Skohandlaren

En vecka hos skohandlaren

På våren 1962 gick jag ut åttonde klass. Därmed var folkskolan avklarad för min del och jag hade inte en ringaste tanke på att sätta foten i någon skola igen. Nu skulle jag skaffa ett jobb. Det måste ju vara mycket bättre och mer lärorikt än att gå i skolan.
Men innan det blev jobb bodde jag någon vecka hos min moster och hennes man och barn, mina kusiner, i Linköping. Min mosters man kallade jag för morbror. Så gjorde vi på den tiden. Han var skohandlare med en egen butik i Linköping. Jag var med honom dit på dagarna och hjälpte till att möbla om i skohyllorna. Därifrån har jag ett gott minne:

En äldre dam kom in i butiken och skulle se på ett par passande skor, men det skulle visa sig att trots att hon provade minst trettio par, så var det inget som passade. Och det här var på den tiden då det fanns lite service i affärerna.
Skohandlaren låg så på knä på golvet och satte skor på fötterna på tanten som satt på en stol utan att just röra sig. Eftersom skorna inte var till belåtenhet fick min morbror ständigt resa sig för att hämta nya och så ner på golvet igen. Således omkring trettio gånger och han var inte precis någon idrottsman, ingen lättviktare således, så krafterna och humöret tröt medan svetten rann.

Kap 32Skohandlaren – På bilden: Jag och mina kusiner.

När damen provat färdigt och uttryckt att hon inga skor skulle ha, gick hon. Min morbror vände sig mot en av de anställda biträdena och skrek ut sin frustration: ”Vicken djävla käring va!”
Nu råkade det vara så att damen i fråga visserligen gått, men inte ut, utan bara runt en skohylla. Vi andra i butiken hade sett det och det blev mycket svårt att hålla sig för skratt. Men efter min morbrors utbrott smög damen ut genom dörren. Min morbrors förvånade min bidrog till gapskratt som han naturligtvis med stor glädje deltog i.

Ja, han min favoritsläkting. En av de roligaste och trevligaste människor jag någonsin träffat. Jag tänker ofta på honom.