Brevens bruk med omnejd. Erikslund där vi sommarbodde och byn där vi många gånger firat midsommar.
Min bror Janne som piskar stora mattan i mitt barndoms sommarparadis Erikslund. Nå det hände att det var ett vinterparadis också. Hit ut till trakterna av Brevensbruk åkte vi så ofta vi kunde. På den tiden var det just Janne han fick heta.
Utlagt vecka 2, 2024
Var ligger Bysta kvarn? Jo, från Brevens bruk mot Knipphammaren. Där är en bro som skiljer Sottern från Botaren. Där finns en kran där man kan föra båtar från den ena sjön till den andra över bron.
Nedanför kranen och in under bron brukade jag och mina vänner meta småfisk när jag vara barn. Det hände att det kom en båt som skulle över bron så då fick vi hjälpa till att veva. Det hände också att någon av oss satte sig i kedjorna och lät sig hissas upp och föras över bron för att hissas ner på sotternsidan för att få ett litet dopp. Det var naturligtvis inte meningen att vi skulle leka med kranen, men det är preskriberat nu.
Och nuförtiden är kranen låst. Barn får inte ha roligt längre…
Utlagt vecka 28, 2023
Jag vet inte för vilket år i ordningen jag besökt Brevens Bruk en midsommar, men nu var det midsommarafton 2023. Jag måste ha varit där minst 20 gånger och det har varit spännande att se stången resas alla år.
Nedan följer två bilder. Den första från i år 2023 och den andra från mitten av 1960-talet. Allt är sig likt. Det går åt ca 10 000 liljekonvaljblad till varje krans och jag har varit där och hjälpt till att plocka blad och binda krans, men det var länge sedan.
Nu har min nostalgiska ådra snöat in på familjens bilhistoria. En Volvo 444 blev vår tredje bil. Jag tror det var årsmodell 1955 med delad framruta och så minns jag de vakumdrivna vindrutetorkarna vilket skapade problem i uppförsbackar och acceleration i ruskväder eftersom de stannade vid gaspådrag. Jag tror färgen hette midnattsblå, men den ser mer ut som himmelsblå mitt på dagen. För oss var det en stor händelse med en sån fin bil. Skulle tro att pappa köpte den i början av 1960 talet.
Ett minne jag har är att min vän Lennart, som hade körkort, och jag tillsammans med två flickor gjorde en biltur sommaren till 1965 till Mjölby (eller om det var till Motala) för att hälsa på den ena flickans mormor eller liknade.
Volvo PV 444 - Utlagt vecka 10, 2023
Vår andra bil blev en folkvagn. Från en klumpig Ford till en småbil. Åja, det gick att tränga in sex personer i den också. 1958 var det premiär för Baggen som hade taklucka och här på bilden även takräcke. Jag vet inte säkert men jag tror det var årsmodell 1951.
Här på bilden är det min mamma som står bredvid. Hon har kanske just plockat av skidorna som vi hade med. Det var först vid den här tiden som vi började åka ut till stugan vintertid. Forden hade vi haft avställd under vintrarna. Men nu var det till att åka ut och åka skidor.
Folkvagn - Utlagt vecka 9, 2023
Pappa kollar så att allt är OK. Utlagt vecka 8, 2023
Familjens första bil blev en Ford V8 1937 års modell. Den inköptes på hösten 1955, men stod avställd till våren. Vi hade fem mil hemifrån till stugan på landet och behövde kunna åka fram och åter.
Jag var nio år den där sommaren när vi tog vår första biltur. Och en dag reste vi på semester ända från Örebro till Gränna. De flesta av mina kamraters föräldrar hade ingen bil då, men bara några år senare hade många skaffat bil. Ett tydligt bevis för att Sveriges ekonomi var på frammarsch.
Årets sista bild får bli den här. Under år 2022 har jag lagt ut bilder som har med resor att göra. Resor hit och dit, men också resor i livet. Men så avslutas här året med en bild från en fest. Det är inte en nyårsfest utan en kräftskiva i sommarstugan i slutet av 1950-talet. Jag syns längst upp till höger och jag är den enda på bilden som än finns i livet. Så är det. själva livet kan vara en resa.
Utlagt vecka 52, 2022, årets sista bild
Under sista vårterminen på Kävesta folkhögskola träffade jag Inga som jobbade på skolan. Vi har hållit ihop sedan dess.
Eleverna som bott i två år på folkhögskolan, som då var en internatskola, flyttade efter avslutningen åt olika håll. Många av dem som varit nära vänner under två skolår har jag inte sett sedan dess, men Bert flyttade in till Örebro där vi under ett år pluggade tillsammans. En dag varje vecka gick vi på Kafé Princess där vi satt och gjorde en tipsrad i hopp om rikedom.
Kennet försvann för en kort tid åt en möbelfabrik vill jag minnas, men snart nog skulle vi tre, Kennet Bert och jag återfinna varandra tillsammans med Britt-Marie, Ann-Marie och Inga.
På sommaren 67 jobbade jag på kollo och upptäckte att det kanske skulle gå an att jobba med barn.
Vecka 3, 2021 -
Varje vecka ett nytt år, från och med 1965 till 2020.
Inga med en murkla på farstutrappan vid Erikslund 1977.
Så här års brukar vi fara på julmarknad i Brevens, men så blir det inte i år. Det kan bli lite småsaker, men framförallt en fika och en glögg. Julmarknaden i Brevens brukar vara inledningen på själva julen och även om marknaden inte är så stor, så är den ändå stämningsfull.
Bilden är från 2010 och på den tiden kunde det vara snö före jul. Men i år är allt bara grått och trist, liksom det varit ett flertal vintrar. Det är inte utan att man längtar till nordligare trakter. Tänk att få ta en skidtur!
Varför inte ta en titt på vännen Kennets bildblogg: HÄR
Tryck på bilden så blir den större.
Ja, ibland grips man av nostalgi. Då kan det hända att den gamla diaprojektorn kommer fram. Ni unga som ser det här vet förmodligen inte vad en diaprojektor är, därför finns härintill en bild på en dylik.
Tänk att få sitta på verandatrappan och ta en kopp kaffe efter dagens arbete.
Här på bilden sitter min mamma och tant Fea. Svea hette hon, men med mitt barndomsspråk fick hon heta Fea och det fick ofta heta så länge jag kände henne.
De sitter på verandatrappan till Erikslund som i min barndom och tonårstid var paradiset på jorden. Inte långt från Brevens Bruk.
Det var Erikslund som under många år var vårat sommartorp. Jag var sex år vår första sommar. Jag återvänder och tar mina promenader däromkring ibland, för det är bara lite drygt två mil här hemifrån.
Vi tre syskon på motorcykel. Det kan ha varit 1955. Jag skulle tro det. Året därpå hade vi bil och då var nog hojen såld. Bilden är från vårt sommartorp, Erikslund, i skogen några kilometer från Brevens Bruk.
Till vänster sitter min syster som då var tretton år på min pappas cykel. En NV med några år på nacken. Den andra, även den en NV ägdes av en bekant till familjen. Men den var större. En sån med bönpall. Där sitter jag sju år gammal och bakom mig min bror, som då var sexton år.
Visst är vi fina.
På sommaren 1963 var det samling tunt bordet för kaffekalas. Sådant var inget ovanligt för det det kom ofta gäster ut till vårt sommarnöje. Här på bilden är det moster Maj och morbror Ingemar samt Valborg och Tage som tagit plats vid trädgårdsbordet tillsammans med min syster och min mamma.
Kanske var det efter en tur i skogen då de plockat blåbär eller gula kantareller. Det var ofta dagens arbete och kaffekalaset höjdpunkten.
På försommaren 1968 ryckte jag in i ”lumpen”. Från den tiden har jag tyvärr inte en endaste bild. Det var kanske inte en tid att minnas precis, men några bilder på kompisarna skulle väl ändå vara trevligt att ha. Än idag undrar jag stundom över var de blev av.
På sommaren fick vi en veckas ledighet, då Inga och jag passade på att resa till västkusten. Vi tältade i Kungshamn. Några år innan hade samhället bytt namn från Gravarne till Kungshamn.
Min syster Jill gifte sig på sommaren sextioåtta i Brevens kyrka. Festen hölls i Brevensgården. Och det var verkligen en riktig bröllopsfest. Innan 68 hade jag bara varit på ett bröllop, när min bror gifte sig, och nu var det plötsligt fyra på ett år. Först mina vänner Kenneth och Britt-Marie följt av Ingas kusin och så Ingas syster.
Bilder: Jill och Ulf gifter sig:
1 Brudgummen pustar ut på kyrktrappan efter vigseln.
2 Därefter en omsvärmad brudgum.
Sottern 
Sommaren 65 tillbringade vi, Lennart och jag, vår lediga tid i Brevens. Ofta ute på sjön Sottern. Men även långa promenader. Stundom enormt långa och ibland mitt i natten. Men så fanns det ju flickor på trakten också. Och en båt med åror eller en mindre motor som gick ibland.
Och så gjorde vi en sommarsemesterresa också. Men den får jag återkomma till.
Bild: En gammal dia som digitaliserats.
Förutom Lennart var närmsta vännen, min barn och ungdomskamrat, Sören. Sören och jag hade gått i samma klass från etta till och med sjuan. Åren efter fyran och femman bodde Sören ute hos oss på landet. Den ena sommaren nästan i sin helhet. Vi blev nästan som syskon och träffades så ofta vi kunde under många år ända tills vi var i 27-årsåldern.
Det hände att han kom en kväll hem till oss på Höglundagatan i Örebro. Han gick in utan att ringa på . Han kunde säga: ”Jag är lite hungrig”, och öppna vårt kylskåp, ta fram ett mjölkpaket, bre sig en smörgås och gå in i vardagsrummet, slå på TV:n och sätta sig i soffan föra att titta och äta.
Ja, nästan som en bror till mig tillhörde han vår familj. Tyvärr tog han senare helt avstånd från mig. Det var för mig oförklarligt.
Här sjunger Sören för min blivande hustru på verandan i vårt torp i Brevens. Ca: 1968.
Hur det kom sig att jag fick jobb i Örebro Järnhandel minns jag inte, men det var i en tid då femtonåringar lätt kunde få jobb som mopedbud och springpojkar. Nu var det så att Örebro järnhandel skulle läggas ner, så jag fick mest bära upp prylar som fanns i ett stort källarförråd och snart nog även hjälpa till med utförsäljningen av diverse jordbruksmaskindelar som varken jag eller någon annan i butiken riktigt visste vad det var.
Järnhandeln som såldes ut, ägdes av dir. Sjögren som även innehade Sjögrens järnhandel och Ekblad & Reimers eftr. Jag hade alltså efter några månader varit arbetslös om inte lagerchefen på Ekblad och Reimers frågat om jag ville fortsätta att jobba där. Så fick det bli. Det var att plocka fram och paketera varor som skulle vidare till bl.a. lanthandlarna i omnejden eller till byggarna i stan.
Under de år jag var ”järnhandelslagerarbetare” byggdes Medborgarhuset och Krämaren, samt bostäder i stadens ytterområden. Spik, skruv, bult och lås m.m. levererades näst intill dagligen och lastbilar gick i skytteltrafik till byggen medan köksredskap som Svarta pannan, Röda klara och liknade moderniteter kördes med fullastade bilar till lanthandlarna.
BILD: Tyvärr har jag inga bilder från tiden i järnhandeln. Istället blir det en bild på Lennart och mig från 1960-talet. Mer om min gode vän Lennart kommer…
Örebro Järnhandel låg på Storgatan i Centralpalatset i Örebro.
Sjögrens järnhandel hade adressen Köpmangatan 12, men entrén med skyltfönstren var på Drottninggatan (kanske nummer 13).
Ekblad & Reimers eftr. låg på Köpmangatan, mitt emot Sjögrens bakgård.
Från en stor klumpig Ford V8 årsmodell 37, bytte vi till en Folkvagn årsmodell tidigt 50-tal. En sån med liten delad bakruta. Och dessutom soltak. Rena sportbilen! Och under de sista åren på 50-talet var vi på bilsemester till västkusten, i närheten av Fiskebäckskil.
Fram för allt minns jag en mycket regnig västkustsemestervecka. Tältet blött på mornarna. Sovsäcken genomvåt, alla kläder blöta. Regnkappan våt på insidan. Och så blött hela dagarna ända fram på kvällarna när man skulle lägga sig i ett genomsurt tält. Men vi metade krabbor från bryggan, badade och gjorde små upptäcktsfärder bland klippor och skär trots blötan. Men stundom var det svårt att hålla humöret på topp.
Den enda bild jag hittade på våran Folkvagn var en vinterbild från Erikslund i Brevens. Mamma står bredvid för att göra en skidtur.
Bilden är från en camping i närheten av Fiskebäckskil i slutet av 1950-talet. Det är mina föräldrar och deras bästa vänner Astrid och Ragnar.
Det var alltså 1953 som vi första gången kom till sommarstugan Erikslund några kilometer från Brevens Bruk. Det innebar också att vi under många år firade midsommarafton med ett besök i Brevens vid den mest fantastiska midsommarstångresning jag sett.
Någon gång i tonåren fick jag också vara med att binda en krans. En enda karans består av cirka 10 000 Liljekonvaljblad som spritas (rivs upp) och viks för att med tunn tråd bindas vid kransens ställning. Det tar hela midsommarveckan att få till och därefter ska blommorna bindas.
Kanonskott och därefter marscherar hornblåsare genom samhället följda av vackra kransar burna av vackra flickor.
När jag var barn såldes glass vid festplatsen. På den tiden hade de ingen el-ström där och inga frysboxar utan glassen hölls kall av kolsyreis. Efterhand som glassen såldes kastade glassförsåljaren den konstgjorda isen på marken. Den tog vii ungar med bara händer. Det kändes som att det brändes, så kallt var det. Vi slängde isen i Brevensån intill stranden och av den utvecklades en kraftig rök. Rena rama rökbomben.
Bild ovan från mitten av 1960-talet
Bild nedan från 2006
Tillbaka till Erikslund, sommartorpet, utanför Brevens bruk. Det var alltid där, ute på landet, som jag blommade upp. Det var där mitt egentliga liv fanns. Fri från skolaskräpet. Sommarsol med värme och bad. Nå, det regnade också en hel del, men då fanns det alltid en kortlek, ett couronnespel eller någon annan inomhusaktivitet som roade. Och så kunde man faktiskt vara ute och leka även i regnväder.
"Äta te mä teske i veboá", sa vi och låtsades prata franska.
Både i vått och torrt lekte vi i ”Boa”. En vanlig bod med en sädesbingar uppevid med en kraftig fastsatt stege. Sädesbingarna kunde lätt förvandlas till en fartyg, en borg med skottgluggar, en flygande luftballongkorg och mycket, mycket annat. På vår lekfantasi fanns knappast några gränser.
Mamma tyckte bra om när vi lekte skogskörare. En blev häst framför en ombyggd barnvagn och en körde hästen till skogs. Så kom vi hem med upphittade tallbagnar (BAGNE pl. bagnar, m. gröfre gren som utgår från sjelfva stammen. – Svenskt dialektlexikon ordbok öfver svenska allmogespråket - 1862-1867). Bagnar som blev till ved i köksspisen.
Bild: Boden.
Strax ovanför fönstren, på insidan var sädesbingarna. Vi ungar hade slagit ut bräda däruppe, så att vi fick utsikt. Som ett utsiktstorn. Bilden är lite nyare, så pappa har satt tillbaka brädan.
Erikslund ligger cirka fyra kilometer från Brevens bruk. Mina första år tillbringade jag runt torpet. Men jag fann också nya kompisar vid Hunneberg, där det var två mindre bondgårdar. Lennart och Sven-Åke, eller ”Såke” som vi ofta sa. Och Anna-Stina som var så söt att man nästan tappade andan.
Vid Erikslund hade vi en bod: ”Boa” som var en fin lekplats. Två stycken korgfåtöljer stod därinne. Ganska slitna. De använde vi som leksaker. De kunde bli en bil om man lade dem ner på sidan, eller ett reaplan eller vad som helst. I Boa fanns en sädesbinge upp under taket och en stege. Kanske att Lennart och Sven-Åke mesta minns att vi lekte med bilar.
Lennart, Anna-Stina och Sven-Åke
Sex år var jag 1953 när vi flyttade in i Erikslund. Mitt nya Sommarland. Jag har ett svagt minne av inflytten, men är inte säker på att det var just det allra första året.
Vi åkte lastbil. Möbler blomkrukor. Allt skulle med för nu for vi iväg tidigt i juni och ämnade inte komma hem förrän i mitten av augusti. Som jag minns det så satt min pappa och mina syskon på flaket, medan jag och mamma satt i lastbilshytten tillsammans med chauffören, som kanske var en av mina kusiner. Jag minns också att jag var vansinnigt arg för jag inte fick sitta på flaket.
När vi kom fram så passade inte nyckeln som vi fått i dörren och vi bar in det mesta genom ett fönster. Innan dess hade vi rest en stege mot väggen för att klättra in genom ett litet vindsfönster. Kanske var det jag som kröp in där. Jag vill gärna minnas att det var så. Tyvärr gick inte dörren att öppna utan nyckel inifrån heller, men fönstren fick jag upp: (Om det nu var jag som krupit in genom fönstret.)
Från tiden i Erikslund har jag många minnen. Det beror naturligtvis på att vi hyrde det där sommartorpet i många, många år. Ända tills jag var vuxen.
Till Erikslund – mitt nya sommarland – kommer jag att få anledning att återkomma många gånger under detta bloggår. Ja, redan nästa vecka för här fick jag nya kompisar.
I morse vaknade jag inte. Jag gick bara upp som vanligt vid åttatiden och skvätte lite vatten omkring mig och gick ut på furstebron. Det var alldeles vått i gräset och tyst som i en uraffär i evigheten. En kopp kaffe skulle smaka gått, tänkte jag, men grynvällingen kokade redan på spisen, så det fick väl anstå en herreman som jag. Vädret var direkt urdåligt för inomhusarbete – solsken från molnfri himmel, så jag tänkte: Nu ska jag allt ge mig ut på en liten fisketur.
Ur Gummitummen av Hans Alfredson
Till minne
En amatör-Don Juan tar en chans att gå på vift
han fixar och han trixar, glömmer bort att han är gift.
Sen står han där med vänster-prassel, byxis för allt båg och trassel
ljuger för dom båda två i skift.
Håll dig till höger, Svensson, håll dig till höger
annars slutar det bara med en smäll
Håll dig till höger, Svensson, håll dig till höger
annars lutar det åt en redig skräll
Snälla Svensson
"Håll dig till höger, Svensson" är en sång skriven av Peter Himmelstrand och inspelad a v The Telstars med Boris som sångare, 1967.
I dag, för femtio år sedan fick vi Högertrafik i Sverige. Tidigt den morgonen släptes trafiken på, och Sören, jag och Inga tog vår första högertur med Sören vid ratten. Efter någon kvart tjoar Sören: "Titta på han där med cykelkärran, han åker ju på fel sida." Kort tystnad och så: "Fel sida! Oj" Och så svänger Sören snabbt över till höger, för det var ju inte cyklisten som var på fel sida.
Torpet
Torpet på en gammal bild som jag tog på sextiotalet. Eikslund, tagit något nerifrån och bakom nypon och gräs.
Curt
Torpet sorlar av röster, det är världens centrum.
Men invånarna dör eller flyttar ut, krönikan upphör.
Det står öde i många år. Och torpet blir en sfinx.
Ur dikten Gläntan av Tomas Tranströmer
Jill, jag och Jan 2006
Vi sitter i skogsbacken över Erikslund i Brevens för en kort paus. Vi är där för att leta ut en sten som vi ska ha vid vår mors grav. Hon hade tillbringat många av sina livs dagar där vid Erikslund.
. Curt
Barndomsvännerna vid Hunneberg, Brevens. Lennart, Anna-Stina och Sven-Åke.
Det var länge, länge sedan jag såg dem… Så är det. Barndomen tar slut, åren går och så småningom tar ålderdomen vid.
Curt
Och härefter ämnar jag återgå till mina släktbilder…
I barndomens tid var det långa, härliga, soliga sommarlov. Åja, de var inte alls så soliga. Jag minns åtskilliga regndystra dagar vid couronnespelet, fiaspelet och kortleken, samt teaterövningar på vinden. Och hur man i stövlar och regnkappa fick ilspring ut till dass för att undvika att bli genomvåt.
Men sant är att somrarna var längre på den tiden och vindsrummet var större, badvattnet varmare och allt man tog sig för med var ett äventyr.
Så var det i mina frihetens somrar!
Men nu!
Somrarna liksom hela åren har blivit kortare, Vinden och rummen mindre, badvattnet kallare och det är glest mellan äventyren.
Bilden: På sommarängen nedanför Erikslund i Brevens.
Curt
Tidigare åkermark som vid den här tiden mest användes som hage. Idag är här granskog. Många av miljöerna från mina barndomssomrar är borta.
Curt
Hästar på bete vid Erikslund. De ser något små ut, men så är det inte. En slänt gör att de står ca. en halv meter nedanför mig. Casper och Jesper var hästarnas namn och bilden är från tidigt 1960-tal. På den tiden tjänstgjorde de två hästarna ännu i jordbruket: drog plog och hölass m.m. Snart skulle både bonden – utan traktor – och hans två hästar avvecklas. Och därmed var Sveriges lantbruk maskiniserat.
Antalet jordbrukare blev därmed färre och färre och maskinerna större och större. Vardagsmänniskorna kom allt längre från jordbruk och odlingskunskapen. Alla stadsbor har inte längre en släkting som är bonde. (Snart har ingen någon sådan släkting.)
Med djur som hästar, kor, höns, hundar och katter omkring mig – för att inte tala om dovhjortar, älgar, rådjur och harar samt maskar, nymetad fisk och fjärilar – kunde jag leva lyckligt lottad i frihetens somrar.
Ingen kan väl tycka att det är en bra bild. Men varför ska bilder vara bra? I mitten sitter min bror, Jan. Här är han i tonåren. Jag sitter bredvid, uppflugen på stolens armstöd. Till höger min barndomskamrat Per-Erik Nordin och till vänster hans mamma. Vem som skymtar till vänster om min bror vet jag inte. Lägg märke till Kaffepannan i gräset och den lummiga trädgården.
Vi sitter vid kaffebordet, alldeles utanför trappan, vid sommartorpet Erikslund och njuter av sommaren och av närvaron av de man tycker om: njutningens sommardagar i frihetens tid. Och lika fri är jag nu som pensionär.
Curt
Vi tullrade runt på sommarängar, skogsbackar och i badvattnet. Lekte älgar, fjärilar och långtradarchaufförer. Täljde pilbågar, klättrade i berg, cyklade och skulle ha dansat om vi bara kunnat. Vi levde i barndomens, frihetens somrar. Fria från skolans fängelseportar, från vinterns kyla och trånga kläder, från allt som måste, från stadens allvar.
Barndomens paradis: Brevens, Sotten, skogen och fram för allt Erikslund.
Curt
Här firades barndomens och tonårstidens midsommaraftnar. Tyvärr har jag inga bilder från den tiden. Den här är från senare år, för det händer allt som oftast att jag återvänder. Gör en tillbakablick. Det gröna på kransen är gjort av 10 000 liljekonvaljblad. Flera dagars knåpande. Och så är det sju lika vackra kransar. Och därtill fjorton vackra flickor, hornblåsarmusik och kanonskott. En sådan midsommarafton borde alla få uppleva.
Curt
Det är 1970-tal. Bert, Ami, Inga och jag ska provgå den utrustning vi ska ha med till fjällvandringen vid Hemavan. Vandringen vid Hemavan gav sedan en del minnen som ännu finns kvar på ett sätt som ingen annan resa gjort. Vad är Paris, Island och Karibien mot ett norrländskt fjäll.
Curt
Ja, nästan alltid var det sommar i Erikslund i min barndom. Kanske beror det på att det var ett sommartorp, en sommarstuga där vi bara vistades på somrarna. I alla fall de första åren. Vi hade ingen egen bil, utan snälla släktingar skjutsade ut oss, ofta samma dag som skolavslutningen. Sedan bodde vi där, mor och vi ungar, tills skolan började. Pappa hade motorcykel och kom ut på lördagseftermiddagarna efter jobbet och körde hem söndag kväll eller måndag morgon.
Curt
Den som åkt skidor här i Malmströms kohage, med den bedårande utsikten, och inte varit på trakten på många år, skulle inte till den ringaste del känna igen sig. Här växer den mörkaste skog idag. Där inne bland träden ser man bara några meter framför sig. Det öppna landskapet finns inte kvar från min barndoms lekytor.
I bakgrunden syns Dammsätter och i förgrunden poserar min far, Eric Fröberg. Dia-bilden har blivit lite missfärgad och dammig samt halkat något på sned i glasramen. Bilden lär vara från 1963.
Ja, det blev inte bara om frihetens somrar, utan även om en vinterdag, men torpet i Brevensskogen fanns och finns alltid i mitt hjärta.
.
Känner du igen dig på den här bilden eller på andra bilder på bloggen kan du komma i kontakt med mig på den här sidan (Här) Märk då med Curts Veckobilder.
Curt
Fler bilder kommer nu att komma under sommaren som
anknyter till "Frihetens somrar".
Jag var med brorsonen Pavel och delar av hans familj, Karin, Emma och Oscar, på nostalgitripp till torpet, Erikslund, långt in i Brevensskogarna. Jag ska nu försöka gestalta lite av min barndoms somrar. Första sommaren var 1953 och jag var 6 år.
En gammal digitaliserad diabild: "Erikslund i vårstädning". Antagligen från 1960-talet. Men så här var det. Kom vi ut på våren skulle allting vädras. Jag menar allting. Sängar och fåtöljer bars ut på gården och piskades fria från vinterns instängdhet. - Curt
Kommentar av Kenneth Löfgren 28 maj, 2016:
Skall bli kul att följa serien "Frihetens sommar"!
Bilden är från den första "gubbträffen" 2012. Vi är tre gubbar som känt varandra sedan tonåren. Sedan dess har vi haft en gubbträff varje år. Här är det Bert och jag som pratar med Sotten-fiskaren.
Från Bysta kvarn, som skiljer sjöarna Sotten och Botaren åt, har många barndoms- och ungdomsminnen. Här låg våran båt. Här metade vi vid bron. Och senare vinschade vi båten över bron från Sotten till Botaren och vise versa.
Det var tider det.
Curt
PS: Kenneth tog bilden.
Min morbror Folke med hustru Viola var ofta gäster hos oss i Erikslund (sommartorpet vi hade 1953 – 1978). Alltid lättsamma och glada och påhittiga. Här en fågelskrämma eller kanske en hjortskrämma. Mina föräldrar trivdes alltid i deras sällskap och de gjorde en del gemensamma utflykter. Trots att jag antagligen under ungdomstiden träffade dem varje sommar, har jag inget specifikt minne att berätta.
Då och då händer det att inte en bild räcker till för att beskriva en händelse, som till exempel minnet av en kräftskiva ur det förflutna.
Bild 1: Erikslund, vårt sommarställe från 1953 tom ca 1980.
Bild 2: Familj och vänner. Astrid, Ragnar, Tage, Svea, Valborg, min bror Jan och syster Jill. I bakgrunden, min vän Sören.
Bild 3: Mamma, Astrid, Ragnar, pappa Eric, Svea, Valborg. Och där bakom om, Sören och jag
Bild 4: Dramatik bakom stearin och pilsnerflaska, under kräftfestrus.
Curt
Av alla festglada på kalaset är idag bara jag och min syster Jill kvar i livet.
Där vid Erikslund, långt efter att Margit och Erik fått lämna stället, såg jag Erik för sista gången. Vi var på svamputflykt och någonstans där fanns ett ställe jag hade hittat. Erik och Jan sa ."Där finns inget", men jag kände lukten. Det fick heta Lena ställe. Erik var litet trött och höll sig nära bilarna och huset medan vi gick längre. Sen skildes vi vid våra bilar, och Erik var så nöjd och glad och vinkade glatt när vi sen for iväg åt olika håll. Få dagar senare, om inte t.o.m. nästa dag ringde du Curt till mig och berättade det sorgliga. Du hade inte fått fatt i Jan. Detta var på stenåldern, före mobiltelefonerna!
Hoppsan, hoppsan. Jag har visst missat att lägga ut bilder den här veckan trots att det redan är torsdag. Det var värst vad veckorna går fort. Ja, jag visste att de går fort, men inte så fort.
Överst står far i huset (nu utanför huset) vid abborröken i Erlkslund. Där bredvid min mor med strömming på kroken.
I mellanraden synes min bror, Jan, ombord på hans första segelbåt "Frida" i hamnen i Vaxholm, men redo att ge sig ut när strömmingen slår till. Där bredvid min syster, Jill, med sin nyfångade Sottengädda.
Och nederst är jag och tyvärr kan ni inte se den fisk jag har på kroken: Ujujuj !
Curt
Kommentar av Lena 10 nov, 2015
Medan Jan fortfarande rökte pipa!
Så här kan det se ut på midsommarafton i Brevens bruk. Allt det gröna i kransen består av ca: 10 000 rivna och vikta liljekonvaljblad, bundna var och ett runt en metallram.
Curt
