Min farbror Martin var en spjuver. Jag lärde aldrig känna honom. Han bodde i Mosås, där han var tegelmästare. Det fanns en ”ordfras” som användes hemma bland, som kom från Martin. Det lär ha varit ungefär så här.

Herta hade varit ute och rest och mött någon på stan som undrat hur resan varit och det hade blivit ett långt samtal, som Herta sedan återberättat för min faster Lisa och börjat: ”Det var en trevlig resa, sa jag."

Lisa i sin tur berättade om mötet för Martin och hade då sagt: ”Det var en trevlig resa, sa jag, sa Herta."

Och Marin, som säkert tyckt att replikerna lustiga, återberättade genomgående den långa historien med viss ironi: ”Det var en trevlig resa, sa jag, sa Herta, sa Lisa."

Min pappa kunde ibland säga: ”Det var en trevlig resa, sa jag, sa Herta, sa Lisa, sa Martin."

Calle Martin: ”Sa jag, sa Herta, sa Lisa.”

Från vänster: Min syster Jill; Dagmar, som var hushållerska åt min farbror Martin; Calle Martin och så min faster Herta.

Just det! ”Det var en trevlig resa, sa jag, sa Herta, sa Lisa, sa Martin, sa pappa, sa Curt."