men med balja på vedspisen, såpa, tvättmedel så fick det ändå bli rent. Maten lagades på gasspis och gasugn.

Bild: Det var så här det började, nästan.

Mina memoarer Kap 1 (lika med vecka 1)memoarer

Memoarer