Här ses syskonen Fröberg

Trots att min farbror Harald och hans fru Zippora (med reservation för stavningen) bodde i lägenheten under oss i nio år, har jag mycket få minnen av dem. Vi kan inte ha umgåtts särskilt mycket. Harald var äldst i en syskonskara av sju barn och min pappa var yngst.

Jag minns farbror Harald som ganska barsk och bestämd. Jag var nog lite rädd för honom.

Nederst fr.v., mina fastrar: Herta, Lisa och Rut
övre raden: Pappa Eric, Harald, Martin och Henry.

Men nu till ett minne av en god pedagog

Vi bodde alltså på I3, regementet i Örebro, men inte inne på kasernområdet. En dag hade jag och några vänner fått för oss att vi skulle klättra över staketet och ta oss in på kaserngården, varför vet jag inte. Inte behövde vi klättra för att komma dit in.

Staketet var inte precis något fårstängsel, utan bestod av höga vassa järnpinnar, som spjut, och min farbror Harald måste ha sett oss från sitt köksfönster.

Han kom ut. För honom hade det räckt med att harkla sig för att vi skulle ha avbrutit vårt äventyr och dragit till helt andra trakter, men han gick lugnt fram till oss och lågmält berättade hur det skulle kunna gå om vi missade och ramlade. Hur vi skulle kunna ha spetsas på ”staketspjuten”. Han berättade det tämligen drastiskt.

Så tog han fram händerna han hållit bakom ryggen och sträckte fram en spade: ”Ta den här och gräv er under staketet istället”, sa han och tillade: ”om ni nu absolut ska in”.

Jag tror vi tog emot spaden, men inte tror jag att vi grävde oss in under staketet. Det skulle varit helt i onödan. Det fanns redan en del hålor där vi barn enkelt kunde krypa under staketet.

Curt