Alla inlägg kan ses i den ordning jag lagt in dem under åren. Från den första januari 2015 tills idag. En bild varje vecka.
Sonen har varit hemma med sin lilla gula bil. Bilar. Ja, ja, det är inte alls sista årsmodellen och jag minns mina föräldrars första bil. Den inhandlades 1955 och var familjens bil under några år. Tiderna har förändrats i viss mån, men en bil skull både min pappa och min son ha.
Saga är våran katt
På söndagskvällen fick vi åka in till djursjukhuset med våran katt, Saga. Det var blodfläckar på golvet och hon hade inga yttre skador, så blodet måste ha kommit inifrån. Saga var dessutom slö och likgiltig. De hittade inget fel på henne. Så klockan 12 på natten fick vi ta med henne hem igen för observation. Efter ett dygn var hon pigg igen, så vad det var för fel, fick vi inte veta.
Under några dagar har Inga och jag besökt min gamla skolkamrat Lennart Heikenberg med fru Margareta. De sommarbor i Glommen utanför Falkenberg. Lennart och jag gick i samma klass i Rynninge folkskola i Örebro i slutet av 1950-talet och därefter ett år i Olaus Petri skolan. Det var tider det.
Det var väl fram för allt under tonåren vi umgicks som mest tills han 1966 flyttade söderut. Ändå har vi hållit en del kontakt, som att skickar julkort och grattishälsningar vid födelsedagar. Och så har vi träffats en del under åren.
Under en dag åkte vi tillsammans runt i Falkenbergsbygden. Vi tog en fika Öströö Fårfarm, i trakterna av Tvååker. Ett mycket trevligt ställe.
Margareta och Lennart vid Öströö fårfarm. Ett ställe som jag varmt kan rekommendera.
Vi tog en tur till Boo slott för att se midsommarstången resas. De lyckades få upp den i år också och därefter blev det dans. Även fast inte jag dansade, så fick de till en ring på ca 120 danslystna.
Det är alltid trevligt att fira midsommar i det här vackra miljön, med slott och gamla fina byggnader, och särskilt en sådan dag som idag då solen lyser upp tillvaron. Och en skuggig plats fanns det till mig också. Kanske åker vi tillbaka till hit nästa år, eller kanske blir det Brevens.
"Barnen", med respektive var samlade hemma hos oss på lunch och John och Karin följde med till Boo. Martin och Jenny for vidare till Linköping. På kvällen fick Inga och jag inta en kvällsmåltid för oss själva.
Jag har varit i Bua hos Kennet några dagar. Vi passade på att göra en endagsutflykt till Laholm via gamla vägen mellan Falkenberg och Halmstad. Förutom att vi åt på Gröna Hästen tog vi en titt in i Teckningsmuseet.
Teckningsmuseet i Laholm är Nordens enda renodlade teckningsmuseum. Museet ställer ut verk från den egna samlingen och har tillfälliga utställningar med samtida konstnärer.
På bilden kommer Kennet just efter museibesöket på väg till det omtalade matstället "Gröna Hästen".
Vi är några familjer som slagit oss samman för att varje år i juli månad ha loppmarknad här hemma där jag bor. Vi har ett gammalt f.d. kapell som vi kan fylla med saker. Det är otroligt vad prylar man samlat på sig under ett liv.
Genom att tömma vindar, utebodar inneförråd och skåp från allt det som man inte längre behöver, har vi, några familjer lyckats fylla ca 100 kvadratmeter med prylar. Dessutom får vi påfyllnad av arvegods som annars skulle ha kastats. Och händer det stundom att vänner kommer med en och annan kartong som de tänkt köra till tippen.
Det som här är på bilderna kanske är sålt. Ändå tycks det vara lika mycket kvar år efter år trots att en del prylar försvinner.
Öppentider? Se min loppishemsida.
Sam kommer upp och sitter bredvid mig när jag sitter vid datorn. Visst är det trevligt. Men så händer det att han tar en promenad över mitt tangentbord och det är inte alla gånger helt uppskattat av mig. Man vet aldrig vad han skriver. Nå, sådant går att radera, värre är när han trampar på knappar som förändrar. Plötsligt kan hala datorskärmen bli svart. Ja, man vet inte vad som händer. Allra väst är när Sam kommer utifrån en regnig dag och skuttar upp på skrivbordet. Sådana dagar kan det bli tvunget med storstädning av tangentbord och annat som ligger framme, och ett och annat papper med tass-spår är lika bra att kasta.
Visst kan det vara besvärligt att ha en katt, eller två som vi har, men ändå är det alltid bara trevligt. De, våra katter, är verkligen våra vänner. Och bortskämda blir de. På sista tiden har Sam inte mått riktigt bra, men hoppas nu att han kryar på sig, för man vill ju ha en glad, nyfiken, sprallig och rolig katt. En frisk Sam.
Vår andra katt heter Saga. Hon är inte på mitt skrivbord. Hon hoppar inte så högt. På köksbordet tar hon sig upp om det finns en stol att använda som mellanstation. En annan gång ska jag ta med en bild på Saga.
Vecka 22 2019
Tarsta – Min hustru Inga och hennes syskon en gång för länge sedan. Tiden går. De står i Tarsta utanför huset där de bodde. Och man får väl tro att bilden är från slutet av 1940-talet. Så var det på den tiden. Dodgen var säkert ett antal år redan då.
Att bilden är lite långsmal beror på att jag skannat den från ett gammalt 6x6 negativ, och jag har bara en skanner för småbildsnegativ. Så bara halva bilden kom med. Men det mest väsentliga är iallafall på plats.
Snart är det dags att resa till Bua och hälsa på Kennet och Monica. Sedan får vi se vad som blir av denna gång. Härom året var vi vid Morup och faktiskt ända uppe i kyrktornet.
Vad det än blir är det lika trevligt varje sommar med ett glatt återseende. Några kyrktorn ska vi nog inte ta oss upp i, men någon utflykt lär det bli. Jag får återkomma till det senare.
I dessa torra tider, när regnet inte vill infinna sig, utan vi fått 10 till 12 m.m. på en månad och just inget regn alls sedan snön smälte bort i februari, kan man börja oroa sig för om man har vatten i brunnen hela sommaren.
Nå, nu behöver vi naturligtvis inte få lika mycket regn som vi fick under några sommardagar 2016 då vi plötsligt hade sjötomt. Man kanske skulle ha passat på att sålt då. Folk betalar ju mer för sjötomter har jag hört.
Vår resa till Paris, där vi bland annat såg Notre-Dame, var en födelsedagspresent vi fått av våra söner. Inga och jag hade fyllt 60 år. Vi bodde i Paris på ett hotell inte så långt från Notre-Dame och gick förbi den märkliga katedralen nästan varje dag. Det var en sådan dag jag tog den här bilden på en parad av Danska ungdomar.
Det känns idag som om det var väldigt länge sedan och idag är delar av katedralen förstörd av eld. Ingenting tycks få finnas i det oändliga.
Jag tog en båt från Vaxholm till Strömkajen, och se, där med visiren uppfällda stod båtar på parad.
Den här veckan har jag varit i Vaxholm och Stockholm. Tog några gånger en båt in till stan i det vackra vädret. Nästan sommar i April. Jag har varit på Waldemarsudde, Nationalmuseum och Kungliga biblioteket samt vandrat gata upp och gata ner. Var jag gått har solen följt mig, både i storstan och i Vaxholm.
Men visst längtar man efter regn den här årstiden när det varit torka ända sedan snön smälte bort för länge sedan. Så ut alle man och dansa en regndans!
Nu ska jag njuta av våren på hemmaplan med långa vandringar i vår vackra natur. Visst är det fint att gå på stadens gator, men snart längtar jag efter skog och ängar. Så är det.
Tarstaborg är den största fornborgen i Örebro län. Den ligger på ett berg som stupar brant ner mot väster medan de övriga sidorna av borgen omges av en 310 meter lång stenvall och det är vad som finns kvar av stenmuren idag. En gång i tiden en uppbyggd mur, men idag är muren mer lik ett långt stenröse.
På flera ställen är muren ändå så pass bevarad att man kan se att den varit kallmurad, d.v.s. att stenarna ligger på varandra utan murbruk och troligen har det en gång i tiden funnits an träpalissad över stenmuren.
Fornborgar byggdes under lång tid, från ca 1000 år f.Kr till 1950 år e.Kr. Men hur gammal just Tarstaborg är finns det nog ingen som vet.
Det finns flera teorier om varför man byggde borgar. Kanske var det för att människor skulle kunna söka skydd i orostider, eller för att bevaka ett område. Det kunde också ha varit en symbol för makt och en helig plats där man utövade kult.
Jag hade ju tänkt att jag i är skulle ägna bilderna här om sådant som händer nu, men det är inte alltid det händer så mycket. Och så hittade jag den här gamla bilden. Som sagt, min pappa står som fyra från vänster. Vilka de andra är vet jag inte. Bilden är från före min tid. Om någon känner igen någon på bilden så hör av er.
Fasan! Fram med kameran för fasan! Det hör verkligen inte till vanligheten att vi får besök av en fasan vid vårt fågelbord. För mer än 40 år sedan, när vi var nyinflyttade i Testa, hände det sig ibland på somrarna att en eller två fasaner besökte vår trädgård. Men det var länge sedan. Mycket länge sedan.
Och aldrig kan jag minnas att fasaner kommit fram till fågelbordet. Hur som helst, så var den trevlig att se och han är välkommen åter.
Men se en fasan. En fasan alltså vid vårt fågelbord. Ovanligt!
Vid en vandring från Brevens till Gunnarsjöarna, vandrade jag förbi min barn- och ungdomstid: skogvaktarbostället Erikslund. Det var här utefter vägarna jag sommartid växte upp.
Där grusvägen tar slut, vidtar en en liten stig ner mot Gunnarsjöarna. Förr kunde jag cykla på stigen, men så ser den inte ut idag. Inte precis cykelbar.
Här från Gunnarsjöarna har jag trevliga minnen, men också ett hemskt. I min barndom plockade mina föräldrar ofta blåbär här och vi hade fina fikastunder på slänten ner mot "första" sjön. Ja, det är som namnet anger, två sjöar.
Det hemska minnet är att jag och min kompis Katarina en gång tagit med våra metspön för att meta medan de andra plockade blåbär. Plötsligt försvann jag ner i marken. Jag hade gått ut för nära vattnet där det såg ut som land, men bara var "gungfly". Där mossa och blåbärsris växte som flytande över vattnet.
Kanske var jag sju, åtta år. Jag tror att jag skrek och där med enorma kliv kom Katarinas pappa Arne genom blåbärsbröten och fick tag i mig som hunnit sjunka ner till armhålorna.
Tack Arne!
Vecka 13- 2019
Gunnarsjöarna. Det här är den övre, den norra.
Nu när jag gick där idag och satte mig ner för lite kaffe, funderade jag över vem Gunnar kunde ha varit. Var det nån som upptäckte sjöarna? Som bodde här i skogen? Eller nån som drunknade efter att ha stigit ut på gungfly. Finns det någon som vet?
Så här ser det ut utefter våra grusvägar. Timmer och massaved i trave på trave. Visst kan det se fint ut, men snart ska det fraktas bort och kvar blir endast en trasig, avverkad, natur. Där skogen tidigare stått grön och grann är nu sten och sönderkörda skogsstigar.
Bilden är tagen under en åtta kilometers promenad från Pålsboda, via Snarka och hem till Testa.
På antikrundan från Malmö för några veckor sedan visades det upp ett Karinkrus med ett lock där det stod något om C. M. Bellman. En av Karinföreningens medlemmar uppmärksammade då att ett nästan likadant krus fanns på en målning av Karin Bergöö från 1877. Kan det ha varit samma krus, kanske, men i så fall har Karin målat kruset lite smalare i halsen och locket lite annorlunda.
Nu får ni granska Karinkruset på Karins målning. Det blåvita kruset är det som gäller.
Men så här får man väl aldrig bada igen. Här rann två mindre vattendrag samman till ett. I det ena var det isande kallt vatten och i det andra nästan kokande vatten från en varm källa. Det gällde att hitta rätt plats att simma på där temperaturen var precis lagom.
Island, sommaren 2007
Och regnet det bara öser ner. Och det är väl bra med tanke på det låga grundvattnet, samt att en del pollen lägger sig på marken, men inte för mig som inte kom ut på någon daglig promenad. Å andra sidan var det så mycket sport ändå. På TV. Vasaloppet, friidrott och femmilen.
Någon bild måste jag ju lägga ut varje vecka, så nu fick jag springa ut i regnet och fotografera några vattendroppar. Klädstreck och klädnypor kom med på köpet.
Till minne av min mamma. Bilden har min bror tagit. Det var på våren 2006. Men varför sitter jag i skogen och tittar på en sten?
Åt vår mamma valde vi en minneslund i form äv en äng där man fick sätta ner en mindre natursten med en inskription i. Vi tre syskon valde då att åka upp till sommartorpet Erikslund för att hitta en sten.
Ja, så var det.
På fredagskvällen var jag inbjuden till invigningen av utställningen "Grez-sur-Loing" på Waldemarsudde. Det var en fantastisk upplevelse för mig. En mycket fin utställning som jag vill rekommendera alla att se. Dessutom fick jag ett tack för att jag bidragit med lite Karin Bergöö kunskap och avslutningsvis fick jag också en mycket fin bok. Se bild.
Tack för det
Curt
Skidåkningen är slut. Svårt att gå på våran smutsiga, kladdiga och delvis halkiga väg. Man får helt enkelt sitta inne. Trist!
Så har det då blivit vinter i Testa. Ut och trampa och göra skidspår. Härliga vyer och djuren gör sina spår. Och skotta får man göra.
Nu i dagarna sitter jag och försöker sammanställa min forskning om Adolf Bergöö. Om hans tid under åren i Örebro och flytten till Hallsberg.
Teckningen är gjord av sjuttonåriga dottern Karin, som sex år efter att ha tecknat av sin far, gifte sig med konstnärskollegan Carl Larsson.
Tulpaner ska man få när man fyller år. Men så fick jag en mössa också samt en flaska gott vin och en tårta.
Till de dagliga göromålen är att ta en skogspromenad. Och nu i halkiga tider är det svårt att gå på våra vägar, så det får bli på små skogsstigar. Det känns fint med lite frisk luft och även om jag inte förbättrar konditionen så kanske jag kan bevara den lilla jag har. Kanske blir jag av med några kalorier, men bäst av allt är upplevelsen. Har jag tur kan jag se hjortar, vildsvin, harar eller älgar, men det tillhör sällsyntheterna. Idag var det lite lite snö en annan dag barmark, så det blir ändå lite omväxling.
Det är svärmor som fyller 97 år, och sånt måste naturligtvis firas.
Under närmare trettio år har det här gänget haft gemensamt nyårsfirande, även om det inte alla gånger kunde ske just på nyårsaftonen. Så är det. Vissa skulle jobba och ta hand om andra.
Ja, här är året 2018 slut och jag avslutar mina minnen från ungdomens dagar för den här gången. Nästa år får det bli andra bilder i min bildblogg. Kanske mest nytagna.
Årets julbild är från julfirande på Höglundagatan 14 i Örebro julen 1969. Eric tog bilden.
Från Vänster
Pavel, Mamma Margareta, jag, Anita och min bror Jan
Än idag skickar jag julkort till släkt och vänner. Åtminstone till några. Men det blir också en del julmejl. Men kort är kort och julkort betyder så mycket
Det här är från Julen 1971. Det var några år sedan, men kort skickar vi till varandra än idag, även om de kommer från skilda håll.
På den tiden bodde jag på Höglundagatan i Örebro.
Sommaren 71 var det stora äventyrets sommar. Hemavan. Utan vetskap eller kunskap om fjällvandring gav vi oss iväg.
Första dagen vandrar vi uppför och uppför och dimman tätnar. Vi går i ett moln. Ser bara en meter framför oss. En står kvar vid röset medan de andra tre söker efter nästa röse. Det tar en evighet att ta sig fram. Går i timmar utan att sett en skymt av de fjäll vi vandrar i. Och så går det nerför på is. Trötta stannar vi och kokar kaffe. Och plötsligt:
”Det ljusnar, ett ljust hål mitt i det jämngrå. Så blir det lite blå himmel och så spricker solen fram. Det känns, förmodar jag, som när en blind får synen tillbaka. Man blir nästan bländad. Sedan tittar vi oss omkring. Titta där, va snö, och titta där vilket fjäll och se där borta och där och där och där. Vi är som lyckliga barn. Ingen kunde väl ana att det fanns så fina vyer här uppe. Den ena bergstoppen efter den andra dyker upp, solen liksom vandrar över omgivningen…” (Citatet ur min vän Berts dagbok.)
Ja, efter att ha vandrat en dag bland Hemavans moln, var det som en uppenbarelse.
Jag ryckte ut. Muck. Här kommer ändå några bilder på lumparkompisar. På sommaren efter militärtjänsten gjorde jag och två av lumparkompisarna en segeltur från Lunger vid Hjälmaren, via Hjälmarekanal och Mälaren till Stockholm.
En dag tog Inga och jag en tur till Ingas syster och man som då bodde i Degerfors. Här kommer några bilder från den dagen.
Mina memoarer och minnen.
På försommaren 1968 ryckte jag in i ”lumpen”. Från den tiden har jag tyvärr inte en endaste bild. Det var kanske inte en tid att minnas precis, men några bilder på kompisarna skulle väl ändå vara trevligt att ha. Än idag undrar jag stundom över var de blev av.
På sommaren fick vi en veckas ledighet, då Inga och jag passade på att resa till västkusten. Vi tältade i Kungshamn. Några år innan hade samhället bytt namn från Gravarne till Kungshamn.
Min syster Jill gifte sig på sommaren sextioåtta i Brevens kyrka. Festen hölls i Brevensgården. Och det var verkligen en riktig bröllopsfest. Innan 68 hade jag bara varit på ett bröllop, när min bror gifte sig, och nu var det plötsligt fyra på ett år. Först mina vänner Kenneth och Britt-Marie följt av Ingas kusin och så Ingas syster.
Bilder: Jill och Ulf gifter sig:
1 Brudgummen pustar ut på kyrktrappan efter vigseln.
2 Därefter en omsvärmad brudgum.
För er som inte var med, är det svårt att förstå. Tänk dig att i natt växlar vi från högertrafik tillbaka till vänstertrafik. Nya trafikskyltar. I de gamla gathörnen ska du plötsligt svänga på andra sidan om mittskylten. När du ska gå över en gata kommer den nära trafiken på andra sidan om dig. Lär dig att titta åt rätt håll.
Jag, Inga och, på den tiden, en av mina bästa vänner, Sören, var ute hela natten. Sörens bil stod parkerad i Örebro under stillatiden tidig morgon. Vid en given signal fick vi åka över till andra sidan. Stå och vänta på ny signal. Då var det dags. Alla var nybörjare. Det gick bra inledningsvis, men svårt att svänga till en annan gata, när man i åratal åkt där och gjort på ett sätt. Nu ett nytt sätt.
Jag minns Sörens kommentar då vi mötte en cyklist: ”Titta på den han har inte fattat att man ska åka på höger sida. Höger!! Ja, visst ja!.” Det var inte cyklisten som var på fel sida, utan det var Sören som snabbt bytte sida.
Några dagar senare åkte Sören och jag till Helsingborg. Det var hastighetsbegränsning på alla vägar. Jag minns inte om det 50 eller 60, men sakta fick vi tuffa mot Skåne.
Bilden är kanske inte från 1967, men det är i alla fall vänstertrafik. Tagen när min syster Jill tog examen som Förskollärare.
På sommaren 1966 flyttade min vän Lennart med sin familj till Hälsingborg, vilket medförde stor saknad, men också för mig en del resor söderut. Ibland med tåg och ibland med vännen Sören i hans gamla Volkswagen.
Men det var också så att Lennart gjorde någon sorts militärtjänst i Örebro som var uppdelad i enbart sommarperioder. Så någon eller några somrar bodde han i mina föräldrars lägenhet på helgerna.
Här en bild på den stilige soldaten vid sidan av hans bil. Också det en gammal "Folka".
På sommaren efter Kävesta jobbade jag på kollo i Ramsberg. Men det blir ingen bild därifrån. Kanske var jag några dagar med under höskörden i Tarsta där Ingas föräldrar hade bondgård. Bilden är ur ”drängens” bildsamling. Han hade förstånd att ta bilder vid alla tillfällen. Och trots en ganska enkel kamera tog han ofta väldigt bra bilder. Men vid det här tillfället måste han ha lånat ut kameran till någon annan, för han står ju själv uppe på hölasset.
Jag är verkligen glad över att jag fått ta del av hans bilder och skannat dem för att få minnesbilder från många tillfällen då jag inte fotograferat. Tack Gunnar för dem!
Bild: Höskörd.
I början av andra årets andra termin, 1967, träffade jag min blivande hustru, Inga. Här på bilden står hon på balkongen i mitt föräldrahem på Höglundagatan 14, i Örebro.
Det var förresten på den balkongen som jag stått på femtiotalets senare år och tittat på hur vattentornet Svampen växte upp en liten bit i taget.
Inga jobbade i köket på skolan och bodde i sin farmors hus inte långt från skolan. Hennes farmor bodde inte kvar.
Trots att jag under mitt liv tagit tiotusentals bilder, finns ingen bild från ”farmors” hus. Jag förstår inte vad man sysslade med. Hade jag glömt kameran hemma i stan?
Eftersom min rumskamrat, Ulf, inte gick andra året på folkhögskolan i Kävesta, kom Kennet och Bert att bli de närmsta vännerna, vilket de tillsammans med Ulf redan var i ettan.
Tyvärr tycks jag inte ha några bilder från vårt andra Kävestaår. Det var ju så mycket skolarbete, med läxor och prov, att det inte blev någon tid att fotografera. Skolarbete är tungt. Bilderna här är från första året, väl valda för att visa på hur slitigt våra Kävestaår kunde vara.
Bilder:
Kennet tvättar kalsonger i tvättfatet.
Bert och Ami
På sommaren efter ett år på folkhögskola, var det dags för en ny semestertur tillsammans med Lennart. Vi började resan i en Amason som kördes av Lennarts far. Familjen skulle flytta från Örebro till Helsingborg. De skulle kombinera en semestertur med att titta efter hus.
Lennart och jag skulle bara åka med dem ner till Västkusten för att där slå upp vårt tält och tillbringa någon dryg vecka. Nu blev det så att vi efter några dagar i tältet tröttnade på Campingplatsen och drog oss ner mot Helsingborgstrakten, där vi hamnade vid Råå camping. Någonstans under resans gång hittade Lennart en hjälm, som han vände bakfram och på så sätt under några dagar gladde camparna på Råå.
Visst är han stilig.
Bild: Den stolte fiskaren har fått napp.
Under de första dagarna på Kävesta folkhögskola skrev jag dagbok, men snart nog så blev det inte tid till sådant
Tisdagen den 14 sept. 1965
Idag har jag börjat på Kävesta folkhögskola. Det är svårt att säga om jag kommer att trivas här, när jag bara gått en dag, men jag tror säkert att det kommer att bli bra.
Vi har haft upprop och sedan fick vi gå runt och och se oss omkring. Det var en av tvåorna som visade oss. Vi var uppe på Nuckebo bl.a. och på gamla skolan (även nya). I gymnastiksalen och på Asgård m.m.
Rumskompisen heter Uffe. Jag tror nog att vi kommer att trivas ihop. Om inte, går det bra att få byta.
Onsdagen den 15 sept.
Det har inte blivit något gjort idag som är med värde. Mest bara löst prat. Jag har idag konstaterat att jag inte känner någon som går här.
Det var lite svårt att sova i natt, så jag tänker lägga mig tidigt idag. Vid tolvtiden skulle jag tro.
Maten här är jättebra.
Torsdag den 16.
Igår kväll var jag i Örebro ett tag, jag blir tvungen att åka in idag också. Måste ha pengar till böcker. Lennart kommer ut och hämtar mig.
Fredag den 17 sept.
Idag har vi köpt böcker. det kostade över hundra kr. för mig och ändå är det mycket som fattas.
Klassisk rökpaus utanför skolans huvudbyggnad.
Från hösten 1962 t.o.m. försommaren 1965 var jag anställd av dir. Sjögren, men trots mitt löfte att aldrig mer sätta min fot i en skola, slutade jag i järnhandelsbranschen just för att bli elev vid Kävesta Folkhögskola.
Det kom att bli en händelserik tid, med nya vänner, varav några fortfarande tillhör mina bästa vänner. På Kävesta mötte jag också min hustru, Inga.
Under mitt första år på skolan delade jag rum med Ulf Rejsby. Tyvärr gick han endast ett år på skolan, och jag, som de flesta, två år. På så sätt kom vi tyvärr ifrån varandra. Jag har verkligen saknat honom.
Uffe
På våren 1961 reste min syster till Los Angeles, Kalifornien, för att jobba som au pair ett år. Det skulle bli två år och vi började undra om hon någonsin skulle komma hem igen.
Jag minns än idag när mamma, pappa och jag stod på Bromma flygplats och såg och hörde planet brumma iväg. Det kändes märkligt. På den tiden var det ännu långt till USA och ingen av oss i familjen hade flugit tidigare. Så var hon borta.
Nå, på våren i slutat av april, två år senare, reste vi ner till Göteborg för att hämta hem syrran som kom med båt: Kungsholm. Efter en stunds tittande såg vi henne vinka och om jag minns rätt fick jag gå upp på landgången och möta henne. Kanske minns jag fel.
Bild 1: Båten på väg in i hamnen.
Bild 2: Stark uppförstoring. Min syster vinkar.
Sottern 
Sommaren 65 tillbringade vi, Lennart och jag, vår lediga tid i Brevens. Ofta ute på sjön Sottern. Men även långa promenader. Stundom enormt långa och ibland mitt i natten. Men så fanns det ju flickor på trakten också. Och en båt med åror eller en mindre motor som gick ibland.
Och så gjorde vi en sommarsemesterresa också. Men den får jag återkomma till.
Bild: En gammal dia som digitaliserats.
Förutom Lennart var närmsta vännen, min barn och ungdomskamrat, Sören. Sören och jag hade gått i samma klass från etta till och med sjuan. Åren efter fyran och femman bodde Sören ute hos oss på landet. Den ena sommaren nästan i sin helhet. Vi blev nästan som syskon och träffades så ofta vi kunde under många år ända tills vi var i 27-årsåldern.
Det hände att han kom en kväll hem till oss på Höglundagatan i Örebro. Han gick in utan att ringa på . Han kunde säga: ”Jag är lite hungrig”, och öppna vårt kylskåp, ta fram ett mjölkpaket, bre sig en smörgås och gå in i vardagsrummet, slå på TV:n och sätta sig i soffan föra att titta och äta.
Ja, nästan som en bror till mig tillhörde han vår familj. Tyvärr tog han senare helt avstånd från mig. Det var för mig oförklarligt.
Här sjunger Sören för min blivande hustru på verandan i vårt torp i Brevens. Ca: 1968.
Lennart och jag tog oss en vecka på västkusten. For med tåg till Uddevalla och därifrån med buss till Kungshamn, där vi slog upp vårt tält alldeles intill havet. Kanske inte så lyckat. På morgonen hade vårt tält nåtts av tidvattnet. Vi vaknade av våta sovsäckar och en limpa som flöt runt i tältet. Allt var blött.
Vi hade inte många kronor på fickan, så vi åt bara varannan dag. Men cigaretter hade vi råd med…
Jag minns från den resan några fina kvällar ute på Smögen. Sång och musik och massor av ungdomar. 60-talet… Ja, det var något speciellt.
Det har sina problem när det varit översvämning i tältet.
Hur det kom sig att jag fick jobb i Örebro Järnhandel minns jag inte, men det var i en tid då femtonåringar lätt kunde få jobb som mopedbud och springpojkar. Nu var det så att Örebro järnhandel skulle läggas ner, så jag fick mest bära upp prylar som fanns i ett stort källarförråd och snart nog även hjälpa till med utförsäljningen av diverse jordbruksmaskindelar som varken jag eller någon annan i butiken riktigt visste vad det var.
Järnhandeln som såldes ut, ägdes av dir. Sjögren som även innehade Sjögrens järnhandel och Ekblad & Reimers eftr. Jag hade alltså efter några månader varit arbetslös om inte lagerchefen på Ekblad och Reimers frågat om jag ville fortsätta att jobba där. Så fick det bli. Det var att plocka fram och paketera varor som skulle vidare till bl.a. lanthandlarna i omnejden eller till byggarna i stan.
Under de år jag var ”järnhandelslagerarbetare” byggdes Medborgarhuset och Krämaren, samt bostäder i stadens ytterområden. Spik, skruv, bult och lås m.m. levererades näst intill dagligen och lastbilar gick i skytteltrafik till byggen medan köksredskap som Svarta pannan, Röda klara och liknade moderniteter kördes med fullastade bilar till lanthandlarna.
BILD: Tyvärr har jag inga bilder från tiden i järnhandeln. Istället blir det en bild på Lennart och mig från 1960-talet. Mer om min gode vän Lennart kommer…
Örebro Järnhandel låg på Storgatan i Centralpalatset i Örebro.
Sjögrens järnhandel hade adressen Köpmangatan 12, men entrén med skyltfönstren var på Drottninggatan (kanske nummer 13).
Ekblad & Reimers eftr. låg på Köpmangatan, mitt emot Sjögrens bakgård.
På våren 1962 gick jag ut åttonde klass. Därmed var folkskolan avklarad för min del och jag hade inte en ringaste tanke på att sätta foten i någon skola igen. Nu skulle jag skaffa ett jobb. Det måste ju vara mycket bättre och mer lärorikt än att gå i skolan.
Men innan det blev jobb bodde jag någon vecka hos min moster och hennes man och barn, mina kusiner, i Linköping. Min mosters man kallade jag för morbror. Så gjorde vi på den tiden. Han var skohandlare med en egen butik i Linköping. Jag var med honom dit på dagarna och hjälpte till att möbla om i skohyllorna. Därifrån har jag ett gott minne:
En äldre dam kom in i butiken och skulle se på ett par passande skor, men det skulle visa sig att trots att hon provade minst trettio par, så var det inget som passade. Och det här var på den tiden då det fanns lite service i affärerna.
Skohandlaren låg så på knä på golvet och satte skor på fötterna på tanten som satt på en stol utan att just röra sig. Eftersom skorna inte var till belåtenhet fick min morbror ständigt resa sig för att hämta nya och så ner på golvet igen. Således omkring trettio gånger och han var inte precis någon idrottsman, ingen lättviktare således, så krafterna och humöret tröt medan svetten rann.
På bilden: Jag och mina kusiner.
När damen provat färdigt och uttryckt att hon inga skor skulle ha, gick hon. Min morbror vände sig mot en av de anställda biträdena och skrek ut sin frustration: ”Vicken djävla käring va!”
Nu råkade det vara så att damen i fråga visserligen gått, men inte ut, utan bara runt en skohylla. Vi andra i butiken hade sett det och det blev mycket svårt att hålla sig för skratt. Men efter min morbrors utbrott smög damen ut genom dörren. Min morbrors förvånade min bidrog till gapskratt som han naturligtvis med stor glädje deltog i.
Ja, han min favoritsläkting. En av de roligaste och trevligaste människor jag någonsin träffat. Jag tänker ofta på honom.
Under första hälften av 1960-talet fylldes fritiden av många biobesök. Minst två i veckan. De flesta biobesöken skedde tillsammans med vännen Lennart. Ibland var även Sören med.
En del av biobiljetterna, närmare 100, har blivit sparade under åren och på baksidan står ofta vilka filmer vi såg.
China: ”Irma la Douce” med Shirley McLaine och Jack Lemmon. 1964
Aveny: ”Viva Las Vegas” med Elvis Presley och Ann-Margret. Ca. 1964
Spegeln: (Biografen China bytte namn till Spegeln) ”Goldfinger” med Sean Connery. Ca 1964
Royal: ”Änglar finns dom” med Jarl Kulle och Christina Schollin samt Edvin Adolphson, Sigge Fürst och Isa Quensel, 1961. Min fösta barnförbjudna film (15 år). Jag var fjorton år och gick på bio tillsammans med klasskamraten Bengt-Åke. 2 och 75 kostade biljetten.
Röda Kvarn: ”Ung Rebell” med James Dean och Natalie Wood 1963-08-19
Saga: ”Bron över floden Kwai” med Alec Guinness, William Holden och Jack Hawkins. 1964-02-15
Roxy: ”Zorba” med Anthony Quinn, Alan Bates och Irene Papas. Ca: 1964
Rio: ”Okänd Soldat” med Kosti Klemelä och Heikki Savolainen. 1962-09-14
*
Tänk att jag sparat biljetterna med uppgifter på baksidan om filmens namn och skådespelare samt ibland datum för när jag såg filmen.
Det är dags att lämna 1950-talet.
År 1960 fyllde jag tonåring och lämnade Rynninge skola bakom mig för att börja sjuan i Olaus Petri skolan.
Den sommaren reste vi med Folkvagnen till Öland. Anledningen var att min bror jobbade där på ett kollo. När han var ledig följde han med oss på små utflykter. Min syster jobbade antagligen med något annat, för hon var inte med. Det var på en sådan utflykt vi hittade ”Regalskeppet Trasa”, om vilken jag berättat om här …
I övrigt såg vi oss om bland väderkvarnar och gamla kyrkor och ruiner m.m. På medföljande bild besöker vi just någon sådan plats. Min bror, min mamma och jag, medan pappa höll i kameran.
Från en stor klumpig Ford V8 årsmodell 37, bytte vi till en Folkvagn årsmodell tidigt 50-tal. En sån med liten delad bakruta. Och dessutom soltak. Rena sportbilen! Och under de sista åren på 50-talet var vi på bilsemester till västkusten, i närheten av Fiskebäckskil.
Fram för allt minns jag en mycket regnig västkustsemestervecka. Tältet blött på mornarna. Sovsäcken genomvåt, alla kläder blöta. Regnkappan våt på insidan. Och så blött hela dagarna ända fram på kvällarna när man skulle lägga sig i ett genomsurt tält. Men vi metade krabbor från bryggan, badade och gjorde små upptäcktsfärder bland klippor och skär trots blötan. Men stundom var det svårt att hålla humöret på topp.
Den enda bild jag hittade på våran Folkvagn var en vinterbild från Erikslund i Brevens. Mamma står bredvid för att göra en skidtur.
Bilden är från en camping i närheten av Fiskebäckskil i slutet av 1950-talet. Det är mina föräldrar och deras bästa vänner Astrid och Ragnar.
