Kvarntorpshögen

Årets sista bild är från Kvarntorpshögen. Den ligger nio kilometer bilväg hemifrån mig. En slagghög från brytning av oljeskiffer, som idag är förvandlad till en kulturinstitution. Konst på hög.        Vecka 53 - 2020

Snövinter

För tio år sedan var det snövinter. Visst har vi haft lite snö också efter det, men det var inte varit många flingor. Här fick jag ge mig upp och skotta från taken, så att inte huset skulle falla platt till marken.

Vecka 52 - 2020

Julmarknad

Så här års brukar vi fara på julmarknad i Brevens, men så blir det inte i år. Det kan bli lite småsaker, men framförallt en fika och en glögg. Julmarknaden i Brevens brukar vara inledningen på själva julen och även om marknaden inte är så stor, så är den ändå stämningsfull.
Bilden är från 2010 och på den tiden kunde det vara snö före jul. Men i år är allt bara grått och trist, liksom det varit ett flertal vintrar. Det är inte utan att man längtar till nordligare trakter. Tänk att få ta en skidtur!

Varför inte ta en titt på vännen Kennets bildblogg: HÄR

Larslundskyrkan och Sköllersta skola

Larslundskyrkan i Sköllersta är byggd samtidigt som skolan byggdes ut. De är sammanbyggda och kan utnyttja vissa lokaler gemensamt. Det var just då som jag och min hustru köpte det gamla kapellet som varit Baptistförsamlingens hemvist tidigare.

Här i Sköllersta skola har våra barn gått i låg- och mellanstadiet och här har jag arbetat ett antal år i sexårsverksamhet.

Du kan läsa mer om Larslundskyrkan HÄR

En del bilder från "gamla skolan" i Sköllersta kan du se HÄR

Mamma och tant Fea

Ja, ibland grips man av nostalgi. Då kan det hända att den gamla diaprojektorn kommer fram. Ni unga som ser det här vet förmodligen inte vad en diaprojektor är, därför finns härintill en bild på en dylik.
Tänk att få sitta på verandatrappan och ta en kopp kaffe efter dagens arbete.
Här på bilden sitter min mamma och tant Fea. Svea hette hon, men med mitt barndomsspråk fick hon heta Fea och det fick ofta heta så länge jag kände henne.
De sitter på verandatrappan till Erikslund som i min barndom och tonårstid var paradiset på jorden. Inte långt från Brevens Bruk.

Det var Erikslund som under många år var vårat sommartorp. Jag var sex år vår första sommar. Jag återvänder och tar mina promenader däromkring ibland, för det är bara lite drygt två mil här hemifrån.

Vecka 49 - 2020

Kånsta kvarn

Ungefär två kilometer, fågelvägen, hemifrån ligger Kånsta kvarn. En gång en tämligen unik kvarn med möjlighet att växla energi från vind till vatten. Blåste det fick vingarna gå, men vid dålig vind kunde mjölnaren öppna  dammluckorna, och med en enkel "växelspak" skjuta över driften till vattenhjulet.
För trettio, fyrtio år sedan sådär hade Sköllertsa hembygdsförening en förhoppning att kvarnen, som då saknade vingar och vattenhjul, skulle kunna renoveras. Föreningen hade kontakt med personer som hade kunskap att återställa kvarnen, och visst material hade föreningen fått från en riven kvarn, men det var två problem: Det var Hallsbergs kommun som ägde kvarnen, och det saknades pengar.
Tyvärr fick jag aldrig se kvarnen som kvarn, istället kostades den på mycket slantar för att bli nån sorts sommarstuga. Tänk om vi fått se ett TV-program om hur man rustar upp en kvarn. Det hade varit grejer!

Hembygdsföreninga

Naturligtvis finns i Sköllersta en aktiv hembygdsförening med mer än 100 år på nacken. Den tidigare hembygdsgården fanns i Nybble. Men sorgligt nog drabbades huset av eldsvåda och därefter flyttade föreningen till Åkerby.

Den vänstra bilden är från Nybble vid en festlighet. Jag kan inte säga när det var.
Den högra bilden är från den nya hembygdsgården i Åkerby.

Kävesta Folkhögskola

Kävesta folkhögskola ligger cirka fem kilometer hemifrån mig. Jag var elev där i två år på 1960-talet, och på den tiden var det enbart allmän linje som gällde. För oss i min generation som gått i folkskola i sju eller åtta år, var det här en möjlighet att få grundskolekompetens, och det fick vi och mer där till.
Det var på Kävesta jag träffade min hustru och även flera av de vänner jag ännu har kvar.
Då liksom nu har Kävesta folkhögskola erbjudit glädje, och möjligheter att förändra många människors liv.

Bilden från skolan är nytagen, men den svartvita bilden är från långt före min tid, nämligen från en kamratträff 1941. Jag hittade bilden i min hustrus föräldrars bildsamling.

Om folkhögskolan i Kävesta har jag skrivit tidigare i bloggen, men även min vän Kennet har skrivet…
Se HÄR
Och HÄR
Och HÄR

Centralföreningen i Sköllersta.

Centralföreningen på bilden, var stora byggnader, som fanns här i Sköllersta på den tiden vi flyttade till Testa. Jag hade tagit en bild på dem, men som låg bortglömd bland alla mina diabilder. Det är inte så ofta jag tittar på dem. Men så händer det ibland att jag gripen av nostalgi plockar fram den gamla diaprojektorn. Bilder som en gång var bra, är fortfarande bra, medan bilder som från början var över- eller underexponerade har blivit sämre.

De här stora byggnaderna revs för många år sedan. Jag antar att många av de som bor i Sköllersta idag inte ens vet att de funnits. Men så här såg de ut.

Domarring

En domarring lär vara en forntida gravanläggning av en typ som kom i bruk under slutet av bronsåldern. Förr tänkte man sig att det var en slags tingsplats där man fattade rättsliga beslut, men förmodligen var det en gravplats, men vem vet?

Bara någon kilometer (fågelvägen) från där jag bor finns den här domarringen. Inte vet jag vad den en gång haft för syfte, men det kan göra det samma. Någon gång för länge sedan resta någon dessa stenar och fantastiskt nog står de kvar där än i min tid.

Vecka 44 - 2020

Stor Gul Kanin

En Kanin på Stortorget i Örebro. En stor gul, vilket var Open Arts stora succé för ett antal år sedan. Närmare bestämt 2011. En sådan måste ses, men tyvärr så ligger den inte kvar där längre. Och kanske är det tur. Den tog stor plats.
Men en sommar fick den ligga där som om om den hade blivit tappad av något jättebarn mitt på torget och med svansen mot Engel­brektsstatyn. Visst fanns det de som tyckte att det var missprydande, men de flesta kom att älska kaninen. Det fanns till och med de som kämpade för att den skulle få ligga kvar.

Floren­tijn Hofman

Florentijn Hofman är en holländsk konstnär som skapar lekfulla stadsinstallationer som Rubber Duck and HippopoThames, men Hofmans "Stor Gul Kanin" på torget i Örebro var ändå något alldeles särskilt.
Jag bor bara två mil från Örebro och att resa in för att se Open Art är en sommarbegivenhet. Så jag hoppas på fler Open Art.

Kolla Open Art

Vecka 42 - 2020  --- Foto: Gunnar Gillberg

Och på 70-talet

Från 70-talet tills idag har det hänt en hel del. Världen har blivit mindre påstår somliga. De menar att vi lättare och snabbare kan förflytta oss mellan jordens alla platser. Kanske. Men en sak som är säker är att jordbruksredskapen blivit större.

Från mitt förra inlägg som är från 2020 och i tidsspegeln tillbaka till de här bilderna från till 70-talet, kan man se förändringen. Det fanns gårdar som då hade en modernare maskinpark, men det här var en vanlig syn på den tiden.

Och på 50-talet

Och när jag var barn på 50-talet gick bonden som jag då kände och plöjde med två hästar framför en enskärig plog. Han skar säden med ett hästdrivet slåtteraggregat och band den i kärvar. Så även

.

under tiden fram till 1970 hade förändringen varit stor. Och i samhällsutvecklingen i stort innebar säkert 1800-talets sista hälft den allra största och märkligaste förändringen.

Skördetid

Nu var det några veckor sedan det var skördetid och skördetröskan dammade förbi. Det är bäst att stänga fönstren när den kommer. För "den kör så det ryker". Sedan dess är det stubbharvat och förberett inför nästa års sådd. Alltid intressant att se vad som då växa skall. Ska det bli ett ljus- eller mörkgrönt fält. Kanske olivgrönt, eller kanske rent av gult. Grannen härintill gillar gula rapsfält, för han är biodlare.

Vecka 41, och fortfarande år 2020

Saga och Sam.

Saga och Sam kom till oss våren 2017. De precis som Svante hade varit sonens katter. Den här gången på grund av allergi.
Vi hade inte tänkt att vi skulle ha några mer katter efter Svante, men när sonen frågade, så sa vi naturligtvis ja. Saga och Sam var i tioårsåldern. Tyvärr blev Sam cancersjuk förra sommaren, så nu har vi bara Saga kvar, men det är inte så "bara". Det är hon som "äger" vårt hus och det vore dumt att kalla sig husse och matte – Betjänter är vad vi är.

Katten heter Svante

Katten Svante kom från sonen, som flyttat och inte kunde ha honom kvar. Vi hade redan katt, så det gick väl hyfsat att ta emot en till.  Svante hann bli nästan 20 år, så vi fick ha honom länge och även om han inte var världens trevligaste katt, så tror jag han mådde bra hos oss ute på landet i Testa.

Kvismaren

På mindre tid än 10 minuters bilresa är jag vid Kvismaren. En välkänd fågelsjö i Närke. Vid den här tiden på året brukar vi åka dit för att se tranorna flyga in för natten. De är på väg söderut, men stannar här några veckor för att äta upp sig inför sin långa flygtur. På dagarna kan vi se tranor överallt på åkrar och ängar, men på kvällen samlas de alla vid Kvismaren.

Den här bilden, på min hustru Inga och vännen Kennet, som bor i Halland, men som var på Närkebesök, är tagen klockan 18.45 den 27 september 2017. Den kvällen var "Fågelskådarklubben" på plats och räknade tranor. De kom fram till att det var fler än 20 000 tranor som flög in för att stående sova ute i vadardjupt vatten, dit räven har svårt att ta sig.

Tingshuset

Här kommer några ord om tingshuset i Sköllersta.

Som jag skrev i förra inlägget var platsen Sörby nära Kävesta vägskäl av stor betydelse med gästgiveri och ting. På Wikipedia kan man läsa:  "Med tiden framstod Sörby i Sköllersta socken alltmer som som ett bygdecentrum och här uppfördes på 1680-talet en gästgivaregård som bl.a. användes som tingsplats för häradet." Men 1907 byggdes ett nytt tingshus i Sköllersta och där förblev häradsrätten till och med 1947. (Mitt födelseår)

På digitalt museum finns en del bilder på Tingshuset, som till exempel en bild från då byggnadsarbetare bygger huset. Ta en titt.

Vecka 37 - 2020

Bilden ovan tog jag häromdagen, så byggnaden står kvar med namnet: "Tingsgården"

Macken

Macken i Kävesta vet väl alla var den ligger. Här mitt i vägskälet där vägen från Örebro och Kumla delar sig mot Katrineholm och Norrköping, ligger vår närmsta mack. Bara fyra kilometer hemifrån.

En gång i tiden var platsen vid Kävesta vägskäl en centralort i bygden. Här låg tingshuset och gästgiveriet. Senare en bit in på 1900-talet lär det vid något tillfälle ha funnits tre lanthandlare här samtidigt.

Och än idag träffar man bekanta ibland just här på Kävestamacken.

Vecka 36 - 2020

Sköllersta

När jag flyttade till Sköllersta socken i mitten av 70-talet byggdes det många nya villor inne i samhället. Jag bor några kilometer söderut på landsbygden, men tydligen var det just då populärt att bosätta sig i Sköllersta. På bilden ses villorna under uppbyggnad efter den då nya gatan, "Treuddsvägen". Huset längst fram till vänster var nog det hus som snart blev till Dagis och faktiskt så jobbade jag där i ca ett och ett halvt år.

Bilden är fotad av Gunnar Gillberg.

Vecka 35 - 2020

Bredband

Som jag berättat tidigare så är det bredband på gång här hos oss. Det trodde vi inte. Det har varit ett antal turer häromkring, men nu tycks det ordna sig. I veckan var de här och grävde ner slang, så nu får vi se vad som händer härnäst.
Inte för att jag vet om jag får nytta av det, men det kan vara värt att ha. Risken är stor att de en vacker dag kapar av den gamla koppartråden.

Vecka 33 - 2020

Snavlunda äng

Veckorna går så fort att jag missar att lägga ut veckans bild då och då. Men här kommer en bild från Snavlunda äng.
Så här i Coronatider har vi valt att göra en mindre utflykt varje vecka i stället för någon större semesterutflykt. Vi packar korgen och ger oss ut på en biltur.
Här har vi hamnat vid en vacker liten sjö med gula näckrosor i vattnet nedanför vårt utvalda fikaställe. Inte alls så tokigt. Kanske lika bra som en långtur.
Snavlunda ligger några mil hemifrån mellan Vretstorp och Askersund.

Vecka 32 - 2020

Vill du veta mer om ängen så läs här

Kattungar

Och så fick Fanny tre små kattungar som döptes till Alexander, Bettan och Ville. De tre ungarna var väldigt olika varandra. Alexander, som vi också kallade Lurvas, påminde om en Norsk skogskatt. Bettan var svartvit med mjuk len päls, medan Ville var gråbrunstrimmig och vit och mer strävhårig.
Jag får berätta mer om dem senare…

Vecka 31 - 2020

Fanny

Fanny fick hon heta vår tredje katt. Kanske var det efter barnboken: "Fina och Fanny", som var en av vår förta sons favoritbok. Det var också han som ville ta hit katten.
Hon bodde alldeles bredvid Kävesta vägskälet och tog sin dagliga promenad rakt över två hårt trafikerade vägar, väg 51 och väg 52.
Martin, vår äldste son, som pryade vid Kävesta såg med ängslan katten kryssa fram bland bilarna varje dag. Ägarna av katten ville att någon tog hand om henne och på så sätt hamnade hon hos oss.
Vi funderade över varför hon snart nog blev allt rundare om magen och snart kom svaret. Det var ungar på gång. Och snart var det dags att föda. Det blev tre små kattungar som jag får berätta om nästa vecka.
Den här kloka kissen gav oss mycket glädje och hon blev sjutton år, och som tydligt visade vem det var som bodde i vårt hus och i vår trädgård.

Vecka 30 - 2020

Fiber

Ja, nu ska vi få bredband, fiber. Så är det att bo på landet. Man får vänta tills alla andra fått sitt. Och några bidrag finns då inte längre kvar, utan här får vi betala 25 000 kronor för att få det framdraget.
Än så länge har vi bara fått en dosa på väggen. De har inte gräft hit till vårt hus än, men det ska bli. Det har de lovat.
Inte vet jag om jag får någon användning av det. Kanske någon annan när vi flyttat härifrån, men då kanske man kan koppla upp sig via ett luftburet nät.
Men det är ju roligt att det är något som händer här ute bland åkrar och ängar.

Vecka 29 - 2020

Oskar

Efter att Jakob lämnat oss i ovisshet blev det så att vi tog över en kattunge. Han fick namnet Oskar och var en mycket trivsam vän i vårt hus i tio år. Tyvärr fick han leukemi och tvingade oss att avliva honom.
Oskar var alltid med oss. till exempel när vi tog en promenad så följde han med. Efter några hundra meter började han jama och tycktes orolig. Till sist fick vi ta upp och bära honom, men när vi vände hemåt igen sprang han före med svansen i luften.

Vecka 28 - 2020

Jakob

Jakob var vår första katt här i Testa. Han kom från Fjugestatrakten och skulle bo hos oss, men redan efter ett år var han försvunnen. Vi vet inte var Jakob tog vägen. Kanske rymde han eller blev offer för rovdjur eller trafik. Borta var han och vi letade, men han fanns inte.
Efter Jakob har vi haft ett antal katter, som jag tänkt presentera här efter hand.

Vecka 27 - 2020

Bännebo

Innan vi flyttade till Testa, visste jag inte ens att det fanns en plats med ett sånt namn. Ändå har jag många gånger åkt vägen fram. Redan som barn i början av 1950-talet hyrde mina föräldrar ett torp i Bännebo. Därefter fick vi bekanta där som vi ofta hälsade på och dessutom hände det att vi tog den vägen när vi senare åkte till Brevens där vi hade stuga från 1953 till slutet på 70-talet.

På bilden är det jag fyra år gammal, som sitter i mitten. Min syster står till höger och så är det barn som bodde på trakten.
Se även HÄR

Midsommar 2020

Vi brukar ofta åka till Brevens eller till något annat ställe för att fira midsommar där man kan se en midsommarstång och träffa bekanta. Men i år var allt sådant inställt. Midsommar 2020 fick vi fira i egen trädgård tillsammans med en av sönerna med fru.

Naturligtvis ville vi se en midsommarstång på midsommarafton, så det var till att göra en egen. Lite snickeri och grönskan kom från syrenhäcken som behövde klippas. Kransen fick ungdomarna stå för.

Midsommar Vecka 25 - 2020

Dags att måla

Måla… Ja, eftersom jag fick hjälp av en snickare att byta en dörr och en del panel på vårt kapell, samt fick låna kvar hans byggställning, passade jag på att måla om den 140 år gamla kåken. Ett enormt arbete. Massor av fönster att skrapa, grunda kitta och måla. Men så hår i coronatider är det bra att ha något att syssla med, när jag ändå inte kan ut och fara, eller träffa barn och vänner.

Så här såg det ut en gång för länge sedan: HÄR

Bränna källa

Bränna källa är en plats, bara en och en halv kilometer från vårt hus, där vatten kommer upp ur marken. I hundratals, kanske tusentals år, har vattnet kommit upp ur marken vid Bränna och bildat en bäck som porlar dag efter dag. Men för några år sedan var det så lågt grundvatten att det inte ens kom vatten ur källan. Det har aldrig hänt förr säger de som vuxit upp här i min nuvarande hembygd. Kanske är det så.
Se här

Vart tar vatten vägen

Bäcken rinner sedan vidare via vår trädgård och ner mot andra bäckar och vidare mot Kvismare kanal och ut i Hjälmaren för att kanske återfinnas långt ute i Atlanten.
Se här

Hage

Genom den här fina hagen, som ligger 200 meter hemifrån, brukar jag ibland ta en promenad. Det vill säga när det inte är några kor i hagen.
Man ska aldrig gå in i en hage med kor om man inte känner kossorna väl. Som barn gick jag ofta rakt genom kohagen vid vårt lantställe. Alla kossorna kom då och hälsade mig välkommen. De åt gärna lite gräs ur min hand.
En av mina kompisar som var med en gång blev rädd när korna kom emot oss och började springa. Det var dumt. Hon fick naturligtvis alla korna att springa efter henne. Kor är flockdjur. Springer en springer alla.
Som barn brukade jag hämta korna ibland från hagen till ladugården för mjölkning. De skulle då ordna in sig i rangordning innan de kunde gå. Alltid samma ko först och alltid samma ordning och samma stackars ko sist. Jag tyckte det var orättvist och försökte styra om ledet. Det var mindre bra. Det blev ”cirkus”, och bonden fick stå med mjölkmaskinen i handen och vänta.

Vår nära ekskog

Vi gjorde en dag en utflykt till Trystorps ekäng. Tog med lite fika och satt i en skogsbacke. Det är fint där, men vår dag var blåsig och lite kylig. Nu behöver inte vi åka flera mil för att se ekar.  Vi har en ekskog, om än ganska liten, bara hundra meter hemifrån. Här lever den lilla skogen fritt från allt vad turister heter.
Jag tog en promenad där igår. Fanns inte ett spår av en människa. En hare och några hjortar såg jag och tyckte mig höra grymtanden. Kanske var vildsvinen nära inpå.

Vecka 21 - 2020

Begravning

Min svärmor dog på grund av "corona". Märk väl. Hon dog inte av corona. Hon var inte smittad. Min svärmor dog på grund av coronasmittan och förbud mot besök.
Under några år har min svärmor bott på ett äldreboende. Hennes två döttrar har turats om så att de under flera år besökt henne några timmar om dagen. Varje dag! Svärmor var gammal och i viss mån dement. Men hon kände igen döttrarna och de kunde prata med henne om sådant som hänt förr. Kanske gnolat på sånger hon kunde, tittat på bilder som hon kunde känna igen och pratat om allt gammalt. Sånt som min svärmor kunde relatera till. Och framförallt skratta och göra livet, trots ålder och demens, till ett värdigt liv. De kunde hjälpa henne att få i sig mat varje dag och de fikade tillsammans varje dag.

Så en dag blev det besöksförbud!

Det finns ingen personal som vet någonting om min svärmor. Ingen som kan prata om det hon varit med om. Ingen som kan de sånger hon kände igen eller titta på och prata om de bilder med personer som hon en gång känt. Ingen som lyckades få henne att äta.
Hon som innan besöksförbudet skrattat och sjungit, var efter en månad okontaktbar och några dagar senare död. Döttrarna fick inte ens komma till henne i dödsstunden.

Egbyåsen

Så här i coronatider, när man inte kan resa och hälsa på vänner, får man göra andra utflykter. Vi tog med kaffe och äggmacka och åkte till Egbyåsen en dag i slutet av april för att titta på backsippor. Tyvärr var det då i slutet av blomningen, men det är ändå så fantastiskt med så otroligt många blommor. Ett helt fält med backsippor.
Därefter tog vi vårt fika vid en folktom badstrand vid Hampetorp.

Egbyåsen ligger ungefär två mil från oss och uppskattningsvis ca två mil från Örebro. Ta en tur dit i mitten av april nästa år.

Ormar vid Öby Kulle

Vill du se ormar ?
Knappt en mil bort från oss ligger Öby Kulle vid fågelsjön Kvismaren. Hit vallfärdar folk i april för att titta på ormar som vaknar upp ur sin vintersömn, och senare på våren kommer alla de som vill se fåglar.
Jag brukar åka hit på hösten för att se tranor som om kvällarna samlas här i vattendränkt mark för att övernatta. Tranor då på väg söderut som stannar några veckor. Och som på dagarna sprider ut sig i omgivningen för att fylla på matförrådet inför vidare flytt söderut. För något år sedan räknade fågelskådarna in 20 000 tranor. Ett fantastiskt skådespel.

Bilden här på huggorm och snok som omfamnar varandra är från den 10 april 2010
Se också

Svärmor

Idag dog min svärmor på grund av corona. Hon dog inte av corona, utan på grund av.

Karin var 98 år och bodde på ett äldreboende dit inte coronasmittan kommit. Men på grund av besöksförbud fick inte hannes barn besöka henne. Barn som turats om att vara hos henne två timmar varje dag året om. Eftersom min svärmor var något dement behövde hon de som kunde prata om förr. Sjunga de visor som Karin kunde. Ge den nära kontakt av de hon kände igen. Och barnen som kunde ta sig tid att se till att hon fick i sig den mat hon behövde.

Men så kom corona och besöksförbudet och hennes barn fick inte komma dit.  Karin gick ner i vikt och tappade all sin nära kontakt. Min svärmor dog inte av corona utan på grund av…

Prylar

Jag har tidigare berättat att vi har ett kapell på tomten. Har man gott om utrymma får man snart väldigt mycket prylar.  Prylar som man till sist behöver göra sig av med och i stället för att kasta bort det slog vi oss samman med grannen och har under några somrar haft loppis i kapellet. Det kan ju passa bra.

Vecka 16 - 2020

Sippor uti backarna stå

Både blå och vita sippor kan vi se strax här utanför. Ja vitsippor växer till och med på gräsmattan, tillsammans med vårlök och en och annan svalört m.m. Det är våren som är här. Tror jag. Men ganska så kallt och väldigt blåsigt det är det.

Vecka 15 - 2020

Trädfällning

Idag blev det av med trädfällning. Vårat vårdträd har sedan länge sett sina bästa dagar. Nu fick vi hjälp av en granne som sågade och hans hustru som skötte traktorn.
Den fantastiska hängasken som en gång var som ett jätteparasoll har sedan en tid varit död, men överväxt av vildvin. Men med rädsla för att de tunga grenarna skulle falla ner över oss beslutade vi till sist att fälla trädet.

Sparvhök

Här matar vi fåglar om vintern därför att vi vill att de ska överleva i kylan samtidigt som att de är trevliga att se.  Vi räknar också fåglar och skickar in. Det kan vara domherrar, blåmesar, korsnäbbar, skator och många andra arter.
Men så händer det att det kommer en sparvhök vägen förbi och visst har vi några gånger sett att den tagit småfåglar. Det kan kännas lite trist, men även en sparvhök måste ha mat för att leva. Det är så det är i naturen.

En fasan vid vårt fågelbord kan du se här.

Kor

Kor kan vi se, om vi en sommardag stiger ut på verandan.  Trevliga kor, som är på lagom avstånd. Så där femtio metar från vår tomt. Och de ger livet på landet lite av det där extra som vi vill ha. Det hemtrevliga, som vi gärna ser på.

Naturligtvis finns inte korna bara på sommaren, men de har lite olika beteshagar. Därför kan de ibland vara utom synhåll för oss. Förutom att de är trevliga att se på så hörs de också. Det är bra, därför att då vet vi att vi bor på landet.

Och här där vi bor, mellan jordbrukslandskap och skog med hagar och ängar känns det nästan som i min barndoms jorrdbrukstid, men inte riktigt för ståss - Titta på den här.

Picknick

En picknick, en utflykt en vacker dag. Ja, det hände sig en gång för länge sedan, dock icke på forntiden, att vi, några familjer vandrade upp till Tarsta borg.

Det är en viss utsikt och en fin känsla att sitta däruppe. Bara vetskapen om att för många, många år sedan kånkades tusentals stenar upp för att bygga en borg.

Vi kånkade bara med oss lite god mat, men det räckte för oss.

Ett fornminne

Bara omkring fyra kilometer hemifrån finns ett fornminne: Tarsta borg. En fornborg, eller rättare sagt, resterna av en borg. Stenmuren har av tidens tand blivit förvandlad till ett långt stenrös. Hur man en gång i tiden tänkt sig att under orostider flytta in i borgen förstår inte jag. Den ligger högt uppe på ett berg. För att leva behöver man vatten och det är det ont om här uppe. Men det är en vacker plats som erbjuder besökaren att fantisera över en tid som är borta sedan länge.

Snö?

Nästan så att man börjar undra vad snö är. Men för 10 år sedan var huset täckt av det där vita, kalla, våta som måste skottas undan. Årets vinter har hitintills varit grön, förutom några flingor i höstas, och på grund av det står skyfflarna oanvända och skidorna har inte ens blivit framtagna.
Visst saknar jag en skidtur, men det får väl bero till ett annat år. Svårare är att fördra det blåsiga och gråa trista vädret.

Vecka 8 - 2020

Från värt badrumsfönster

Vid en titt ut genom vårt badrumsfönster kan vi ibland se hjortar, ibland rådjur eller harar. Men det händer att även en älg tar vägen här förbi. Vildsvin finns det gott om, men vi ser dem sällan, eftersom de mest rör sig på öppen mark under mörka nätter, men spåren efter dem är mycket tydliga.

Vecka 7 - 2020

Mörkret

Mörkret var jag tvungen att vänja mig vid. Efter att ha varit stadsbo (eller "stassare", som mina lantsortskamrater något nedlåtande kallade mig) i 27 år, flyttade jag ut på landet med familjen. Det har sina sidor. Jag har fått vänja mig vid svarta kvällar och mornar. Vi fick själva gräva och dra el och sätta upp några små ljuspunkter i trädgården. I övrigt är det ficklampa eller pannlampa som gäller. Här är det bäcksvart om aftonen när solen vintertid gått ned.
Å andra sidan är det lugnt och skönt. Mörkret ger en stilla trygg känsla, när man väl vant sig.

Vecka 6 - 2020

Testa Kapell

När Sköllersta baptistförsamling 1975 byggde ett nytt kapell i Sköllersta såldes den gamla fastigheten - Testa kapell. Sagt och gjort, och det var vi som köpte den.
Förutom ett kapell fanns här en pastorsbostad, vilken vi tagit i anspråk som bostad. Och dessutom två uthus, samt en lekstuga.

I Baptistförsamlingens 100-års minnesbok finns en bild på hur Testa kapell såg ut från första början, när det byggdes 1883. Då var entrén mitt på framsidan, men har senare flyttats till den södra gaveln. Bilden är inskannad från minnesskriften.
Under ungefär 25 år hade Inga vävkurser i kapellet och på senare år har vi haft loppis en tid varje sommar. Ett hus med så mycket utrymme fylldes efterhand med massor av prylar. Egna och efter föräldrar m.m.
Detta om kapellet för den här gången, men kanske att jag berättar mer om det en annan gång.

Vecka 5 - 2020

Bron över bäcken

Rakt genom vår tomt rinner en liten bäck, så naturligtvis blev jag tvungen att bygga den här bron där över. Inte för att i första hand ha att gå på, utan mest för att det skulle se trevligt ut.

Vattnet kommer från en självupprinnelse, "Bränna källa", cirka två kilometer hemifrån, men naturligtvis fylls bäcken på av regnvatten från skog och äng.

Vecka 4 - 2020

Nyinflyttad

Hur känns det att vara nyinflyttad? Och jag då, som är uppväxt i hyreshus i Örebro och plötsligt fick uppleva att här får man göra och bekosta allting själv.
Jag hade som tur var tillbringat alla mina somrar på landet och Inga är född och uppväxt här ute i närheten, så det var inte precis någon chock.
Här får man skotta snön själv för att kommer ut på vägen. Vill vi se något ute på morgon och kväll får vi själva gräva för kablar och köpa lyktstolpar, samt betala elen. O.s.v.
Här har vi alltså bott sedan 1975, så om vi bor kvar om fem år är det dags för 50-årsjubileum.

Vecka 3 - 2020

Flytten

Den första oktober 1975 var det dags att flytta från Tornfalkgatan i Örebro till Testa i Sköllersta socken.
Under några år hade vi letat efter hus, kanske mest för att hitta en sommarstuga, som vi eventuellt skulle kunna göra om till en vinterbonad villa, men så dök det här bara upp.
En annons i en tidning och jag skulle med mina föräldrar resa till deras sommartorp och vägen gick då förbi Testa.

Hemma hos mig på våran…

Ja, det här är "hemma". Det är här vi bor, Inga och jag, och här har vi bott sedan den första oktober 1975. Kanske att vi om fem år kan fira 50-årsdagen, men nu har jag tänkt att jag, här på bloggen, under året 2020 i huvudsak ska blicka tillbaka på den tid vi bott här i Testa.

Men inte bara precis här

Nej, det ska inte bara bli bilder från vårt hus och trädgård, utan jag ska försöka att i bild och ord berätta lite om den bygd vi bott i under de sista 45 åren. Ibland har den kallats Sköllerstabygden, men jag ämnar inte göra några sådana begränsningar.

– – – Här börjar 2020 – ––