Hemavan – Minnesvärda dagar

Sommaren 71 var det stora äventyrets sommar. Hemavan. Utan vetskap eller kunskap om fjällvandring gav vi oss iväg.

Första dagen vandrar vi uppför och uppför och dimman tätnar. Vi går i ett moln. Ser bara en meter framför oss. En står kvar vid röset medan de andra tre söker efter nästa röse. Det tar en evighet att ta sig fram. Går i timmar utan att sett en skymt av de fjäll vi vandrar i. Och så går det nerför på is. Trötta stannar vi och kokar kaffe. Och plötsligt:
”Det ljusnar, ett ljust hål mitt i det jämngrå. Så blir det lite blå himmel och så spricker solen fram. Det känns, förmodar jag, som när en blind får synen tillbaka. Man blir nästan bländad. Sedan tittar vi oss omkring. Titta där, va snö, och titta där vilket fjäll och se där borta och där och där och där. Vi är som lyckliga barn. Ingen kunde väl ana att det fanns så fina vyer här uppe. Den ena bergstoppen efter den andra dyker upp, solen liksom vandrar över omgivningen…” (Citatet ur min vän Berts dagbok.)
Ja, efter att ha vandrat en dag bland Hemavans moln, var det som en uppenbarelse.