Min farbror Henry, min faster Herta och min pappa Eric.
Henry var bilförsäljare på ”Tappers”. Jag skulle en gång köpa bil av honom, en rödbrun Saab:

”Det här är bra”, sa han. ”Tänk på färgen, rosten syns aldrig och behöver alltså aldrig åtgärdas.”

Det blev inget köp den gången med någon vecka senare visade han mig en vit Saab:

”Det här är bra”, sa han. ”Tänk på färgen, rosten syns omedelbart och man kan åtgärda det tidigt.”

Curt

Min moster Dagmars man, Johannes. Jag har aldrig sett honom på hästrygg. Det var nog före min tid. Mitt bästa minne av Johannes var när han en sommar bodde i närheten av vårt sommartorp i Brevens Bruk-trakten. Då hade han en bil. Ja, bil och bil, men ändå: En Lloyd. Så hände det att vi ungar fick en åktur med honom till affären eller till badet. På den tiden var det inte så många som hade bil, så en åktur var ett litet äventyr. Vi brukade berätta historien om Lloyden för honom och den gillade Johannes.

Många år senare gjorde Sven Melander den historien riksbekant.

Curt

Moster Karin var flera år äldre än min mamma, äldst i mormors barnaskara. Min mamma och moster Karin hade inte samma pappa. Hon är nog 45 år när jag föds och jag minns henne som en äldre ”tant”. Moster Karin firade ofta jul hemma hos oss, eftersom hon bodde ensam. Hon lär ha haft hundar, men mitt minne därom sviker mig. Jag har dock sett kort på moster Karin på hundpromenad.

Curt

Min farbror Martin var en spjuver. Jag lärde aldrig känna honom. Han bodde i Mosås, där han var tegelmästare. Det fanns en ”ordfras” som användes hemma bland, som kom från Martin. Det lär ha varit ungefär så här.

Herta hade varit ute och rest och mött någon på stan som undrat hur resan varit och det hade blivit ett långt samtal, som Herta sedan återberättat för min faster Lisa och börjat: ”Det var en trevlig resa, sa jag."

Lisa i sin tur berättade om mötet för Martin och hade då sagt: ”Det var en trevlig resa, sa jag, sa Herta."

Och Marin, som säkert tyckt att replikerna lustiga, återberättade genomgående den långa historien med viss ironi: ”Det var en trevlig resa, sa jag, sa Herta, sa Lisa."

Min pappa kunde ibland säga: ”Det var en trevlig resa, sa jag, sa Herta, sa Lisa, sa Martin."

Calle Martin: ”Sa jag, sa Herta, sa Lisa.”

Från vänster: Min syster Jill; Dagmar, som var hushållerska åt min farbror Martin; Calle Martin och så min faster Herta.

Just det! ”Det var en trevlig resa, sa jag, sa Herta, sa Lisa, sa Martin, sa pappa, sa Curt."

Här ses syskonen Fröberg

Trots att min farbror Harald och hans fru Zippora (med reservation för stavningen) bodde i lägenheten under oss i nio år, har jag mycket få minnen av dem. Vi kan inte ha umgåtts särskilt mycket. Harald var äldst i en syskonskara av sju barn och min pappa var yngst.

Jag minns farbror Harald som ganska barsk och bestämd. Jag var nog lite rädd för honom.

Nederst fr.v., mina fastrar: Herta, Lisa och Rut
övre raden: Pappa Eric, Harald, Martin och Henry.

Men nu till ett minne av en god pedagog

Vi bodde alltså på I3, regementet i Örebro, men inte inne på kasernområdet. En dag hade jag och några vänner fått för oss att vi skulle klättra över staketet och ta oss in på kaserngården, varför vet jag inte. Inte behövde vi klättra för att komma dit in.

Staketet var inte precis något fårstängsel, utan bestod av höga vassa järnpinnar, som spjut, och min farbror Harald måste ha sett oss från sitt köksfönster.

Han kom ut. För honom hade det räckt med att harkla sig för att vi skulle ha avbrutit vårt äventyr och dragit till helt andra trakter, men han gick lugnt fram till oss och lågmält berättade hur det skulle kunna gå om vi missade och ramlade. Hur vi skulle kunna ha spetsas på ”staketspjuten”. Han berättade det tämligen drastiskt.

Så tog han fram händerna han hållit bakom ryggen och sträckte fram en spade: ”Ta den här och gräv er under staketet istället”, sa han och tillade: ”om ni nu absolut ska in”.

Jag tror vi tog emot spaden, men inte tror jag att vi grävde oss in under staketet. Det skulle varit helt i onödan. Det fanns redan en del hålor där vi barn enkelt kunde krypa under staketet.

Curt

Här är några ungdomar som ska ut och springa. Nummer 21 är min pappa, Eric Fröberg. Han var riktigt bra på att springa en gång i tiden. Och orienterade i många år. Jag har något dunkelt minne av en sådan orientering. Vet inte alls vad jag hade med att göra. Kanske var jag sex, sju år. Och så startade de en efter en och snart var alla borta utom jag och några funktionärer. Det var en lång dag. Efterhand gubbarna kom tillbaka, skulle de bada i en kall sjö.

Jag vet inte, men kanske var det samma dag som jag var med pappa upp till Örebro Kuriren. Där var en farbror som visade mig hur det gick till att trycka en tidning. Pappa skrev ibland lite orienteringsreportage. Han fick några öre per rad. Det mesta tog de bort på redaktionen. Det bästa med att skriva i tidningen var att han hade frikort på olika idrottsevenemang, men pappa var inte så intresserad, så jag tror inte han använde det. Skulle det springas, skulle han springa själv och inte titta på andra.

Curt

Margareta Fröberg

Min mor, Margareta Fröberg, född Andersson, är här 24 år. Hon ska bli åtta år äldre innan jag föds. Ibland kan jag bara minnas henne som gammal. Men då och då kommer jag ihåg henne ungefär så här, fast tio, tolv år äldre. Men minnen är inte mycket att lita på. Fotografier och folks berättelser, sånt man hört, spelar alltid små spratt.

När jag fyllde tre år fick jag en blomkruka – i huvudet – och fick åka till sjukhuset för att sy. Jag har alltid trott att jag visste precis hur det där gick till, men så berättade mamma sin version, och jag förstod att jag hade kommit ihåg alltsammans alldeles fel.

Curt

Ett fotografi på mormor och morfar med barn

Jag vet inte var det är taget. På baksidan står namnen uppräknade. Tack för det. Bilden är från 1915. Förmodligen är det höst. Min mor, Margareta, är född i mars det året. Här står min mormor och håller henne i famnen, och morfar bredvid. Alda och Arvid heter de. Framför står deras övriga fyra barn: Vanja, Dagmar, Bror och Folke.

Mormor och morfar hade då fått två barn till. Karin, innan hon gifte sig och en tvillingpojke till Dagmar, som bodde någon annanstans. Min morfar Arvid, dog bara tre år senare. Mormor gifte sedan om sig och fick tre barn till, Ulla, Maj och Gullan.

(Klicka på bilderna så blir de större!)

Carl Albert och Manda Fröberg

Jag minns inte min farfar. Han dog när jag var tre år, tror jag. Farmor minns jag mycket vagt. En gammal kvinna i rullstol. Och sjuk. Hon gick bort några år senare.

Farmor och farfar bodde i ett torp, Högsta, i Edsberg, Örebro län. Jag antar att bilden på dem, Carl Albert och Manda Fröberg, är därifrån. Jag har ett svagt minne av att vi, jag och mamma, kanske pappa och syskon, åkte buss från Örebro och steg av vid kyrkan och gick därifrån. I våras tog jag en biltur, men hittade inte platsen där torpet låg, men på sensommaren fick jag med mig min syster och svåger som kunde visa mig dit. Huset finns inte kvar, men trädgården tycks vara sig lite lik och man kan ana var huset stod.

Curt

Här är min faster som tillhörde Frälsningsarmén i Örebro.

Curt

Kommentar av Lena 10 nov, 2015
Faster Lisa talade Jan ofta om och hade på grund av henne en förkärlek för Frälsningsarmén, om det skulle skänkas pengar t.ex. Det var hon som lärde honom dricka kaffe, berättade han. Och så var hon så vacker…

Hej Lena och tack för en kommentar. Ja, vi hade en faster som hette Lisa, men det här är Herta och det var hon som var med i Frälsningsarmén.
Curt

Min Farfar

Ja, så här kunde min farfar ta sig ut på bild en gång i tiden: Carl Albert Fröberg bar hans namn.

Kommentar av Kenneth 12 okt, 2015 11:25
Fanns fina militära traditioner i din släkt. Det hade varit spännande att se dig i en liknande utstyrsel. Men du bröt den militära traditionen, och tur var detta. Vad skulle vi då språka om? Mausergevär, giv akt-lediga, varm choklad och släta bullar, tältkaminer, kängor, kanoner och en massa krut.

Svar av Curt: Det hade väl varit trevligt!
Å andra sidan var pappa också militär och jag kan inte minnas att vi någonsin pratade om det…

Kommentar av Lena 10 nov, 2015 12:35
Var det han som ursprungligen ägt sabeln, som stod i "mitt" hörn vid matbordet i många år. Noah fick den sen, vilket ledde till konflikt bland arvingarna.

Svar av Curt:
Nej, den var Erics egen, och fanns i mitt hem så länge tillbaka som jag kan minnas.

Min bror Jan

Jan i lite olika skepnader. Som liten i dalaklädsel; i solglasögon; i i basker och i mammas knä.
Jag har fått bilderna av Jan, men vet inte alls vem som tagit dem.
Curt

Kommentar av Lena 10 nov, 2015
De där bilderna är så fina! Den franska fiskartröjan fick Jan i present av Mikael och Louise. Tunikan på den andra bilden var min, sliten men hel, men kasserad. Jan gillade den!

Pappa Eric

Pappa, Eric, som sitter någonstans i solen.
Bilden är från 1950. Han var då 38 år.

Curt

Ja, det är min syster. Förmodligen fotograferad sommaren 1950, nio år gammal. Hedanefter ska jag lägga ut lite bilder här från den "gamla goda tiden", med lite släktbilder. Jag, min mor och en del av släkten har ju redan varit representerade.

Curt