Hemmavid för mig är där jag bor, har bott och så runt däromkring. Bilder och Testa, Sköllersta, Kävesta, Hallsberg, Örebro och däromkring…
Efter att Jakob lämnat oss i ovisshet blev det så att vi tog över en kattunge. Han fick namnet Oskar och var en mycket trivsam vän i vårt hus i tio år. Tyvärr fick han leukemi och tvingade oss att avliva honom.
Oskar var alltid med oss. till exempel när vi tog en promenad så följde han med. Efter några hundra meter började han jama och tycktes orolig. Till sist fick vi ta upp och bära honom, men när vi vände hemåt igen sprang han före med svansen i luften.
Vecka 28 - 2020
Jakob var vår första katt här i Testa. Han kom från Fjugestatrakten och skulle bo hos oss, men redan efter ett år var han försvunnen. Vi vet inte var Jakob tog vägen. Kanske rymde han eller blev offer för rovdjur eller trafik. Borta var han och vi letade, men han fanns inte.
Efter Jakob har vi haft ett antal katter, som jag tänkt presentera här efter hand.
Vecka 27 - 2020
Vecka 26 - 2020, Bännebo
Innan vi flyttade till Testa, visste jag inte ens att det fanns en plats med ett sånt namn. Ändå har jag många gånger åkt vägen fram. Redan som barn i början av 1950-talet hyrde mina föräldrar ett torp i Bännebo. Därefter fick vi bekanta där som vi ofta hälsade på och dessutom hände det att vi tog den vägen när vi senare åkte till Brevens där vi hade stuga från 1953 till slutet på 70-talet.
På bilden är det jag fyra år gammal, som sitter i mitten. Min syster står till höger och så är det barn som bodde på trakten.
Se även HÄR
Vi brukar ofta åka till Brevens eller till något annat ställe för att fira midsommar där man kan se en midsommarstång och träffa bekanta. Men i år var allt sådant inställt. Midsommar 2020 fick vi fira i egen trädgård tillsammans med en av sönerna med fru.
Naturligtvis ville vi se en midsommarstång på midsommarafton, så det var till att göra en egen. Lite snickeri och grönskan kom från syrenhäcken som behövde klippas. Kransen fick ungdomarna stå för.
Midsommar Vecka 25 - 2020
Måla. Vecka 24 - 2020
Måla… Ja, eftersom jag fick hjälp av en snickare att byta en dörr och en del panel på vårt kapell, samt fick låna kvar hans byggställning, passade jag på att måla om den 140 år gamla kåken. Ett enormt arbete. Massor av fönster att skrapa, grunda kitta och måla. Men så hår i coronatider är det bra att ha något att syssla med, när jag ändå inte kan ut och fara, eller träffa barn och vänner.
Bränna källa är en plats, bara en och en halv kilometer från vårt hus, där vatten kommer upp ur marken. I hundratals, kanske tusentals år, har vattnet kommit upp ur marken vid Bränna och bildat en bäck som porlar dag efter dag. Men för några år sedan var det så lågt grundvatten att det inte ens kom vatten ur källan. Det har aldrig hänt förr säger de som vuxit upp här i min nuvarande hembygd. Kanske är det så.
Se här
Bäcken rinner sedan vidare via vår trädgård och ner mot andra bäckar och vidare mot Kvismare kanal och ut i Hjälmaren för att kanske återfinnas långt ute i Atlanten.
Se här
Vecka 23 - 2020
Vattnet kommer upp ur marken några meter ovan den här rännan som Hembygdsföreningen gjort för att man lättare ska kunna smaka på det källfriska vattnet. Var så god – ta en klunk!
Genom den här fina hagen, som ligger 200 meter hemifrån, brukar jag ibland ta en promenad. Det vill säga när det inte är några kor i hagen.
Man ska aldrig gå in i en hage med kor om man inte känner kossorna väl. Som barn gick jag ofta rakt genom kohagen vid vårt lantställe. Alla kossorna kom då och hälsade mig välkommen. De åt gärna lite gräs ur min hand.
En av mina kompisar som var med en gång blev rädd när korna kom emot oss och började springa. Det var dumt. Hon fick naturligtvis alla korna att springa efter henne. Kor är flockdjur. Springer en springer alla.
Som barn brukade jag hämta korna ibland från hagen till ladugården för mjölkning. De skulle då ordna in sig i rangordning innan de kunde gå. Alltid samma ko först och alltid samma ordning och samma stackars ko sist. Jag tyckte det var orättvist och försökte styra om ledet. Det var mindre bra. Det blev ”cirkus”, och bonden fick stå med mjölkmaskinen i handen och vänta.
Hage. Vecka 22 - 2020
Den här bilden tog jag för två år sedan. Då hade det inte gått några kor där, men nu är det ett antal kossor i hagen, så nu går jag andra promenader.
Vi gjorde en dag en utflykt till Trystorps ekäng. Tog med lite fika och satt i en skogsbacke. Det är fint där, men vår dag var blåsig och lite kylig. Nu behöver inte vi åka flera mil för att se ekar. Vi har en ekskog, om än ganska liten, bara hundra meter hemifrån. Här lever den lilla skogen fritt från allt vad turister heter.
Jag tog en promenad där igår. Fanns inte ett spår av en människa. En hare och några hjortar såg jag och tyckte mig höra grymtanden. Kanske var vildsvinen nära inpå.
Vecka 21 - 2020
Nu är det begravning. Min svärmor avled på grund av "corona". Märk väl. Hon dog inte av corona, för hon var inte smittad. Svärmor dog på grund av coronasmittan och förbud mot besök.
Under några år har min svärmor bott på ett äldreboende. Hennes två döttrar har turats om så att de under flera år besökt henne några timmar om dagen. Varje dag! Visst var hon gammal och i viss mån dement. Men hon kände igen döttrarna och de kunde prata med henne om sådant som hänt förr. Kanske gnolat på sånger hon kunde, tittat på bilder som hon kunde känna igen och pratat om allt gammalt. Sånt som min svärmor kunde relatera till. Och framförallt skratta och göra livet, trots ålder och demens, till ett värdigt liv. De kunde hjälpa henne att få i sig mat varje dag och de fikade tillsammans varje dag.
Det finns ingen personal som vet någonting om min svärmor. Ingen som kan prata om det hon varit med om. Där finns inte någon som kan de sånger hon kände igen eller titta på och prata om de bilder med personer som hon en gång känt. Och det var ingen som lyckades få henne att äta.
Hon som innan besöksförbudet skrattat och sjungit, var efter en tid okontaktbar och några dagar senare död. Döttrarna fick inte ens komma till henne i dödsstunden.
Vecka 20 - 2020
Begravning vid Sköllersta kyrka.
Vill du se ormar ?
Knappt en mil bort från oss ligger Öby Kulle vid fågelsjön Kvismaren. Hit vallfärdar folk i april för att titta på ormar som vaknar upp ur sin vintersömn, och senare på våren kommer alla de som vill se fåglar.
Jag brukar åka hit på hösten för att se tranor som om kvällarna samlas här i vattendränkt mark för att övernatta. Tranor då på väg söderut som stannar några veckor. Och som på dagarna sprider ut sig i omgivningen för att fylla på matförrådet inför vidare flytt söderut. För något år sedan räknade fågelskådarna in 20 000 tranor. Ett fantastiskt skådespel.
Bilden här på huggorm och snok som omfamnar varandra är från den 10 april 2010
Se också
Vecka 18 - 2020
Idag dog min svärmor på grund av corona. Hon dog inte av corona, utan på grund av.
Karin var 98 år och bodde på ett äldreboende dit inte coronasmittan kommit. Men på grund av besöksförbud fick inte hannes barn besöka henne. Barn som turats om att vara hos henne två timmar varje dag året om. Eftersom min svärmor var något dement behövde hon de som kunde prata om förr. Sjunga de visor som Karin kunde. Ge den nära kontakt av de hon kände igen. Och barnen som kunde ta sig tid att se till att hon fick i sig den mat hon behövde.
Men så kom corona och besöksförbudet och hennes barn fick inte komma dit. Karin gick ner i vikt och tappade all sin nära kontakt. Min svärmor dog inte av corona utan på grund av…
Några kilometer från där vi bor ligger mellangården i Tartsa där min hustru föddes och växte upp. Bilden är från 1968 och huset har renoverats sedan dess.
Vecka 17 - 2020
Jag har tidigare berättat att vi har ett kapell på tomten. Har man gott om utrymma får man snart väldigt mycket prylar. Prylar som man till sist behöver göra sig av med och i stället för att kasta bort det slog vi oss samman med grannen och har under några somrar haft loppis i kapellet. Det kan ju passa bra.
Vecka 16 - 2020
Både blå och vita sippor kan vi se strax här utanför. Ja vitsippor växer till och med på gräsmattan, tillsammans med vårlök och en och annan svalört m.m. Det är våren som är här. Tror jag. Men ganska så kallt och väldigt blåsigt det är det.
Vecka 15 - 2020
Idag blev det av med trädfällning. Vårat vårdträd har sedan länge sett sina bästa dagar. Nu fick vi hjälp av en granne som sågade och hans hustru som skötte traktorn.
Den fantastiska hängasken som en gång var som ett jätteparasoll har sedan en tid varit död, men överväxt av vildvin. Men med rädsla för att de tunga grenarna skulle falla ner över oss beslutade vi till sist att fälla trädet.
Vecka 14 - 2020
Här matar vi fåglar om vintern därför att vi vill att de ska överleva i kylan samtidigt som att de är trevliga att se. Vi räknar också fåglar och skickar in. Det kan vara domherrar, blåmesar, korsnäbbar, skator och många andra arter.
Men så händer det att det kommer en sparvhök vägen förbi och visst har vi några gånger sett att den tagit småfåglar. Det kan kännas lite trist, men även en sparvhök måste ha mat för att leva. Det är så det är i naturen.
Vecka 13 - 2020
Endast två kilometer från oss ligger Lithells korvfabrik. Idag är det ett Atria företag, men fabriken har en lång historia. Redan 1907 startade Oskar Lithell sin rörelse i en liten hyrd källarlokal i Kumla och tjugofem år senare lanserades Sibyllakorven. Det är också Lithells som skapat Kumlakorven, vilken är föregångaren till dagens svenska varmkorv.
Men så i mitten av 1950-talet flyttade företaget in i ett nedlagt mejeri här i Sköllersta och är nu Sveriges största korvfabrik. Hit vallfärdar folk för att handla i fabriksbutiken. Ofta kallar vi fabriken endast för "Korven".
Vecka 12 - 2020
Kor kan vi se, om vi en sommardag stiger ut på verandan. Trevliga kor, som är på lagom avstånd. Så där femtio metar från vår tomt. Och de ger livet på landet lite av det där extra som vi vill ha. Det hemtrevliga, som vi gärna ser på.
Naturligtvis finns inte korna bara på sommaren, men de har lite olika beteshagar. Därför kan de ibland vara utom synhåll för oss. Förutom att de är trevliga att se på så hörs de också. Det är bra, därför att då vet vi att vi bor på landet.
Och här där vi bor, mellan jordbrukslandskap och skog med hagar och ängar känns det nästan som i min barndoms jorrdbrukstid, men inte riktigt för ståss - Titta på den här.
Vecka 11 - 2020
I sommaren soliga dagar
vi gå ibland …
En picknick, en utflykt en vacker dag. Ja, det hände sig en gång för länge sedan, dock icke på forntiden, att vi, några familjer vandrade upp till Tarsta borg.
Det är en viss utsikt och en fin känsla att sitta däruppe. Bara vetskapen om att för många, många år sedan kånkades tusentals stenar upp för att bygga en borg.
Vi kånkade bara med oss lite god mat, men det räckte för oss.
Vecka 10 - 2020
Bara omkring fyra kilometer hemifrån finns ett fornminne: Tarsta borg. En fornborg, eller rättare sagt, resterna av en borg. Stenmuren har av tidens tand blivit förvandlad till ett långt stenrös. Hur man en gång i tiden tänkt sig att under orostider flytta in i borgen förstår inte jag. Den ligger högt uppe på ett berg. För att leva behöver man vatten och det är det ont om här uppe. Men det är en vacker plats som erbjuder besökaren att fantisera över en tid som är borta sedan länge.
Vecka 9 - 2020
Den här skylten står vid fornborgen. Klicka upp den och läs.
Nästan så att man börjar undra vad snö är. Men för 10 år sedan var huset täckt av det där vita, kalla, våta som måste skottas undan. Årets vinter har hitintills varit grön, förutom några flingor i höstas, och på grund av det står skyfflarna oanvända och skidorna har inte ens blivit framtagna.
Visst saknar jag en skidtur, men det får väl bero till ett annat år. Svårare är att fördra det blåsiga och gråa trista vädret.
Vecka 8 - 2020
Vid en titt ut genom vårt badrumsfönster kan vi ibland se hjortar, ibland rådjur eller harar. Men det händer att även en älg tar vägen här förbi. Vildsvin finns det gott om, men vi ser dem sällan, eftersom de mest rör sig på öppen mark under mörka nätter, men spåren efter dem är mycket tydliga.
Vecka 7 - 2020
Mörkret var jag tvungen att vänja mig vid. Efter att ha varit stadsbo (eller "stassare", som mina lantsortskamrater något nedlåtande kallade mig) i 27 år, flyttade jag ut på landet med familjen. Det har sina sidor. Jag har fått vänja mig vid svarta kvällar och mornar. Vi fick själva gräva och dra el och sätta upp några små ljuspunkter i trädgården. I övrigt är det ficklampa eller pannlampa som gäller. Här är det bäcksvart om aftonen när solen vintertid gått ned.
Å andra sidan är det lugnt och skönt. Mörkret ger en stilla trygg känsla, när man väl vant sig.
Vecka 6 - 2020
När Sköllersta baptistförsamling 1975 byggde ett nytt kapell i Sköllersta såldes den gamla fastigheten - Testa kapell. Sagt och gjort, och det var vi som köpte den.
Förutom ett kapell fanns här en pastorsbostad, vilken vi tagit i anspråk som bostad. Och dessutom två uthus, samt en lekstuga.
I Baptistförsamlingens 100-års minnesbok finns en bild på hur Testa kapell såg ut från första början, när det byggdes 1883. Då var entrén mitt på framsidan, men har senare flyttats till den södra gaveln. Bilden är inskannad från minnesskriften.
Under ungefär 25 år hade Inga vävkurser i kapellet och på senare år har vi haft loppis en tid varje sommar. Ett hus med så mycket utrymme fylldes efterhand med massor av prylar. Egna och efter föräldrar m.m.
Detta om kapellet för den här gången, men kanske att jag berättar mer om det en annan gång.
Vecka 5 - 2020
Rakt genom vår tomt rinner en liten bäck, så naturligtvis blev jag tvungen att bygga den här bron där över. Inte för att i första hand ha att gå på, utan mest för att det skulle se trevligt ut.
Vattnet kommer från en självupprinnelse, "Bränna källa", cirka två kilometer hemifrån, men naturligtvis fylls bäcken på av regnvatten från skog och äng.
Vecka 4 - 2020
Hur känns det att vara nyinflyttad? Och jag då, som är uppväxt i hyreshus i Örebro och plötsligt fick uppleva att här får man göra och bekosta allting själv.
Jag hade som tur var tillbringat alla mina somrar på landet och Inga är född och uppväxt här ute i närheten, så det var inte precis någon chock.
Här får man skotta snön själv för att kommer ut på vägen. Vill vi se något ute på morgon och kväll får vi själva gräva för kablar och köpa lyktstolpar, samt betala elen. O.s.v.
Här har vi alltså bott sedan 1975, så om vi bor kvar om fem år är det dags för 50-årsjubileum.
Vecka 3 - 2020
Bilden är som du förstår inte från i år. Det är huset i mitten som vi bor i. Till vänster är ett gammalt uthus där det fanns kvar utedass och plats för det ena och det andra. Till höger är ett f.d. baptistkapell som Inga under många år använde som vävstuga för vävkurser. Numera har vi loppis i kapellet i juli månad. Nästa vecka blir det mer om den bygd vi bor i.
Den första oktober 1975 var det dags att flytta från Tornfalkgatan i Örebro till Testa i Sköllersta socken.
Under några år hade vi letat efter hus, kanske mest för att hitta en sommarstuga, som vi eventuellt skulle kunna göra om till en vinterbonad villa, men så dök det här bara upp.
En annons i en tidning och jag skulle med mina föräldrar resa till deras sommartorp och vägen gick då förbi Testa.
Efter en första titt slog jag en signal till Inga, och så tillbaka till Testa för en ytterligare inspektion. Det var inte så svårt att bestämma sig. Några veckor senare skrev vi kontrakt.
Flytten till Testa
Vecka 2 - 2020
Hemma i Testa
På den här sidan kan man se en skiss över Testa by. Jag ska återkomma till den senare. HÄR
Vecka 1 - 2020
Ja, det här är "hemma". Det är här vi bor, Inga och jag, och här har vi bott sedan den första oktober 1975. Kanske att vi om fem år kan fira 50-årsdagen, men nu har jag tänkt att jag, här på bloggen, under året 2020 i huvudsak ska blicka tillbaka på den tid vi bott här i Testa.
Nej, det ska inte bara bli bilder från vårt hus och trädgård, utan jag ska försöka att i bild och ord berätta lite om den bygd vi bott i under de sista 45 åren. Ibland har den kallats Sköllerstabygden, men jag ämnar inte göra några sådana begränsningar.
Pappa agerar jultomte utan tomtedräkt. Det var vid den tiden vi barn insett att tomten bara var en utklädd figur. Således: intet att tro på.
Förmodligen är bilden från mitten av 60-talet. Lät oss säga 1965. Jag tycker mig känna igen möbleringen. TV-apparaten tror jag hette König, eller något liknade. Det var vår första TV, inköpt 1959. Allting var svart och vitt på den tiden.
Bilden är från den tid vi bodde på Höglundagatan 14 i Örebro, andra våningen till höger.
Med den bilden får jag önska God Jul och därmed är vecka 52 avklarad och jag får återkomma nästa år.
På våren 1965 fyllde min mor 50 år. Här sitter hon i mitten flankerad av mig och min syster. På den tiden jobbade jag på "Ekblad % Reimers" i Örebro. Men till sommaren slutade jag för att få ett riktigt sommarlov innan jag på hösten började på Kävesta folkhögskola.
Ja, den här bloggen är verkligen rörig. Bilder hit och dit. Den är ju mest tänkt för mina närmaste vänner som känner till vad det handlar om, men alla får naturligtvis ta en titt in.
Curt – Inlagt vecka 47, 2019
PS: Snart får man börja önska GOD JUL
Den här veckan var vi tvungna att ta avsked av Sam. Efter en längre tids sjukdom var det inte längre ett värdigt liv för en, så en gång stark, trivsam, nyfiken och glad katt.
Tack Sam för den fina tid vi har fått ha dig hos oss, eller rättare. För den tid vi fått vara hos dig.
När jag förra veckan vandrade på Ringsbergsleden kom jag fram till badplatsen Röda sand vid sjön Botaren. Det är där leden slutar. Där finns en fin frisbeegolfbana.
Bilden, en gammal diabild som är lite ljusskadad, visar min pappa och ett av hans barnbarn just vid Röda sands badplats. De har väl tagit ett dopp. Bilden är från tidigt 1970-tal, före 1973 då vi fick byta ut alla registreringsskyltar. Det är lite nostalgiskt att se de gamla trevliga T-skyltarna.
Det är höst i Sköllersta och skörden bärgas nu i augusti månad.
"…gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar,…"
Ja, så diktade Dan Andersson.
Än är inte all skörd bärgad. Bilden är från Sköllersta ner mot Kvismaren, där vi snart ska få se tusentals tranor och gäss samlas för att så småningom flytta söderut. Det är inte utan att jag önskar att jag kunde följa med dem och slippa den kalla vintern.
Skuggorna faller långa i kvällssolen efter en vacker sensommardag, eller kanske var det en första höstdag ändå.
Den tjugofemte augusti 2019
Här i Rynningeviken finns en oas för stadsborna. Gång- och cykelvägar att ta sig korta eller långa turer på, utefter Hjälmarens strand.
Som barn gick jag i folkskolan i Rynninge och på långa frukostraster tog vi oss ut i det här området, som på den tiden (1950-talet) såg helt annorlunda ut mot idag. Här växte högt härligt vass som gick att skära ner och bygga finfina hyddor av. Även på eftermiddagar och lediga dagar var vi ofta på väg på "Rävgången". Och på vintrarna åkte vi skridskor här på Hjälmarens is.
På gott och ont ser det annorlunda ut, men kanske inte dagens barn ändå inte skulle bygga vasskojor här.
Rynningeviken
Fjärilen är en sälgskimmerfjäril, Apatura iris.
Jag tog häromdagen en skogspromenad. Plötsligt såg jag på marken en blåskimrande fjäril. Det visade sig att den satt på en pinne som låg på stigen och när jag lyfte pinnen satt den kvar alldeles stilla. Jag trodde den var död och jag såg också att den var skadad. En något konstig skada, alldeles symmetrisk.
Jag bar pinnen i handen och fjärilen satt kvar. Väl hemma la jag pinnen på köksbordet och då fladdrade den till, men den kunde inte flyga.
Jag tog några bilder och satte sedan ut den i en rabatt, men den föll till marken och låg kvar där på morgonen efter.
Eftersom jag inte visst vad det var för sorts fjäril skickade jag en fråga med några bilder till Naturhistoriska riksmuseet. De har en frågesida på nätet. Dagen efter fick jag svar: "Fjärilen är en sälgskimmerfjäril, Apatura iris." Så nu vet jag det.
Här hemma i Testa har vi "loppis". Eftersom vi har ett stort hus och vi och grannarna har massor av sparade saker, passar det att göra oss av med allt som vi betraktar som överflöd. Allt som vi inte behöver. Det är prylar efter våra föräldrar och även våra barn fyller på.
Bilden visar att det är stängt för dagen, men vi ska ha öppet några dagar till. Hela juli månad har vi haft öppet, men den sista juli stänger vi för i år. Kanske att vi öppnar nästa år igen, för vi har fortfarande prylar kvar som vi vill göra oss av med.
Sonen har varit hemma med sin lilla gula bil. Bilar. Ja, ja, det är inte alls sista årsmodellen och jag minns mina föräldrars första bil. Den inhandlades 1955 och var familjens bil under några år. Tiderna har förändrats i viss mån, men en bil skull både min pappa och min son ha.
Saga är våran katt
På söndagskvällen fick vi åka in till djursjukhuset med våran katt, Saga. Det var blodfläckar på golvet och hon hade inga yttre skador, så blodet måste ha kommit inifrån. Saga var dessutom slö och likgiltig. De hittade inget fel på henne. Så klockan 12 på natten fick vi ta med henne hem igen för observation. Efter ett dygn var hon pigg igen, så vad det var för fel, fick vi inte veta.
Vi tog en tur till Boo slott för att se midsommarstången resas. De lyckades få upp den i år också och därefter blev det dans. Även fast inte jag dansade, så fick de till en ring på ca 120 danslystna.
Det är alltid trevligt att fira midsommar i det här vackra miljön, med slott och gamla fina byggnader, och särskilt en sådan dag som idag då solen lyser upp tillvaron. Och en skuggig plats fanns det till mig också. Kanske åker vi tillbaka till hit nästa år, eller kanske blir det Brevens.
"Barnen", med respektive var samlade hemma hos oss på lunch och John och Karin följde med till Boo. Martin och Jenny for vidare till Linköping. På kvällen fick Inga och jag inta en kvällsmåltid för oss själva.
Vi är några familjer som slagit oss samman för att varje år i juli månad ha loppmarknad här hemma där jag bor. Vi har ett gammalt f.d. kapell som vi kan fylla med saker. Det är otroligt vad prylar man samlat på sig under ett liv.
Genom att tömma vindar, utebodar inneförråd och skåp från allt det som man inte längre behöver, har vi, några familjer lyckats fylla ca 100 kvadratmeter med prylar. Dessutom får vi påfyllnad av arvegods som annars skulle ha kastats. Och händer det stundom att vänner kommer med en och annan kartong som de tänkt köra till tippen.
Det som här är på bilderna kanske är sålt. Ändå tycks det vara lika mycket kvar år efter år trots att en del prylar försvinner.
Öppentider? Se min loppishemsida.
Sam kommer upp och sitter bredvid mig när jag sitter vid datorn. Visst är det trevligt. Men så händer det att han tar en promenad över mitt tangentbord och det är inte alla gånger helt uppskattat av mig. Man vet aldrig vad han skriver. Nå, sådant går att radera, värre är när han trampar på knappar som förändrar. Plötsligt kan hala datorskärmen bli svart. Ja, man vet inte vad som händer. Allra väst är när Sam kommer utifrån en regnig dag och skuttar upp på skrivbordet. Sådana dagar kan det bli tvunget med storstädning av tangentbord och annat som ligger framme, och ett och annat papper med tass-spår är lika bra att kasta.
Visst kan det vara besvärligt att ha en katt, eller två som vi har, men ändå är det alltid bara trevligt. De, våra katter, är verkligen våra vänner. Och bortskämda blir de. På sista tiden har Sam inte mått riktigt bra, men hoppas nu att han kryar på sig, för man vill ju ha en glad, nyfiken, sprallig och rolig katt. En frisk Sam.
Vår andra katt heter Saga. Hon är inte på mitt skrivbord. Hon hoppar inte så högt. På köksbordet tar hon sig upp om det finns en stol att använda som mellanstation. En annan gång ska jag ta med en bild på Saga.
Vecka 22 2019
Tarsta – Min hustru Inga och hennes syskon en gång för länge sedan. Tiden går. De står i Tarsta utanför huset där de bodde. Och man får väl tro att bilden är från slutet av 1940-talet. Så var det på den tiden. Dodgen var säkert ett antal år redan då.
Att bilden är lite långsmal beror på att jag skannat den från ett gammalt 6x6 negativ, och jag har bara en skanner för småbildsnegativ. Så bara halva bilden kom med. Men det mest väsentliga är iallafall på plats.
I dessa torra tider, när regnet inte vill infinna sig, utan vi fått 10 till 12 m.m. på en månad och just inget regn alls sedan snön smälte bort i februari, kan man börja oroa sig för om man har vatten i brunnen hela sommaren.
Nå, nu behöver vi naturligtvis inte få lika mycket regn som vi fick under några sommardagar 2016 då vi plötsligt hade sjötomt. Man kanske skulle ha passat på att sålt då. Folk betalar ju mer för sjötomter har jag hört.
Tarstaborg är den största fornborgen i Örebro län. Den ligger på ett berg som stupar brant ner mot väster medan de övriga sidorna av borgen omges av en 310 meter lång stenvall och det är vad som finns kvar av stenmuren idag. En gång i tiden en uppbyggd mur, men idag är muren mer lik ett långt stenröse.
På flera ställen är muren ändå så pass bevarad att man kan se att den varit kallmurad, d.v.s. att stenarna ligger på varandra utan murbruk och troligen har det en gång i tiden funnits an träpalissad över stenmuren.
Fornborgar byggdes under lång tid, från ca 1000 år f.Kr till 1950 år e.Kr. Men hur gammal just Tarstaborg är finns det nog ingen som vet.
Det finns flera teorier om varför man byggde borgar. Kanske var det för att människor skulle kunna söka skydd i orostider, eller för att bevaka ett område. Det kunde också ha varit en symbol för makt och en helig plats där man utövade kult.
Fasan! Fram med kameran för fasan! Det hör verkligen inte till vanligheten att vi får besök av en fasan vid vårt fågelbord. För mer än 40 år sedan, när vi var nyinflyttade i Testa, hände det sig ibland på somrarna att en eller två fasaner besökte vår trädgård. Men det var länge sedan. Mycket länge sedan.
Och aldrig kan jag minnas att fasaner kommit fram till fågelbordet. Hur som helst, så var den trevlig att se och han är välkommen åter.
Men se en fasan. En fasan alltså vid vårt fågelbord. Ovanligt!
Vid en vandring från Brevens till Gunnarsjöarna, vandrade jag förbi min barn- och ungdomstid: skogvaktarbostället Erikslund. Det var här utefter vägarna jag sommartid växte upp.
Där grusvägen tar slut, vidtar en en liten stig ner mot Gunnarsjöarna. Förr kunde jag cykla på stigen, men så ser den inte ut idag. Inte precis cykelbar.
Här från Gunnarsjöarna har jag trevliga minnen, men också ett hemskt. I min barndom plockade mina föräldrar ofta blåbär här och vi hade fina fikastunder på slänten ner mot "första" sjön. Ja, det är som namnet anger, två sjöar.
Det hemska minnet är att jag och min kompis Katarina en gång tagit med våra metspön för att meta medan de andra plockade blåbär. Plötsligt försvann jag ner i marken. Jag hade gått ut för nära vattnet där det såg ut som land, men bara var "gungfly". Där mossa och blåbärsris växte som flytande över vattnet.
Kanske var jag sju, åtta år. Jag tror att jag skrek och där med enorma kliv kom Katarinas pappa Arne genom blåbärsbröten och fick tag i mig som hunnit sjunka ner till armhålorna.
Tack Arne!
Vecka 13- 2019
Gunnarsjöarna. Det här är den övre, den norra.
Nu när jag gick där idag och satte mig ner för lite kaffe, funderade jag över vem Gunnar kunde ha varit. Var det nån som upptäckte sjöarna? Som bodde här i skogen? Eller nån som drunknade efter att ha stigit ut på gungfly. Finns det någon som vet?
Så här ser det ut utefter våra grusvägar. Timmer och massaved i trave på trave. Visst kan det se fint ut, men snart ska det fraktas bort och kvar blir endast en trasig, avverkad, natur. Där skogen tidigare stått grön och grann är nu sten och sönderkörda skogsstigar.
Bilden är tagen under en åtta kilometers promenad från Pålsboda, via Snarka och hem till Testa.
Och regnet det bara öser ner. Och det är väl bra med tanke på det låga grundvattnet, samt att en del pollen lägger sig på marken, men inte för mig som inte kom ut på någon daglig promenad. Å andra sidan var det så mycket sport ändå. På TV. Vasaloppet, friidrott och femmilen.
Någon bild måste jag ju lägga ut varje vecka, så nu fick jag springa ut i regnet och fotografera några vattendroppar. Klädstreck och klädnypor kom med på köpet.
Till minne av min mamma. Bilden har min bror tagit. Det var på våren 2006. Men varför sitter jag i skogen och tittar på en sten?
Åt vår mamma valde vi en minneslund i form äv en äng där man fick sätta ner en mindre natursten med en inskription i. Vi tre syskon valde då att åka upp till sommartorpet Erikslund för att hitta en sten.
Ja, så var det.
Skidåkningen är slut. Svårt att gå på våran smutsiga, kladdiga och delvis halkiga väg. Man får helt enkelt sitta inne. Trist!
Så har det då blivit vinter i Testa. Ut och trampa och göra skidspår. Härliga vyer och djuren gör sina spår. Och skotta får man göra.
Tulpaner ska man få när man fyller år. Men så fick jag en mössa också samt en flaska gott vin och en tårta.
Till de dagliga göromålen är att ta en skogspromenad. Och nu i halkiga tider är det svårt att gå på våra vägar, så det får bli på små skogsstigar. Det känns fint med lite frisk luft och även om jag inte förbättrar konditionen så kanske jag kan bevara den lilla jag har. Kanske blir jag av med några kalorier, men bäst av allt är upplevelsen. Har jag tur kan jag se hjortar, vildsvin, harar eller älgar, men det tillhör sällsyntheterna. Idag var det lite lite snö en annan dag barmark, så det blir ändå lite omväxling.
