2023, Alla inlägg, Min Släkt

Min bror Jan

Ett minne av min bror

Ett minne av min bror dyker upp. Jag minns en gång när Jan och jag skulle på revy. Povel Ramel gästade Örebro med sitt stora knäppupptält. Vi tog bussen från Höglundagatan mot tältet vid Eyravallen. Det var sommaren 1959, jag var 12, Jan skulle fylla 21.
Mitt på stan, i bussen, på väg till Povel Ramels tält, kom Jan plötsligt på att han glömt biljetterna hemma. Kanske blev jag förskräckt, men knappast förvånad. Det var liksom inte första gången han glömt något. En dag kom han hem från Realskolan efter en idrottslektion klädd i tröja och gympa­byxor. När mamma frågade var han hade kläderna, tittade han sig förvånat ned och utbrast: ”Ojdå, jag har glömt byxorna i skolan”. Ett väl använt citat som borde ha ingått i den reviderade upplagan av ”Pelle Holms, Bevingade ord”.
Jans glömska, hans ”disträ”, var känt långt utanför vår familj. Karolinska läroverkets vaktmästare ringde till min mor en dag. ”Jag såg Jan gå förbi här, han fläktade med armarna och pratade för sig själv, men hans portfölj stå kvar här, lutad mot skolans husvägg. Kan ni inte ge ungen ett kock stryk så att han lär sig.”

Nåväl

Nåväl vi hoppade av bussen på Storgatan. Jan sa åt mig att gå gatan upp till biografen Aveny, där sista busshållplatsen var. Själv rusade han över gatan och kastade sig in i en buss som for iväg åt motsatt håll. Jag försökte se vilket nummer det var på bussen. Om det möjligen var en buss som gick tillbaka till Höglundagatan och biljetterna, eller om den skulle försvinna iväg till någon annan avlägsen stadsdel. Och än i dag, sextiofyra år senare, kan jag minnas hur jag stod där på gatan, 12 år, och tänkte: ”Undrar när jag får se min bror nästa gång.”
Men när jag kom upp till biografen Aveny på Drottninggatan kom Jan hoppande ur en buss, springande med flaxande biljetter i handen och vi tog varandras händer och sprang nerför Rudbecksgatan till Povels tältplats i leran bakom Eyravallen.
Vi hann. Vi fick se hela föreställningen ”Funny Boy”. En sorts musikal där Povel sjöng flera av sina klassiska sånger och tillsammans med Martin Ljung fick publiken att skratta så att somliga föll av stolarna och fick gå hem med leriga byxknän.