Hemmavid för mig är där jag bor, har bott och så runt däromkring. Bilder och Testa, Sköllersta, Kävesta, Hallsberg, Örebro och däromkring…
Barnbarnet Ronja var här och gratulerade farmor på födelsedagen. Hon kom med sina föräldrar på lördagen och sov över till söndag. Det är alltid lika roligt när de kommer, men visst tar det på krafterna.
John och Karin med katten Tassadus var också här, så det blev riktigt livat. Och så tårta och dä och sånt.
Utlagt vecka 11, 2023
Sommaren 2006 hade vi köpt vår första digitala kamera. Den kom väl till pass den dag då regnet störtade ner över vår trädgård. Vatten över hela trädgården. På grusgången räckte inte stövlarna till. Skulle kanske ha passat på att annonserat ut huset med sjöutsikt.
Vi har en liten bäck som rinner genom tomten. Den brukar vara ca en decimeter djup, nu var den mer än en meter och vattnet fyllde gården. Bron som ligger över bäcken lyfte och flöt iväg för att stanna upp och vila mot vår utebelysningsstolpe.
Sjötomt - Utlagt vecka 4, 2023
Biografen Roxy ger en del minnen. Det var här jag såg min första barnförbjudna film. Det var lite nervöst eftersom jag inte var femton år, men det avlöpte utan problem. Här på Roxy såg jag också en del andra minnesvärda filmer. På somrarna kunde de visa gamla goda repriser.
Bilden är ca 20 år gammal, då jag var på rundvandring i stan och tog lite bilder på sådant som gav minnen från barn- och ungdomstiden som Örebroare.
Den här veckan får det bli några bilder från Bua och Testa under åren 2017 och 2018. Det gäller att hinna med alla år från 1965 tills i fjol och snart är året 2021 slut.
I April månad 2017 var Bert, Kennet och jag till Kävesta, där vi firade 50 år efter att vi slutat på folkhögskolan. Det var ju där vi träffades och lärde känna varandra, vilket också är anledningen till att vi nu skriver om åren som gått sedan dess.
Sommaren 2017 var jag till Kennet i Bua. Vi gjorde några fina utflykter. Här är vi i Laholm, varifrån Kennet har många barndomsminnen att se tillbaka på, och berätta om.
I september kom Kennet tillbaka till Testa. Vi gjorde som vanligt några utflykter, bland annat till Västernärke, samt en tur till Kvismaren för att se 20 000 tranor flyga in för nattvistelse.
År 2018 var jag till Bua några dagar före midsommar. Den första bilden är från en plats som jag inte minns namnet på, men jag minns att det blåste ordentligt. Den andra bilden tör vara från Morup Tånge.
Som en riktig bonus fick Kennet och jag i oktober låna min svägerskas lägenhet i Vaxholm där vi tillbringade några fina dagar. På bilden är Kennet vid hamntorget där de inte säljer hamburgare, utan hamnburgare, och så ska det väl vara i hamnen.
Kaninen på Open Art i Örebro är oförglömlig. Tänk att det var 10 år sedan. Åren går. Nu hoppas vi på nya – om inte kaniner – så iallafall ett nytt Open Art till sommaren 2022
Förutom minnet från Open Art, var vi med bästa vänner till Åland gjorde dessutom en lång båttur på sjön Båven från Simora. Uppe på Kvarntorpshögen uppträdde Tommy Körberg. Ja det var en händelserik sommar.
Vi övertog en båt efter Kennet och Monika för en mindre summa. De hade haft den vid deras stuga. Under några år tog vi fisketurer och badturer på sjön Sottern. Men eftersom det inte blev så ofta och att vi blev bestulna på en motor, så överlät vi båten till någon annan efter några år. Men det var ändå trevligt så länge det varade.
På bilden är jag i färd med att ta upp våran båt.
Konstutställning. Just det. Alla barn gjorde var sin ruta med bilder. Vi lånade utställningsskärmar från biblioteket och så bjöd vi in alla föräldrar, syskon och andra släktingar och vänner. Så blev det rosa champagne, nästan, men Pommac magnum blev det som skakade försiktigt innan den öppnades. Stor fest! Rosa champagne? Just det. Innan vi hällde pommacen i glasen hällde vi i lite jordgubbssaft. Är det vernissage så är det. Visste ni förresten att ordet vernissage är kommet av ordet fernissa.
50-år blev jag det här året och blev firad av släkt och vänner. Presenter fick jag, bland annat en cykel. Här står jag med ett paket, vad det nu kunde ha varit i det.
Vecka 32, 2021 -
Varje vecka ett nytt år, från och med 1965 till 2020.
Skolavslutning för yngste sonen.
John slutade tredje klass vid Sköllersta skola för att få ett efterlängtat sommarlov. Avslutningen var vid Sköllersta kyrka.
Vecka 26, 2021 -
Varje vecka ett nytt år, från och med 1965 till 2020.
Under 1980- och 1990-talen var jag aktivt medlem i Sköllersta Hembygdsförening. Här gräver vi ner kabel. Jag vet inte vilket år det var, men den bilden får representera min tid i hembygdsföreningen. Det är jag i röd jacka.
Vecka 25, 2021 -
Varje vecka ett nytt år, från och med 1965 till 2020.
En vandring till Tarsta borg på Nyårsafton 1987.
Så hände det mig att jag slog upp ett gammalt album från 1987 och med stor förvåning såg bilder jag inte minns att jag sett tidigare trots att jag fotat dem själv, samt framkallat bilderna i mitt labb. Under den första bilden har jag skrivit:
”TARSTA BORG
NYÅRSAFTON 1987”
Finns det någon av familjemedlemmarna Löfgren, Wallin el. Fröberg som kan dra sig till minnes denna händelse.
Enligt första bilden har vi gått från Tarsta gjuteri. Antagligen åkte vi bil dit och vandrade sedan fullt påklädda i en snöfri nyårsafton upp till den gamla borgen, cirka 2 km, och trampade upp för trapporna. Och sedan tillbaka igen. Och jag minns idag ingenting av detta äventyr.
Du som har minnet kvar av denna Nyårsafton kan skriva och berätta på vår kontaktsida. HÄR.
Först nästan hela sällskapet på väg. Sedan hur vi tar oss upp för trapporna till borgen. Och slutligen beviset för att vi är uppe.
Vecka 23, 2021 -
Varje vecka ett nytt år, från och med 1965 till 2020.
Vi var tre familjer, Wallin, Löfgren och Fröberg som firade nyår tillsammans i ungefär 25 år.
Eftersom somliga arbetade på nyårsafton ibland, fick vi fira en dag före eller efter, några gånger. I övrigt träffades vi ytterligare någon eller några gånger under åren. Det kunde vara midsommar eller en vårutflykt eller kräftskiva m.m.
Däremellan umgicks vi också ofta då inte alla var med, men det var kanske ändå nyårsfirandet som utgjorde det viktigaste för sammanhållningen. Ett enda år hoppade vi över firandet, vad jag minns, och det var nyår 80-81. Anledningen var att Inga och jag då tidigt i januari väntade förökning i familjen.
Den 19 januari föddes John och han hann inte ens fylla ett år innan han deltog i ett nyårsfirande.
Bilderna är från Nyår 80-81.
Och så skulle gubbar och barn uppträda för varandra.
Så var det nyår 81-82
Och så gör även 0-åringen entré.
Vecka 17, 2021 -
Varje vecka ett nytt år, från och med 1965 till 2020.
Det var den sommaren vi rustade i Martins rum och i byggde om i köket, samt satte in en ny panna. Eftersom vi inte kunde använda vårt kök på hela sommaren, så använde vi det gamla köket i vårt kapell. Varje morgon var det frukost i kapellköket då vi också lyssnade på radioteater för barn: ”Det blåser på månen”. Det är ju en berättelse inte bara för barn utan en god saga för hela familjen. Den som var allra mest intresserad var Martin. Så här i efterhand kan jag inte riktigt förstå att Martin som då inte ens var fyllda fem år, kunde ha en sådan behållning av en så lång och komplicerad berättelse, men å andra sidan är det ju en av de galnaste och bästa barnböcker jag vet.
I övrigt kanske vi inte gjorde så mycket det året. Snön låg kvar långt in i mars. Familjerna Löfgren och Wallin var här en dag och vi satt ute i snön i mars-solen och grillade korv. Vi, samma gäng var till Kvismaren en dag och vi firade nyår här i Testa. Tyvärr har jag knappast använt kameran det året.
Vecka 14, 2021 -
Varje vecka ett nytt år, från och med 1965 till 2020.
Kocken Kennet, nyårsafton 1978, som med den äran provade vårt nya kök.
Tyvärr mins jag inte vilka läckerheter vi fick ta del av…
Minnet sviker. Det blev inte av att skriva i dagboken det här året, men det diffusa minnet säger mig att jag gjorde en repmånad under februari, mars och under sommaren la vi nytt tegel på taket. Kennet och pappa Eric var här och hjälpte till, samt Gunnar från Tarsta.
Den 11 augusti försvann vår katt, Jakob. Vi hade fått den på försommaren året innan. Någon månad senare fick vi ta hand om en kattunge från Tarsta som fick heta Oskar och som kom att bli en mycket trevlig bekantskap.
Två år tidigare hade Bert, Kennet och jag gjort en kanotutflykt (se Kennets blogg) Den här sommaren var det dags för en fotvandring på Bergslagsleden.
Bilden ovan:
På taket sitter jag, Kennet står på stegen och pappa Erik på ställningen, medan Gunnar på marken langar tegel.
Vecka 13, 2021 -
Varje vecka ett nytt år, från och med 1965 till 2020.
Vid lägerelden:
Från vänster ses, Kennet, jag och Bert.
Det blev således två bilder den här veckan. Den vänstra är aningen suddig. Tryck på bilderna så ser ni dem i större format.
Av en sporadiskt skriven dagbok från 1976 framgår det med all tydlighet att vi under vårt förta år med eget hus hade mycket att stå i. Vi tapetserade i hallen, satte upp staket mot vägen, gjorde ett växthus, grävde trädgårdsland och mycket mer.
Vi firade midsommar tillsammans med Bert och Anne-Marie vid Askers hembygdsgård. Mina föräldrar och Jill och Gustav var också där. Vi hade kräftskiva hos Kennet och Britt-Marie. Kennet och jag var en dag i maj vid Kvismaren klockan fem på morgonen och jag tror att vi firade nyårsafton hemma hos Bert och Anne-Marie.
Jag slutade mitt arbete i Örebro på sommaren och började i Sköllersta med att starta upp ett nytt dagis.
Första snön kom den första december och låg kvar ända till nyår och ännu längre. Någon dag före nyår försökte jag åka skidor men sjönk ner ända till knäna.
Vecka 12, 2021 -
Varje vecka ett nytt år, från och med 1965 till 2020.
Bilden är aningen suddig, men talande. Det är min pappa Erik som syns med rosa skjorta och därefter Marin i gult och grönt. Sedan kommer jag, Jennie och Anne-Marie och därefter Gustav och Jill.
Saaben blir räddningen.
Vi köper hus i Testa och reser till Gotland med Bert och Anne-Marie före midsommar och flyttar in i Testa den första oktober. Jag jobbade i Örebro och bodde två mil därifrån, men hade ingen bil…
Vecka 11, 2021 -
Varje vecka ett nytt år, från och med 1965 till 2020.
Ur dagboken den 10 oktober: ” Jag åkte från jobbet med Kennet och Britt-Marie. Vi jobbade med en present åt Bert. Martin ramlade ner för trappan. Det gick bra. Kennet och Britt-Marie ska åka till Sovjet på söndag, men kommer hem dagen innan Bert fyller 30 år. ”
Ur dagboken den 11 oktober: ”Martin fyller 2 år. Stor fest. Bert och Ami kom på eftermiddagen., medan Erik, Margit och Jan med Peppe och Ninna kom lite senare. Däremellan kom Torsten och Karin, Maj-Britt och Ulf samt Ulrika. Martin fick tre bilar, en skinnmössa, overall och en säng, kudde och pyjamas.”
Ur dagboken den 13 oktober. ”Jag var upp till min farbror Henry och provkörde Saaben. Den gick bra. Eric kom upp till Henry med 4000 kronor, och ska betala resten imorgon. Jag började jobba klockan elva. Hade nya Saaben hem på kvällen."
---------
Det var det där året vi hyrde ett hobbyrum, Bert, Ami, Kennet, Brillan och Inga och jag för att göra kort och batikfärga m.m., och det var det året Kennet och jag simmade i badhuset en gång i veckan (nästan).
Jag gick sista terminen på Förskoleseminariet och började genast jobba. Det blev inte så mycket semester den sommaren, men jag minns att vi körde hö när jag var ledig.
Vi såg naturligtvis en del av fotbollsmatcherna. Det var ett strålande VM 1974, och i övrigt kretsade mycket runt Martin.
Vecka 10, 2021 - Varje vecka ett nytt år, från och med 1965 till 2020.
BILD: Från avslutningsföreställningen på Förskolesem. En sorts opera som byggde barnsånger med knasändrade texter, och Jag var bl.a. ett flygfä.
Eftersom vi nu väntade barn insåg vi att en lägenhet på fjärde våningen utan hiss inte var helt optimal. Det skulle bli besvärligt med barnvagn m.m. Så vi bytte till en större lägenhet nästan i markplan på Tornfalkgatan. Och så passade vi också på att gifta oss.
Martin föddes i oktober. Jag låg hemma med en pillerburk antibiotika för att bota en scharlakansfeber. Så det tog några dagar innan jag fick se vår förstfödde son.
Gossen sover
Vecka 9, 2021 -
Varje vecka ett nytt år, från och med 1965 till 2020.
Vecka 8, 2021 -
Varje vecka ett nytt år, från och med 1965 till 2020.
Vännerna Kennet och Bert musicerar nyår 72-73
För det här gänget kom det att bli en tradition att fira nyår tillsammans.
----------------
På våren 72 flyttade Inga och jag ihop i en liten tre på 59 kvadratmeter i Baronbackarna i Örebro. Alldeles lagom åt oss, så vi trivdes bra där.
Jag fortsatte med förskolepraktik och vikariejobb hela våren och sommaren och till hösten började jag på Förskoleseminariet i Örebro. Tjugofem tjejer och fem killar. Det blev många vänner under två år. Ja, några av dem kom jag senare att arbeta tillsammans med.
Vännerna Kennet, Britt-Marie (Brillan), Bert och Ann-Marie (Ami) dök upp en vårdag hos mig. Jag bodde kvar hos mina föräldrar på Höglundagatan 14 i Örebro. Eftersom mina föräldrar inte var hemma fick vi en trevlig kväll, (läs natt) tillsammans. Dagen därpå åt vi lunch hos Bert och Ami.
Senare firade samma gäng nyår tillsammans i vår lägenhet dagen innan nyårsafton på grund av diverse omständigheter och sedan var Inga och jag hos Bert och Ami på själva nyårskvällen.
Årets sista bild är från Kvarntorpshögen. Den ligger nio kilometer bilväg hemifrån mig. En slagghög från brytning av oljeskiffer, som idag är förvandlad till en kulturinstitution. Konst på hög. Vecka 53 - 2020
För tio år sedan var det snövinter. Visst har vi haft lite snö också efter det, men det var inte varit många flingor. Här fick jag ge mig upp och skotta från taken, så att inte huset skulle falla platt till marken.
Larslundskyrkan i Sköllersta är byggd samtidigt som skolan byggdes ut. De är sammanbyggda och kan utnyttja vissa lokaler gemensamt. Det var just då som jag och min hustru köpte det gamla kapellet som varit Baptistförsamlingens hemvist tidigare.
Här i Sköllersta skola har våra barn gått i låg- och mellanstadiet och här har jag arbetat ett antal år i sexårsverksamhet.
Du kan läsa mer om Larslundskyrkan HÄR
En del bilder från "gamla skolan" i Sköllersta kan du se HÄR
Sköllersta en regnig dag för ett antal år sedan.
En skannad diabild.
Ja, ibland grips man av nostalgi. Då kan det hända att den gamla diaprojektorn kommer fram. Ni unga som ser det här vet förmodligen inte vad en diaprojektor är, därför finns härintill en bild på en dylik.
Tänk att få sitta på verandatrappan och ta en kopp kaffe efter dagens arbete.
Här på bilden sitter min mamma och tant Fea. Svea hette hon, men med mitt barndomsspråk fick hon heta Fea och det fick ofta heta så länge jag kände henne.
De sitter på verandatrappan till Erikslund som i min barndom och tonårstid var paradiset på jorden. Inte långt från Brevens Bruk.
Det var Erikslund som under många år var vårat sommartorp. Jag var sex år vår första sommar. Jag återvänder och tar mina promenader däromkring ibland, för det är bara lite drygt två mil här hemifrån.
Kånsta kvarn ligger ungefär två kilometer, fågelvägen, hemifrån. En gång en tämligen unik kvarn med möjlighet att växla energi från vind till vatten. Blåste det fick vingarna gå. Men vid dålig vind kunde mjölnaren öppna dammluckorna, och med en enkel "växelspak" skjuta över driften till vattenhjulet.
För trettio, fyrtio år sedan sådär hade Sköllersta hembygdsförening en förhoppning att kvarnen, som då saknade vingar och vattenhjul, skulle kunna renoveras. Föreningen hade kontakt med personer som hade kunskap att återställa kvarnen, och visst material hade föreningen fått från en riven kvarn, men det var två problem: Det var Hallsbergs kommun som ägde kvarnen, och det saknades pengar.
Tyvärr fick jag aldrig se kvarnen som kvarn, istället kostades den på mycket slantar för att bli nån sorts sommarstuga. Tänk om vi fått se ett TV-program om hur man rustar upp en kvarn. Det hade varit grejer!
Naturligtvis finns i Sköllersta en aktiv hembygdsförening med mer än 100 år på nacken. Den tidigare hembygdsgården fanns i Nybble. Men sorgligt nog drabbades huset av eldsvåda och därefter flyttade föreningen till Åkerby.
Den vänstra bilden är från Nybble vid en festlighet. Jag kan inte säga när det var.
Den högra bilden är från den nya hembygdsgården i Åkerby.
.
.
Kävesta folkhögskola ligger cirka fem kilometer hemifrån mig. Jag var elev där i två år på 1960-talet, och på den tiden var det enbart allmän linje som gällde. För oss i min generation som gått i folkskola i sju eller åtta år, var det här en möjlighet att få grundskolekompetens, och det fick vi och mer där till.
Det var på Kävesta jag träffade min hustru och även flera av de vänner jag ännu har kvar.
Då liksom nu har Kävesta folkhögskola erbjudit glädje, och möjligheter att förändra många människors liv.
Bilden från skolan är nytagen, men den svartvita bilden är från långt före min tid, nämligen från en kamratträff 1941. Jag hittade bilden i min hustrus föräldrars bildsamling.
Om folkhögskolan i Kävesta har jag skrivit tidigare i bloggen, men även min vän Kennet har skrivet…
Se HÄR
Och HÄR
Och HÄR
Centralföreningen på bilden, var stora byggnader, som fanns här i Sköllersta på den tiden vi flyttade till Testa. Jag hade tagit en bild på dem, men som låg bortglömd bland alla mina diabilder. Det är inte så ofta jag tittar på dem. Men så händer det ibland att jag gripen av nostalgi plockar fram den gamla diaprojektorn. Bilder som en gång var bra, är fortfarande bra, medan bilder som från början var över- eller underexponerade har blivit sämre.
De här stora byggnaderna revs för många år sedan. Jag antar att många av de som bor i Sköllersta idag inte ens vet att de funnits. Men så här såg de ut.
En domarring lär vara en forntida gravanläggning av en typ som kom i bruk under slutet av bronsåldern. Förr tänkte man sig att det var en slags tingsplats där man fattade rättsliga beslut, men förmodligen var det en gravplats, men vem vet?
Bara någon kilometer (fågelvägen) från där jag bor finns den här domarringen. Inte vet jag vad den en gång haft för syfte, men det kan göra det samma. Någon gång för länge sedan resta någon dessa stenar och fantastiskt nog står de kvar där än i min tid.
En Kanin på Stortorget i Örebro. En stor gul, vilket var Open Arts stora succé för ett antal år sedan. Närmare bestämt 2011. En sådan måste ses, men tyvärr så ligger den inte kvar där längre. Och kanske är det tur. Den tog stor plats.
Men en sommar fick den ligga där som om om den hade blivit tappad av något jättebarn mitt på torget och med svansen mot Engelbrektsstatyn. Visst fanns det de som tyckte att det var missprydande, men de flesta kom att älska kaninen. Det fanns till och med de som kämpade för att den skulle få ligga kvar.
Florentijn Hofman är en holländsk konstnär som skapar lekfulla stadsinstallationer som Rubber Duck and HippopoThames, men Hofmans "Stor Gul Kanin" på torget i Örebro var ändå något alldeles särskilt.
Jag bor bara två mil från Örebro och att resa in för att se Open Art är en sommarbegivenhet. Så jag hoppas på fler Open Art.
Foto: Gunnar Gillberg
Från 70-talet tills idag har det hänt en hel del. Världen har blivit mindre påstår somliga. De menar att vi lättare och snabbare kan förflytta oss mellan jordens alla platser. Kanske. Men en sak som är säker är att jordbruksredskapen blivit större.
Från mitt förra inlägg som är från 2020 och i tidsspegeln tillbaka till de här bilderna från till 70-talet, kan man se förändringen. Det fanns gårdar som då hade en modernare maskinpark, men det här var en vanlig syn på den tiden.
Och när jag var barn på 50-talet gick bonden som jag då kände och plöjde med två hästar framför en enskärig plog. Han skar säden med ett hästdrivet slåtteraggregat och band den i kärvar. Så även
under tiden fram till 1970 hade förändringen varit stor. Och i samhällsutvecklingen i stort innebar säkert 1800-talets sista hälft den allra största och märkligaste förändringen.
Nu var det några veckor sedan det var skördetid och skördetröskan dammade förbi. Det är bäst att stänga fönstren när den kommer. För "den kör så det ryker". Sedan dess är det stubbharvat och förberett inför nästa års sådd. Alltid intressant att se vad som då växa skall. Ska det bli ett ljus- eller mörkgrönt fält. Kanske olivgrönt, eller kanske rent av gult. Grannen härintill gillar gula rapsfält, för han är biodlare.
Saga och Sam kom till oss våren 2017. De precis som Svante hade varit sonens katter. Den här gången på grund av allergi.
Vi hade inte tänkt att vi skulle ha några mer katter efter Svante, men när sonen frågade, så sa vi naturligtvis ja. Saga och Sam var i tioårsåldern. Tyvärr blev Sam cancersjuk förra sommaren, så nu har vi bara Saga kvar, men det är inte så "bara". Det är hon som "äger" vårt hus och det vore dumt att kalla sig husse och matte – Betjänter är vad vi är.
.
Katten Svante kom från sonen, som flyttat och inte kunde ha honom kvar. Vi hade redan katt, så det gick väl hyfsat att ta emot en till. Svante hann bli nästan 20 år, så vi fick ha honom länge och även om han inte var världens trevligaste katt, så tror jag han mådde bra hos oss ute på landet i Testa.
På mindre tid än 10 minuters bilresa är jag vid Kvismaren. En välkänd fågelsjö i Närke. Vid den här tiden på året brukar vi åka dit för att se tranorna flyga in för natten. De är på väg söderut, men stannar här några veckor för att äta upp sig inför sin långa flygtur. På dagarna kan vi se tranor överallt på åkrar och ängar, men på kvällen samlas de alla vid Kvismaren.
Den här bilden, på min hustru Inga och vännen Kennet, som bor i Halland, men som var på Närkebesök, är tagen klockan 18.45 den 27 september 2017. Den kvällen var "Fågelskådarklubben" på plats och räknade tranor. De kom fram till att det var fler än 20 000 tranor som flög in för att stående sova ute i vadardjupt vatten, dit räven har svårt att ta sig.
Vecka 38 - 2020
Eftersom jag inte har en kamera att fotografera fåglar på avstånd med, så fick jag ta bilder på fågelskådarna istället.
Det finns fler bilder från Kvismaren på den här bloggen.
Här kommer några ord om tingshuset i Sköllersta.
Som jag skrev i förra inlägget var platsen Sörby nära Kävesta vägskäl av stor betydelse med gästgiveri och ting. På Wikipedia kan man läsa: "Med tiden framstod Sörby i Sköllersta socken alltmer som som ett bygdecentrum och här uppfördes på 1680-talet en gästgivaregård som bl.a. användes som tingsplats för häradet." Men 1907 byggdes ett nytt tingshus i Sköllersta och där förblev häradsrätten till och med 1947. (Mitt födelseår)
På digitalt museum finns en del bilder på Tingshuset, som till exempel en bild från då byggnadsarbetare bygger huset. Ta en titt.
Vecka 37 - 2020
Bilden ovan tog jag häromdagen, så byggnaden står kvar med namnet: "Tingsgården"
Macken i Kävesta vet väl alla var den ligger. Här mitt i vägskälet där vägen från Örebro och Kumla delar sig mot Katrineholm och Norrköping, ligger vår närmsta mack. Bara fyra kilometer hemifrån.
En gång i tiden var platsen vid Kävesta vägskäl en centralort i bygden. Här låg tingshuset och gästgiveriet. Senare en bit in på 1900-talet lär det vid något tillfälle ha funnits tre lanthandlare här samtidigt.
Och än idag träffar man bekanta ibland just här på Kävestamacken.
Vecka 36 - 2020
När jag flyttade till Sköllersta socken i mitten av 70-talet byggdes det många nya villor inne i samhället. Jag bor några kilometer söderut på landsbygden, men tydligen var det just då populärt att bosätta sig i Sköllersta. På bilden ses villorna under uppbyggnad efter den då nya gatan, "Treuddsvägen". Huset längst fram till vänster var nog det hus som snart blev till Dagis och faktiskt så jobbade jag där i ca ett och ett halvt år.
Bilden är fotad av Gunnar Gillberg.
Vecka 35 - 2020
Bara 500 meter hemifrån finns ett fantastiskt fossilmuseum som är inrett i en lada på en f.d. bondgård. Just det: "En hel lada". Vill man se det får man ta kontakt med ägaren, för museet är nämligen privatägt. Förmodligen det största i sitt slag. Om du vill veta mer kan du titta in på museets hemsida, HÄR.
Vecka 34 - 2020
Som jag berättat tidigare så är det bredband på gång här hos oss. Det trodde vi inte. Det har varit ett antal turer häromkring, men nu tycks det ordna sig. I veckan var de här och grävde ner slang, så nu får vi se vad som händer härnäst.
Inte för att jag vet om jag får nytta av det, men det kan vara värt att ha. Risken är stor att de en vacker dag kapar av den gamla koppartråden.
Vecka 33 - 2020
Och så fick Fanny tre små kattungar som döptes till Alexander, Bettan och Ville. De tre ungarna var väldigt olika varandra. Alexander, som vi också kallade Lurvas, påminde om en Norsk skogskatt. Bettan var svartvit med mjuk len päls, medan Ville var gråbrunstrimmig och vit och mer strävhårig.
Jag får berätta mer om dem senare…
Vecka 31 - 2020
Fanny fick hon heta vår tredje katt. Kanske var det efter barnboken: "Fina och Fanny", som var en av vår förta sons favoritbok. Det var också han som ville ta hit katten.
Hon bodde alldeles bredvid Kävesta vägskälet och tog sin dagliga promenad rakt över två hårt trafikerade vägar, väg 51 och väg 52.
Martin, vår äldste son, som pryade vid Kävesta såg med ängslan katten kryssa fram bland bilarna varje dag. Ägarna av katten ville att någon tog hand om henne och på så sätt hamnade hon hos oss.
Vi funderade över varför hon snart nog blev allt rundare om magen och snart kom svaret. Det var ungar på gång. Och snart var det dags att föda. Det blev tre små kattungar som jag får berätta om nästa vecka.
Den här kloka kissen gav oss mycket glädje och hon blev sjutton år, och som tydligt visade vem det var som bodde i vårt hus och i vår trädgård.
Vecka 30 - 2020
Ja, nu ska vi få bredband, fiber. Så är det att bo på landet. Man får vänta tills alla andra fått sitt. Och några bidrag finns då inte längre kvar, utan här får vi betala 25 000 kronor för att få det framdraget.
Än så länge har vi bara fått en dosa på väggen. De har inte gräft hit till vårt hus än, men det ska bli. Det har de lovat.
Inte vet jag om jag får någon användning av det. Kanske någon annan när vi flyttat härifrån, men då kanske man kan koppla upp sig via ett luftburet nät.
Men det är ju roligt att det är något som händer här ute bland åkrar och ängar.
Vecka 29 - 2020
Efter att Jakob lämnat oss i ovisshet blev det så att vi tog över en kattunge. Han fick namnet Oskar och var en mycket trivsam vän i vårt hus i tio år. Tyvärr fick han leukemi och tvingade oss att avliva honom.
Oskar var alltid med oss. till exempel när vi tog en promenad så följde han med. Efter några hundra meter började han jama och tycktes orolig. Till sist fick vi ta upp och bära honom, men när vi vände hemåt igen sprang han före med svansen i luften.
Vecka 28 - 2020
Jakob var vår första katt här i Testa. Han kom från Fjugestatrakten och skulle bo hos oss, men redan efter ett år var han försvunnen. Vi vet inte var Jakob tog vägen. Kanske rymde han eller blev offer för rovdjur eller trafik. Borta var han och vi letade, men han fanns inte.
Efter Jakob har vi haft ett antal katter, som jag tänkt presentera här efter hand.
Vecka 27 - 2020
Vecka 26 - 2020, Bännebo
Innan vi flyttade till Testa, visste jag inte ens att det fanns en plats med ett sånt namn. Ändå har jag många gånger åkt vägen fram. Redan som barn i början av 1950-talet hyrde mina föräldrar ett torp i Bännebo. Därefter fick vi bekanta där som vi ofta hälsade på och dessutom hände det att vi tog den vägen när vi senare åkte till Brevens där vi hade stuga från 1953 till slutet på 70-talet.
På bilden är det jag fyra år gammal, som sitter i mitten. Min syster står till höger och så är det barn som bodde på trakten.
Se även HÄR
Vi brukar ofta åka till Brevens eller till något annat ställe för att fira midsommar där man kan se en midsommarstång och träffa bekanta. Men i år var allt sådant inställt. Midsommar 2020 fick vi fira i egen trädgård tillsammans med en av sönerna med fru.
Naturligtvis ville vi se en midsommarstång på midsommarafton, så det var till att göra en egen. Lite snickeri och grönskan kom från syrenhäcken som behövde klippas. Kransen fick ungdomarna stå för.
Midsommar Vecka 25 - 2020
Måla. Vecka 24 - 2020
Måla… Ja, eftersom jag fick hjälp av en snickare att byta en dörr och en del panel på vårt kapell, samt fick låna kvar hans byggställning, passade jag på att måla om den 140 år gamla kåken. Ett enormt arbete. Massor av fönster att skrapa, grunda kitta och måla. Men så hår i coronatider är det bra att ha något att syssla med, när jag ändå inte kan ut och fara, eller träffa barn och vänner.
Bränna källa är en plats, bara en och en halv kilometer från vårt hus, där vatten kommer upp ur marken. I hundratals, kanske tusentals år, har vattnet kommit upp ur marken vid Bränna och bildat en bäck som porlar dag efter dag. Men för några år sedan var det så lågt grundvatten att det inte ens kom vatten ur källan. Det har aldrig hänt förr säger de som vuxit upp här i min nuvarande hembygd. Kanske är det så.
Se här
Bäcken rinner sedan vidare via vår trädgård och ner mot andra bäckar och vidare mot Kvismare kanal och ut i Hjälmaren för att kanske återfinnas långt ute i Atlanten.
Se här
Vecka 23 - 2020
Vattnet kommer upp ur marken några meter ovan den här rännan som Hembygdsföreningen gjort för att man lättare ska kunna smaka på det källfriska vattnet. Var så god – ta en klunk!
Genom den här fina hagen, som ligger 200 meter hemifrån, brukar jag ibland ta en promenad. Det vill säga när det inte är några kor i hagen.
Man ska aldrig gå in i en hage med kor om man inte känner kossorna väl. Som barn gick jag ofta rakt genom kohagen vid vårt lantställe. Alla kossorna kom då och hälsade mig välkommen. De åt gärna lite gräs ur min hand.
En av mina kompisar som var med en gång blev rädd när korna kom emot oss och började springa. Det var dumt. Hon fick naturligtvis alla korna att springa efter henne. Kor är flockdjur. Springer en springer alla.
Som barn brukade jag hämta korna ibland från hagen till ladugården för mjölkning. De skulle då ordna in sig i rangordning innan de kunde gå. Alltid samma ko först och alltid samma ordning och samma stackars ko sist. Jag tyckte det var orättvist och försökte styra om ledet. Det var mindre bra. Det blev ”cirkus”, och bonden fick stå med mjölkmaskinen i handen och vänta.
Hage. Vecka 22 - 2020
Den här bilden tog jag för två år sedan. Då hade det inte gått några kor där, men nu är det ett antal kossor i hagen, så nu går jag andra promenader.
Vi gjorde en dag en utflykt till Trystorps ekäng. Tog med lite fika och satt i en skogsbacke. Det är fint där, men vår dag var blåsig och lite kylig. Nu behöver inte vi åka flera mil för att se ekar. Vi har en ekskog, om än ganska liten, bara hundra meter hemifrån. Här lever den lilla skogen fritt från allt vad turister heter.
Jag tog en promenad där igår. Fanns inte ett spår av en människa. En hare och några hjortar såg jag och tyckte mig höra grymtanden. Kanske var vildsvinen nära inpå.
Vecka 21 - 2020
Nu är det begravning. Min svärmor avled på grund av "corona". Märk väl. Hon dog inte av corona, för hon var inte smittad. Svärmor dog på grund av coronasmittan och förbud mot besök.
Under några år har min svärmor bott på ett äldreboende. Hennes två döttrar har turats om så att de under flera år besökt henne några timmar om dagen. Varje dag! Visst var hon gammal och i viss mån dement. Men hon kände igen döttrarna och de kunde prata med henne om sådant som hänt förr. Kanske gnolat på sånger hon kunde, tittat på bilder som hon kunde känna igen och pratat om allt gammalt. Sånt som min svärmor kunde relatera till. Och framförallt skratta och göra livet, trots ålder och demens, till ett värdigt liv. De kunde hjälpa henne att få i sig mat varje dag och de fikade tillsammans varje dag.
Det finns ingen personal som vet någonting om min svärmor. Ingen som kan prata om det hon varit med om. Där finns inte någon som kan de sånger hon kände igen eller titta på och prata om de bilder med personer som hon en gång känt. Och det var ingen som lyckades få henne att äta.
Hon som innan besöksförbudet skrattat och sjungit, var efter en tid okontaktbar och några dagar senare död. Döttrarna fick inte ens komma till henne i dödsstunden.
Vecka 20 - 2020
Begravning vid Sköllersta kyrka.
Vill du se ormar ?
Knappt en mil bort från oss ligger Öby Kulle vid fågelsjön Kvismaren. Hit vallfärdar folk i april för att titta på ormar som vaknar upp ur sin vintersömn, och senare på våren kommer alla de som vill se fåglar.
Jag brukar åka hit på hösten för att se tranor som om kvällarna samlas här i vattendränkt mark för att övernatta. Tranor då på väg söderut som stannar några veckor. Och som på dagarna sprider ut sig i omgivningen för att fylla på matförrådet inför vidare flytt söderut. För något år sedan räknade fågelskådarna in 20 000 tranor. Ett fantastiskt skådespel.
Bilden här på huggorm och snok som omfamnar varandra är från den 10 april 2010
Se också
Vecka 18 - 2020
