Kategoriarkiv: Vänner
Vänner och bekanta jag haft under åren både nu och förr…
Camping
Campare på 60-talet
Visst var det trång i tältet för 60-talets campare. Men vad gjorde det. Vi var inte på tältplatsen för att sova, utan för att upptäcka en, för oss ny värld. Västkusten med salta bad, krabbfiske och mycket att se.
Här tältar vi i närheten av Fiskebäckskil. Vädret var inte det bästa. Vi kunde vakna en morgon nedkrupen i en våt sovsäck. Regnet kom både ovanifrån och rann in från marken. Men så ibland blev det uppehåll och vi kunde samlas runt ett matbord.
Den här sommaren var vi tillsammans med min bästa väns familj och Sören Börjesson och jag hade många fantastiska sommaräventyr.
Det var inte länge sedan…
Tillbakablick
En tillbakablick till en tid som inte finns kvar. Men det var inte länge sedan som vi hässjade hö. Bilden är från 70- eller tidigt 80-tal. Det gick åt mycket arbetskraft och vädrets makter styrde arbetsdagarna. Lite regn, och dagen var förstörd. Sol och värme, och svetten lackade.
När väl hässjorna stod i prydliga rader var det dags att köra in. Lasta på skrinda och så upp på skullen med absolut torrt hö. Fuktigt hö skulle snart mögla och bli oanvändbart.
I en tillbakablick kan jag känna både saknad och glädje över att man inte längre har den arbetsuppgiften. Det jag saknar mest var att det då var många som hjälpte till, många på åkern att prata med, Roliga fikastunder o.s.v. Nyförtiden sitter bonden mest ensam i sin traktor.
Kaffekalas
Kaffekalas vid Erikslund
På sommaren 1963 var det samling tunt bordet för kaffekalas. Sådant var inget ovanligt för det det kom ofta gäster ut till vårt sommarnöje. Här på bilden är det moster Maj och morbror Ingemar samt Valborg och Tage som tagit plats vid trädgårdsbordet tillsammans med min syster och min mamma.
Kanske var det efter en tur i skogen då de plockat blåbär eller gula kantareller. Det var ofta dagens arbete och kaffekalaset höjdpunkten.
En gul bil
Saga
Saga är våran katt
På söndagskvällen fick vi åka in till djursjukhuset med våran katt, Saga. Det var blodfläckar på golvet och hon hade inga yttre skador, så blodet måste ha kommit inifrån. Saga var dessutom slö och likgiltig. De hittade inget fel på henne. Så klockan 12 på natten fick vi ta med henne hem igen för observation. Efter ett dygn var hon pigg igen, så vad det var för fel, fick vi inte veta.
Glommen
Falkenberg, Glommen
Under några dagar har Inga och jag besökt min gamla skolkamrat Lennart Heikenberg med fru Margareta. De sommarbor i Glommen utanför Falkenberg. Lennart och jag gick i samma klass i Rynninge folkskola i Örebro i slutet av 1950-talet och därefter ett år i Olaus Petri skolan. Det var tider det.
Det var väl fram för allt under tonåren vi umgicks som mest tills han 1966 flyttade söderut. Ändå har vi hållit en del kontakt, som att skickar julkort och grattishälsningar vid födelsedagar. Och så har vi träffats en del under åren.
Under en dag åkte vi tillsammans runt i Falkenbergsbygden. Vi tog en fika Öströö Fårfarm, i trakterna av Tvååker. Ett mycket trevligt ställe.
Margareta och Lennart vid Öströö fårfarm. Ett ställe som jag varmt kan rekommendera.
Vännen
Sam
Sam kommer upp och sitter bredvid mig när jag sitter vid datorn. Visst är det trevligt. Men så händer det att han tar en promenad över mitt tangentbord och det är inte alla gånger helt uppskattat av mig. Man vet aldrig vad han skriver. Nå, sådant går att radera, värre är när han trampar på knappar som förändrar. Plötsligt kan hala datorskärmen bli svart. Ja, man vet inte vad som händer. Allra väst är när Sam kommer utifrån en regnig dag och skuttar upp på skrivbordet. Sådana dagar kan det bli tvunget med storstädning av tangentbord och annat som ligger framme, och ett och annat papper med tass-spår är lika bra att kasta.
Man vill ha en glad, sprallig och rolig katt
Visst kan det vara besvärligt att ha en katt, eller två som vi har, men ändå är det alltid bara trevligt. De, våra katter, är verkligen våra vänner. Och bortskämda blir de. På sista tiden har Sam inte mått riktigt bra, men hoppas nu att han kryar på sig, för man vill ju ha en glad, nyfiken, sprallig och rolig katt. En frisk Sam.
Vår andra katt heter Saga. Hon är inte på mitt skrivbord. Hon hoppar inte så högt. På köksbordet tar hon sig upp om det finns en stol att använda som mellanstation. En annan gång ska jag ta med en bild på Saga.
Vecka 22 2019
Gott Nytt År
Nyårsfirande
Under närmare trettio år har det här gänget haft gemensamt nyårsfirande, även om det inte alla gånger kunde ske just på nyårsaftonen. Så är det. Vissa skulle jobba och ta hand om andra.
Ja, här är året 2018 slut och jag avslutar mina minnen från ungdomens dagar för den här gången. Nästa år får det bli andra bilder i min bildblogg. Kanske mest nytagna.
Julkort
Julkortstider
Än idag skickar jag julkort till släkt och vänner. Åtminstone till några. Men det blir också en del julmejl. Men kort är kort och julkort betyder så mycket
Det här är från Julen 1971. Det var några år sedan, men kort skickar vi till varandra än idag, även om de kommer från skilda håll.
På den tiden bodde jag på Höglundagatan i Örebro.
Vandring i fjällen
Hemavan – Minnesvärda dagar
Sommaren 71 var det stora äventyrets sommar. Hemavan. Utan vetskap eller kunskap om fjällvandring gav vi oss iväg.
Första dagen vandrar vi uppför och uppför och dimman tätnar. Vi går i ett moln. Ser bara en meter framför oss. En står kvar vid röset medan de andra tre söker efter nästa röse. Det tar en evighet att ta sig fram. Går i timmar utan att sett en skymt av de fjäll vi vandrar i. Och så går det nerför på is. Trötta stannar vi och kokar kaffe. Och plötsligt:
”Det ljusnar, ett ljust hål mitt i det jämngrå. Så blir det lite blå himmel och så spricker solen fram. Det känns, förmodar jag, som när en blind får synen tillbaka. Man blir nästan bländad. Sedan tittar vi oss omkring. Titta där, va snö, och titta där vilket fjäll och se där borta och där och där och där. Vi är som lyckliga barn. Ingen kunde väl ana att det fanns så fina vyer här uppe. Den ena bergstoppen efter den andra dyker upp, solen liksom vandrar över omgivningen…” (Citatet ur min vän Berts dagbok.)
Ja, efter att ha vandrat en dag bland Hemavans moln, var det som en uppenbarelse.
Segling
1968
Sommaren 1968
På försommaren 1968 ryckte jag in i ”lumpen”. Från den tiden har jag tyvärr inte en endaste bild. Det var kanske inte en tid att minnas precis, men några bilder på kompisarna skulle väl ändå vara trevligt att ha. Än idag undrar jag stundom över var de blev av.
På sommaren fick vi en veckas ledighet, då Inga och jag passade på att resa till västkusten. Vi tältade i Kungshamn. Några år innan hade samhället bytt namn från Gravarne till Kungshamn.
Min syster Jill gifte sig på sommaren sextioåtta i Brevens kyrka. Festen hölls i Brevensgården. Och det var verkligen en riktig bröllopsfest. Innan 68 hade jag bara varit på ett bröllop, när min bror gifte sig, och nu var det plötsligt fyra på ett år. Först mina vänner Kenneth och Britt-Marie följt av Ingas kusin och så Ingas syster.
Bilder: Jill och Ulf gifter sig:
1 Brudgummen pustar ut på kyrktrappan efter vigseln.
2 Därefter en omsvärmad brudgum.
Lennart
Lennart flyttade till Helsingborg
På sommaren 1966 flyttade min vän Lennart med sin familj till Hälsingborg, vilket medförde stor saknad, men också för mig en del resor söderut. Ibland med tåg och ibland med vännen Sören i hans gamla Volkswagen.
Men det var också så att Lennart gjorde någon sorts militärtjänst i Örebro som var uppdelad i enbart sommarperioder. Så någon eller några somrar bodde han i mina föräldrars lägenhet på helgerna.
Här en bild på den stilige soldaten vid sidan av hans bil. Också det en gammal "Folka".
Kävesta folkhögskola andra året
Folkhögskolan i Kävesta
2:a året
Eftersom min rumskamrat, Ulf, inte gick andra året på folkhögskolan i Kävesta, kom Kennet och Bert att bli de närmsta vännerna, vilket de tillsammans med Ulf redan var i ettan.
Tyvärr tycks jag inte ha några bilder från vårt andra Kävestaår. Det var ju så mycket skolarbete, med läxor och prov, att det inte blev någon tid att fotografera. Skolarbete är tungt. Bilderna här är från första året, väl valda för att visa på hur slitigt våra Kävestaår kunde vara.
Bilder:
Kennet tvättar kalsonger i tvättfatet.
Bert och Ami
Camping
Vad ska man inte få uppleva?
På sommaren efter ett år på folkhögskola, var det dags för en ny semestertur tillsammans med Lennart. Vi började resan i en Amason som kördes av Lennarts far. Familjen skulle flytta från Örebro till Helsingborg. De skulle kombinera en semestertur med att titta efter hus.
Råå camping
Lennart och jag skulle bara åka med dem ner till Västkusten för att där slå upp vårt tält och tillbringa någon dryg vecka. Nu blev det så att vi efter några dagar i tältet tröttnade på Campingplatsen och drog oss ner mot Helsingborgstrakten, där vi hamnade vid Råå camping. Någonstans under resans gång hittade Lennart en hjälm, som han vände bakfram och på så sätt under några dagar gladde camparna på Råå.
Visst är han stilig.
Bild: Den stolte fiskaren har fått napp.
Kävestaminnen
Dagbok från Kävesta Folkhögskola
Under de första dagarna på Kävesta folkhögskola skrev jag dagbok, men snart nog så blev det inte tid till sådant
Tisdagen den 14 sept. 1965
Idag har jag börjat på Kävesta folkhögskola. Det är svårt att säga om jag kommer att trivas här, när jag bara gått en dag, men jag tror säkert att det kommer att bli bra.
Vi har haft upprop och sedan fick vi gå runt och och se oss omkring. Det var en av tvåorna som visade oss. Vi var uppe på Nuckebo bl.a. och på gamla skolan (även nya). I gymnastiksalen och på Asgård m.m.
Rumskompisen heter Uffe. Jag tror nog att vi kommer att trivas ihop. Om inte, går det bra att få byta.
Onsdagen den 15 sept.
Det har inte blivit något gjort idag som är med värde. Mest bara löst prat. Jag har idag konstaterat att jag inte känner någon som går här.
Det var lite svårt att sova i natt, så jag tänker lägga mig tidigt idag. Vid tolvtiden skulle jag tro.
Maten här är jättebra.
Torsdag den 16.
Igår kväll var jag i Örebro ett tag, jag blir tvungen att åka in idag också. Måste ha pengar till böcker. Lennart kommer ut och hämtar mig.
Fredag den 17 sept.
Idag har vi köpt böcker. det kostade över hundra kr. för mig och ändå är det mycket som fattas.
Klassisk rökpaus utanför skolans huvudbyggnad.
Kävesta Folkhögskola
Skoldags igen
Från hösten 1962 t.o.m. försommaren 1965 var jag anställd av dir. Sjögren, men trots mitt löfte att aldrig mer sätta min fot i en skola, slutade jag i järnhandelsbranschen just för att bli elev vid Kävesta Folkhögskola.
Det kom att bli en händelserik tid, med nya vänner, varav några fortfarande tillhör mina bästa vänner. På Kävesta mötte jag också min hustru, Inga.
Under mitt första år på skolan delade jag rum med Ulf Rejsby. Tyvärr gick han endast ett år på skolan, och jag, som de flesta, två år. På så sätt kom vi tyvärr ifrån varandra. Jag har verkligen saknat honom.
Sottern
Sommardagar
med en "fisketur" på Sottern".
Sommaren 65 tillbringade vi, Lennart och jag, vår lediga tid i Brevens. Ofta ute på sjön Sottern. Men även långa promenader. Stundom enormt långa och ibland mitt i natten. Men så fanns det ju flickor på trakten också. Och en båt med åror eller en mindre motor som gick ibland.
Och så gjorde vi en sommarsemesterresa också. Men den får jag återkomma till.
Bild: En gammal dia som digitaliserats.
Ytterligare en ungdomskamrat
Sören B.
Förutom Lennart var närmsta vännen, min barn och ungdomskamrat, Sören. Sören och jag hade gått i samma klass från etta till och med sjuan. Åren efter fyran och femman bodde Sören ute hos oss på landet. Den ena sommaren nästan i sin helhet. Vi blev nästan som syskon och träffades så ofta vi kunde under många år ända tills vi var i 27-årsåldern.
Det hände att han kom en kväll hem till oss på Höglundagatan i Örebro. Han gick in utan att ringa på . Han kunde säga: ”Jag är lite hungrig”, och öppna vårt kylskåp, ta fram ett mjölkpaket, bre sig en smörgås och gå in i vardagsrummet, slå på TV:n och sätta sig i soffan föra att titta och äta.
Ja, nästan som en bror till mig tillhörde han vår familj. Tyvärr tog han senare helt avstånd från mig. Det var för mig oförklarligt.
Sommaren 1965
Kungshamn 1965
Lennart och jag tog oss en vecka på västkusten. For med tåg till Uddevalla och därifrån med buss till Kungshamn, där vi slog upp vårt tält alldeles intill havet. Kanske inte så lyckat. På morgonen hade vårt tält nåtts av tidvattnet. Vi vaknade av våta sovsäckar och en limpa som flöt runt i tältet. Allt var blött.
Vi hade inte många kronor på fickan, så vi åt bara varannan dag. Men cigaretter hade vi råd med…
Jag minns från den resan några fina kvällar ute på Smögen. Sång och musik och massor av ungdomar. 60-talet… Ja, det var något speciellt.
Dags att ta ett jobb
Jobb inom järnhandeln
Hur det kom sig att jag fick jobb i Örebro Järnhandel minns jag inte, men det var i en tid då femtonåringar lätt kunde få jobb som mopedbud och springpojkar. Nu var det så att Örebro järnhandel skulle läggas ner, så jag fick mest bära upp prylar som fanns i ett stort källarförråd och snart nog även hjälpa till med utförsäljningen av diverse jordbruksmaskindelar som varken jag eller någon annan i butiken riktigt visste vad det var.
Ekblad & Reimers eftr.
Järnhandeln som såldes ut, ägdes av dir. Sjögren som även innehade Sjögrens järnhandel och Ekblad & Reimers eftr. Jag hade alltså efter några månader varit arbetslös om inte lagerchefen på Ekblad och Reimers frågat om jag ville fortsätta att jobba där. Så fick det bli. Det var att plocka fram och paketera varor som skulle vidare till bl.a. lanthandlarna i omnejden eller till byggarna i stan.
Under de år jag var ”järnhandelslagerarbetare” byggdes Medborgarhuset och Krämaren, samt bostäder i stadens ytterområden. Spik, skruv, bult och lås m.m. levererades näst intill dagligen och lastbilar gick i skytteltrafik till byggen medan köksredskap som Svarta pannan, Röda klara och liknade moderniteter kördes med fullastade bilar till lanthandlarna.
BILD: Tyvärr har jag inga bilder från tiden i järnhandeln. Istället blir det en bild på Lennart och mig från 1960-talet. Mer om min gode vän Lennart kommer…
Örebro Järnhandel låg på Storgatan i Centralpalatset i Örebro.
Sjögrens järnhandel hade adressen Köpmangatan 12, men entrén med skyltfönstren var på Drottninggatan (kanske nummer 13).
Ekblad & Reimers eftr. låg på Köpmangatan, mitt emot Sjögrens bakgård.
Fiskebäckskil
Från Ford till VW
Från en stor klumpig Ford V8 årsmodell 37, bytte vi till en Folkvagn årsmodell tidigt 50-tal. En sån med liten delad bakruta. Och dessutom soltak. Rena sportbilen! Och under de sista åren på 50-talet var vi på bilsemester till västkusten, i närheten av Fiskebäckskil.
En blöt tältsemester i Fiskebäckskil
Fram för allt minns jag en mycket regnig västkustsemestervecka. Tältet blött på mornarna. Sovsäcken genomvåt, alla kläder blöta. Regnkappan våt på insidan. Och så blött hela dagarna ända fram på kvällarna när man skulle lägga sig i ett genomsurt tält. Men vi metade krabbor från bryggan, badade och gjorde små upptäcktsfärder bland klippor och skär trots blötan. Men stundom var det svårt att hålla humöret på topp.
Bildtext
Den enda bild jag hittade på våran Folkvagn var en vinterbild från Erikslund i Brevens. Mamma står bredvid för att göra en skidtur.
Bilden är från en camping i närheten av Fiskebäckskil i slutet av 1950-talet. Det är mina föräldrar och deras bästa vänner Astrid och Ragnar.
Midsommar
Midsommar i Brevens.
Det var alltså 1953 som vi första gången kom till sommarstugan Erikslund några kilometer från Brevens Bruk. Det innebar också att vi under många år firade midsommarafton med ett besök i Brevens vid den mest fantastiska midsommarstångresning jag sett.
Någon gång i tonåren fick jag också vara med att binda en krans. En enda karans består av cirka 10 000 Liljekonvaljblad som spritas (rivs upp) och viks för att med tunn tråd bindas vid kransens ställning. Det tar hela midsommarveckan att få till och därefter ska blommorna bindas.
Kanonskott och därefter marscherar hornblåsare genom samhället följda av vackra kransar burna av vackra flickor.
När jag var barn såldes glass vid festplatsen. På den tiden hade de ingen el-ström där och inga frysboxar utan glassen hölls kall av kolsyreis. Efterhand som glassen såldes kastade glassförsåljaren den konstgjorda isen på marken. Den tog vii ungar med bara händer. Det kändes som att det brändes, så kallt var det. Vi slängde isen i Brevensån intill stranden och av den utvecklades en kraftig rök. Rena rama rökbomben.
Bild ovan från mitten av 1960-talet
Bild nedan från 2006
Svanen
Jag köpte min första kamera
På våren, nyinflyttad, hade jag samlat på mig 65 kronor. Det var mycket pengar 1957. Jag hade en krona i veckopeng och den brukade gå åt till söndagsmatinébio. Men med 65 kronor på fickan gick jag tillsammans med pappa till fotoaffären. Jag skulle köpa en kamera. Jo, jag hittade en som såg bra ut, med inställningar för tid, bländare och avstånd. Det var bara det att den kostade 70 kronor. Men min pappa, gjorde som han brukade när han handlade. Han prutade. Han var expert på det.
Första bilden
Några dagar senare skulle kameran invigas. Per från I3-tiden följde med. Det gällde att hitta ett lämpligt motiv. Vi gick från Norrby till Centrum av Örebro. Till slottet och parkerna däromkring. Där fanns motivet: Svanen.
Eftersom jag inte hade någon avståndsmätare, vare sig lös eller i kameran, mätte jag avståndet genom att ställa mig exakt bredvid svanen och ta två stora steg, en och en halv meter, ställde in kameran och knäppte jag den vackra fågeln.
Foto- och labbintresse
Sedan fick jag avstå från biobesöken för att ha pengar till film. Framkalla film och göra bilder fick min bror Jan hjälpa mig med. Så, där i tioårsåldern inleddes mitt intresse för fotolabb. Tyvärr, måste jag säga, så är den tiden borta. Nu är det digitala bilder som gäller. Inte tillnärmelsevis lika roligt, intressant och spännande.
Bilder: Svanen och Per
Svanen och Per. Mina två första bilder med egen kamera. Kameran tog bilder med 6x6 negativ. Men min skanner för negativ tar bara småbild. Därför fick jag nöja mig med delar av bilderna,
Det gamla gänget
Var blev ni av…
Vad blev det av mina gamla vänner. Per spelade fotboll, Katarina höll mest till i stallet, Per-Erik blev snatr stora kar´n, 14 år och hälsade inte längre på små elvåringar. Tusse och hans familj försvann efter kort tid till Umeå eller om det var Luleå.
Ett nytt rum
Min bror Jan och jag skulle dela rum. Det blev inte så många år. Han skulle ”ligga” i Uppsala och studera. Det var väl Jan som valde tapeter. Jag minns dem inte trots att jag hade mitt rum kvar i många år. Men persiennerna minns jag. Det var tre ”pinnar” gula och så en svart, tre gula en svart o.s.v. Vi hade också en fladdermusfåtölj med svart stativ med gul galon. Och en oäkta stringhylla. Dvs, äkta gavlar, men hemmagjorda hyllplan.
Min systers tapeter minns jag. Massor av små ovala ringar med olikfärgade prickar i.
Bilden
Bilden kan kännas något malplacerad så här när midsommar snart infaller. Men det är den enda bild jag kunde finna inifrån vår lägenhet på Höglundagatan 14
Ytterligare några minnen från I3
Tillbaka till I3.
Ytterligare några minnen: Vi fick en ny postadress: Fanjunkarvägen 7. Vi hade telefonnumret ––– Märkvärdigt. Jag har kunnat det i hela mitt liv, trots att vi fick ett helt nytt nummer när jag var tio år, men nu idag när jag skulle skriva det var det borta. Det måste ha fallit ur mitt minne just som jag fyllde 71 år. Ja, så måste det ha varit.
Men nu plötsligt dök det upp igen. 22370. Skönt att veta att man har minnet i behåll. – Nästan…
Rökbomber
En påsk hade vi gjort rökbomber. Några gamla negativ rullades samman och lindades in i papper. Sedan tände vi eld på pappret la bomben på marken och väntade tills filmen tog eld. Då trampade vi på bomben som slutade brinna och en väldig rök uppstod. Naturligtvis var det någon som skvallrade för mamma och jag fick skäll. Det var alltid någon som tittade ut genom fönstren. Det var nästan omöjligt att göra något bus utan att någon såg det och så gick djungeltrumman.
Bilden har varit med på min blogg tidigare, men den passar bra här. Det är kompisarna från I3. Fr.v: Per, Ullabett, Annica, Min syster Jill och Katarina (Katten) Kanske min allra bästa barndomskamrat.
Fotot är tagit av min bror. Per och Katarina är födda 1946 och jag misstänker att de är fem till sex år här. Kanske 1952. Då skulle min syster var elva år.
Vinterlov
Hästnäs –
En annan sort vinterlov
På min tid fick all Örebros sjätteklassare åka till Hästnäs under några dagar. En annan sorts vinterlov. Vi åkte skidor och hade snöbollskrig. (Hästnäs var barnkolloni på somrarna.) Några små minnen har jag. I en skidtävling åkte jag om och kom före Mats Karlsson i mål. Han var både arg och tjurig över det. Han ansåg att bli omåkt av en sån anti-idrottsman som jag, borde ha varit omöjligt.
Vi var nog tre klasser samtidigt i Hästnäs, och sista kvällen hade vi samkväm. Jag minns en flicka som sjöng. Henne träffade jag sommaren därefter på Örebro Lasarett.
Skolresa
Skolresa
Bilden i förra kapitlet är från samma skolresa som den här bilden. Om man bortser från bildernas olika ljus, syns att Sören och Hasse har samma kläder. Dessutom sitter båda bilderna på samma sida i mitt album. I albumet står att vi var på skolresa till Vadstena, men inget datum. Jag tror dock att det är från våren i fjärde klass. Då var jag fyllda elva år. Mellan Hans och Sören står Tore ”Nacka” Lundgren. Det är inte en cigarett, utan ett rullat papper.
I övrigt minns jag ingenting från resan till Vadstena. Hade jag inte haft bilderna i ett album med texten ”Vadstena”, hade jag inte vetat att vi var där. Men när jag set bilden minns jag att Tore rullade ett papper innan jag fick knäppa.
Tore kan ni hitta på en sida på nätet, tillsammans med Hasse Borg, Dixie Eriksson, Olle Bergqvist och andra storheter… PDf, sidan 15 Här
Datten
Jag hade börjat skolan
Det är inte många minnen jag har från själva skolarbetet. Det är förträngt. Första tiden var rasterna inte heller så livade. Jag kände ingen i min klass när jag började och var nog ganska ensam tills Bosse en dag sa att han skulle leka med mig. Jag kanske inte riktigt ville, men han sa att det var en ”order”. Det gick inte att komma undan. Hans mamma hade sagt att han var tvungen att leka med mig för hon hade pratat med min mamma, som sagt att jag var lite ledsen för att jag inte hade nån att leka med. ”Vi börjar med att leka datten”, sa Bosse och ”dattade” mig och sprang. Ja, det var väl bara att haka på. Det var ju en order.
"Datten" – Den eviga leken
Bosses och min dattenlek var en evighetslek. Man fick inte ta ”pax”. Så långt upp i skolåren hände det att han kom och dattade. Vi brukade skoja om att vi som pensionärer med var sin käpp i handen skulle springa runt på stadens gator och jaga varandra.
Sist vi dattade varandra var 1984. På 30-års träffen efter vår skolstart.
Jag undrar nu vem av oss som ”är”. Han eller jag.
Klassbild
Jag börjar skolan
Sju år var jag då jag började i skolan. Även av det har jag vaga minnen. Först skulle vi göra ett skolmognadsprov. Jag tror att det var i samband med att vi började skolan, eller kanske var det en tid innan. Jag minns att jag, och de andra barnen, fick ett papper med en bild av ett hus och en flaggstång med en flagga på. Vi fick så ”order” om att rita dit vissa saker. Bland annat skulle det komma rök ur skorstenen. Jag ritade dit lite rök och hade turen att rita röken fara iväg åt samma håll som flaggan blåste. För det skulle man göra om var skolmogen.
Det var säkert en del annat man skulle göra också, men det är bara det där med flaggan och röken som jag minns. Och jag kan väl inte tro att de som ritat röken åt fel håll, inte fick börja skolan. Hade jag vetat att det kunde vara så, hade jag säkert ritat röken åt fel håll och därmed sluppit gå i skola. För jag kan väl inte säga att jag tyckte att folkskoletiden var något jag saknade när jag åtta år senare slapp ut därifrån. Tvärtom, jag tror mig förstå hur en fånge som blir frigiven känner.
Nya vänner
Mina nya kompisar
Erikslund ligger cirka fyra kilometer från Brevens bruk. Mina första år tillbringade jag runt torpet. Men jag fann också nya kompisar vid Hunneberg, där det var två mindre bondgårdar. Lennart och Sven-Åke, eller ”Såke” som vi ofta sa. Och Anna-Stina som var så söt att man nästan tappade andan.
Vid Erikslund hade vi en bod: ”Boa” som var en fin lekplats. Två stycken korgfåtöljer stod därinne. Ganska slitna. De använde vi som leksaker. De kunde bli en bil om man lade dem ner på sidan, eller ett reaplan eller vad som helst. I Boa fanns en sädesbinge upp under taket och en stege. Kanske att Lennart och Sven-Åke mesta minns att vi lekte med bilar.
Somrarna 1951 och 1952
Somrarna i Bännebo
Somrarna 1951 och 1952 bodde vi i Bännebo. Mitt i kröken. Jag var fyra och fem år och har inga minnen från de somrarna heller. Vi blev bekanta med familjen Brånn och på sätt kom vi att ta vägen förbi många gånger då vi åkte till Erikslund, som kam att bli nästa sommarställe. Därför har jag goda minnen av hur det såg ut.
Jag lekte med Rune Gustavsson och med Göran Brånn. Och runt omkring fanns andra barn, men lite äldre än jag. Så gick de somrarna förbi.
Jo, ett minne har jag. Kanske bara därför att vi pratat om det så många gånger därefter. Vi hade en solstol. En sådan där av träramar och med tyg. De såg nog ut så på den tiden. Ihopfällbara. En gång när jag satte mig däruti så föll den ihop och jag fick fingrarna i kläm. Fruktansvärt. Naglarna på tre fingrar på vardera hand föll efter en tid bort och jag gick hela sommaren me tutor på mina ömma fingrar.
Det är trist att jag bara ska ett sådant minne av mina somrar i Bännebo.
Bilder:
1. Jag och Rune på en trehjuling
2. Det här ska vara torpet i Bännebo, men det ser inte alls ut att vara sommar. Jag till höger och Rune i mitten och hans syster till vänster (tror jag) och så min syster, Jill, där bakom.
Karintorp
Sommaren 1950
Det var här i Karintorp vi sommarbodde när jag var tre år. Jag minns ingenting av det. Men det var här min syster lärde känna Annhild. De blev sedan skolkamrater i Rynninge skola och är vänner än idag.
Om jag förstått saken rätt hyrde vi och bodde på övervåningen. Mannen som bodde i huset snickrade ett dockskåp åt min syster.
Jag har varit här en gång långt senare kanske för närmare 20 år sedan. Huset låg högt upp med en svängd uppförsbacke. Om jag minns rätt. Det kan vara så att den bild som jag har av det här huset är tagit då, för ca 20 år sedan eller så är det från 1950. Bilden är från min brors skannade bilder som jag fått, märkt Karintorp.
Eken
Ett vanligt träd – en ovanlig ek
Vad gjorde vi barn på den tiden? Ibland, ganska ofta klättrade vi träd, och trädet hette: "Eken". Ja, Eken var verkligen ett träd med stor bokstav. Den hade grenar åt alla håll och där fanns plats för hela barnaskaran.
Det fanns en förvaltare som bodde i Södra bostaden. (På den tiden var förvaltare den högsta militära graden för underbefäl. Sergeant, fanjunkare, förvaltare var graderna.) Han hette K.W. Vad initialerna stod för vet jag inte. Vi barn sa bara KW. Han hade, tror jag, någon sorts uppgift att se efter fastigheter och parkområden som hörde till regementet. Jag vill inte påstå att någon var rädd för honom, men vi fick ju inte klättra i träden, så när vi satt i Eken hände det att någon ropade: ”KW kommer”. Vi hoppade alla ner och gömde oss i det höga gräset runt eken. Där var liksom en vildvuxen äng. KW kom på sin cykel, stannade och tittade mot oss och sa med militärisk stämma: ”Jag ser er allt!" Sedan satte han sig upp på cykeln och trampade vidare. Bara han var utom synhåll satt vi alla i Eken igen.
Han hade en uppgift, därför kunde han naturligtvis inte bara cykla förbi, utan var tvungen att säga ifrån, men givetvis förstod han att vi skulle klättra upp igen bara han var borta och jag tror att han tyckte att det var som det skulle.
Det var med viss sorg jag många år senare såg att både Eken och ängen var borta för att bereda plats åt en parkeringsplats. Det var på den tiden då många värnpliktiga hade bil. Det hade de inte i min barndom. Idag står det stora svarta hus där min barndoms ek en gång grönskade. Ingenting får förbli som det var.
Eken – i mitt album står 1951
Du får trycka till på bilden så att den blir större.
Om mitt album inte ljuger så är jag, som står på marken, fyra år. Min syster Jill sitter överst till vänster på sin vanliga plats. Och så är det Annica Augustsson högst upp. Under henne med mörkt hår sitter Siw Holmqvist med sin hund Pussi. (Jag tror hunden hette så.) De andra ungarna i Eken törs jag mig inte på att namnge. Jag kan ha fel.
Ta en extra titt bakom trädet där man ser Kasernhuset och bilarna som står parkerade därutanför. Det var riktiga bilar det!
Och så kan man ju undra över vad det var för kläder jag har på mig. Det kan väl inte ha varit högsta mode. Men vad brydde vi barn oss om mode? Vi som hade en egen Ek att klättra i.
Längtan till värmen
"Det regn som sakta faller här", Så börjar en gammal sång och varje versrad slutar: "Är det konstigt att man längtar bort nån gång?"
1971 slog den unga sångerskan Lena Andersson igenom med den sången. En Amerikansk sång som översatts av Stikkan Andersson.
I originaltexten var det så här:
The rain is falling lightly on the buildings and the cars
I’ve said goodbye to city friends, department stores and bars
The lights of town are at my back, my heart is full of stars
And I’m gonna be a country girl again.
Numera längtar jag väl inte bort från byggnader och bilar utan snare från vintervädret.
Bröllop
Sofia och Fredrik
Det hände sig en dag för ett tiotal år sedan att vi var bjudna på bröllop. De gifta sig i Dala-Husby kyrka. Och någonstans där på trakten var det stor fest. Här dansar bruden med sin far.
Han tog av sig sin kavaj
sparka av sig båda skorna.
Å så spotta´ han ut snuset
och sa min sköna får jag lov
text och musik av den fantastiska Lasse Berghagen.
Glad barn
Glada barn
Så här kan det se ut när ett gäng underbara ungar i sexårsåldern mår som bäst. Glada barn som firar, gläds och bara har roligt. Nej, vi lär oss samtidigt en mängd kunskap om livet.
Med ögon känsliga för grönt
Och tänk i parken
Om våren
Med ögon känsliga för grönt
Och kastanjeblad som paraplyer
Och våra händer känsliga för allt som är skönt
Vi vek en duva av papper
I vinden seglade den långt
Och den landade på en staty som
Fick ändra alla orden i sin sång
Det regnade men bilderna blev bra
Det var ett egendomligt ljus den dan
Vi fyllde våra ögon
Med ljuset och tankarna på allt det nya
Och tänk i parken
Om våren
Med ögon känsliga för grönt
Och kastanjeblad som paraplyer
Jag älskade dej då, det gör jag nu
Håll dig till höger Svensson
Håll dig till höger, Svensson
En amatör-Don Juan tar en chans att gå på vift
han fixar och han trixar, glömmer bort att han är gift.
Sen står han där med vänster-prassel, byxis för allt båg och trassel
ljuger för dom båda två i skift.
Håll dig till höger, Svensson, håll dig till höger
annars slutar det bara med en smäll
Håll dig till höger, Svensson, håll dig till höger
annars lutar det åt en redig skräll
Snälla Svensson
"Håll dig till höger, Svensson" är en sång skriven av Peter Himmelstrand och inspelad a v The Telstars med Boris som sångare, 1967.
I dag, för femtio år sedan fick vi Högertrafik i Sverige. Tidigt den morgonen släptes trafiken på, och Sören, jag och Inga tog vår första högertur med Sören vid ratten. Efter någon kvart tjoar Sören: "Titta på han där med cykelkärran, han åker ju på fel sida." Kort tystnad och så: "Fel sida! Oj" Och så svänger Sören snabbt över till höger, för det var ju inte cyklisten som var på fel sida.
En semesterdag – 1.
Golf
Golf en sommardag 1958. Vi, familjen Fröberg, har rest på semester till Dalarna och Värmland. Ja, vi var till och med in i Norge. Min första utlandsresa. Resefordonet var en Ford V8 modell 1937.
Här har vi stannat till någonstans i Värmland, där min syster, Jill, hade en kamrat, Carina, som sommarjobbade. Vi passade på att ta en golfrunda. Här är det min syster Jill, som biter ihop för ett utslag. Hon strävar på på helt andra golfbanor än idag.
I övrigt på bilden ses min pappa Eric, Carina och jag. Resultatet? Nej, jag minns inte, så förmodligen var det inte jag som vann.
Kloka ord
Hela dagen pratar man golf på jobbet. Resten av dagen pratar man jobb på golfbanan.
Vecka 23
En vecka går så rasande fort, nu är det snart slut på vecka 24 och jag har inte fått in vecka 23 än. Vart ska det sluta?
Och var är Tage Danielsson nu. Det var inte alls länge sedan han fanns hos oss. Apropå Tage Danielsson så kanske den här diktsnutten kan passa idag:
Det var valkiga, seniga, beniga labbar
på valkiga, seniga, beniga grabbar.
Tåligt gnagde de hål på sitt fosterlands skal,
de händer som grävde på Göta kanal.
Inga och jag tog en tur på Göta kanal en dag
Mallorca
Välkommen hem Monica och Kennet från Mallorca
Inte för att jag vet när ni kommer, men välkomna ska ni vara till den kyliga våren i Sverige. Bilden härintill är från mitt första besök på Mallorca. Det var ungefär vid den här årstiden och det var ganska kyligt där den gången, dessutom blev Inga sjuk och fick åka ambulans till sjukhuset där hon blev inlagd en tid.
Jag läste en recension av Mats Holmberg i DN om George Sands bok: "En vinter på Mallorca" från 1842, och lånar här Mats Holmbergs slutord: ”En vinter på Mallorca” är väl värd sin vikt i handbagaget."
Kanske en bok att läsa för en inbiten Mallorcaresenär. Jag har varit där två gånger och längtar tillbaka, trots att våra resor dit inte varit särskilt lyckade. Sist regnade det nio dagar av fjorton.
Idag fyller Malin år: "Grattis säger jag."
Utsikt från hotellbalkongen i Palma NovaEn sommar i Mallorca är värd sin vikt i handbagage (om det däri finns lite guld)
Kommentar
Jean Alexander:
Hej
Jag såg en bild från mitten på 60-talet på en popgrupp som hette The Cruels från Tranås och undrar om denna grupp vid något tillfälle spelade på Sommarlust i Kristianstad. Vem vänder jag mig till i ärendet?
Med ytterst vänlig hälsning
Jean Alexander
Tillbaka(Kävesta)blick
I slutet av 50-talet var Göran Palm ett år lärare på Kävesta Folkhögskola. Några år senare skrev han dikten "Själens furir", som det här lilla citatet är hämtat ur. Kävesta Folkhögskola är verkligen en del av Närkeslätten.
Som stadsbarn drömde jag länge om landet.
Där skulle man bo! Trädens grönskande frid i själen.
Så blev jag lärare i engelska på Närkeslätten.
Det var en egendomlig frid.
Jag tänkte i en halvtimme och var belåten.
Jag skrev en liten recension och var belåten.
Jag drack ett litet glas portvin ooh somnade.
När Chrustjev reser någonstans
är hela världen preparerad just för hans steg.
Till och med traktorerna viftar med små flaggor.
Ungefär så upplevde jag landet.
Husen hälsade på mig från första dan.
Björkarna tog mig avsides och skvallrade om rektorn.
I varje sal och ögonblick de säkraste värn mot livet,
bara inget liv att värna mot. Sitt ner.
Göran Palm: Själens furir
Bilden hittade jag som ett litet svartvitt foto bland min svärmors bilder. På baksidan står: "Kamratfest vid Kävesta 1941". Hon gick nog på lanthushållsskolan vid den tiden, men jag kan inte se att hon är med på bilden. Någon sorts maskerad ser de ut att ha haft. "Kamratfest" tyder nog på att de ses igen något/några år efter det att de slutat på skolan.
Curt
Kävestadagen
I lördags var det Kävestadagen. Eftersom det var 50 år sedan som vi slutade på Kävesta folkhögskola, så var det dags för ett besök. Verkligen roligt att få prata med lärare och elever och se att skolan fortfarande lever och frodas.
Bilderna är Kävesta för 50 år sedan och Kävesta idag. Från höger ses Kenneth och Bert på båda bilderna. På den första ses också Stig och Nisse.
En fika på elevhemmet som förr kallades för Asgård. Det var tider det! På dagens bild ses i bakgrunden, det som förr var rektorsbostaden, men som nu är konstens hus. Tider förändras ibland till det bättre, ibland tvärt om. Men i det här fallet tycker jag att det var fint på vår tid. En fantastisk skolupplevelse. Men det tycks lika fint idag. Var tid har sin tjusning, sitt äventyr.
Var välkommen envar under ungdomens tak,
som vill räcka oss hand till förbund!
Vill du höra vårt mål…,
Ja, jag vet. Den sången låter verkligen urgammal och ute, men den sjung vi då och då på Kävesta folkhögskola för 50 år sedan. Den var urgammal och ute redan då.
Text av Leopold Budde, 1836–1902, dansk skolpolitiker och författare.
Melodi: Bernhard Crusells tonsättning av Vikingabalk från 1826
skolkamrater
Skolkamrater på skolresa från Rynninge skola i Örebro till Vadstena på femtiotalet. Där står Anders, Bosse, Hasse och Sören sitter. Bakom kameran stod jag med en kamera som tog kvadratiska bilder. Skolelever. Vad blev det av dem? En konstnär, en revisor, en elektriker och en lärare.
Från svarta taflan med förfärlig ton
Förhör magistern i konjugation.
Vid sina frågor plägar han förunna
En liten hemsk sekund, då en och hvar
Skall göra färdigt sitt latinska svar.
Så ropas upp ett namn. Då skall man kunna.
Ur dikten "Rebell" av Carl Snoilsky
som i sin helhet kan läsas här…
Så har vi då blivit med katt igen…
Ja, så har vi då blivit med katt igen. Och inte bara med en, utan två. Detta på grund av sonen Martins flytt ill Karlstad. Deras namn är Saga och Sam. Bara att hoppas att de ska trivas hos oss.
The Naming Of Cats by T. S. Eliot
The Naming of Cats is a difficult matter,
It isn’t just one of your holiday games;
You may think at first I’m as mad as a hatter
When I tell you, a cat must have THREE DIFFERENT NAMES.
Och i översättning av Britt G. Hallqvist
Att ge namn åt en katt, det är knepigt som katten.
Det finns inte många som duger till de´!
Man grubblar sig tokig av grubbel om natten.
ETT namn är för lite. En katt vill ha TRE!
-----
Läs hela dikten här
Gott Nytt År
Med ett Gott Nytt År är vi inne i årets sista vecka. 52 veckobilder har det blivit. Mest släktrelaterade bilder, men under sommaren lite av sommarnostalgi.
Och här får det kära gamla gänget avsluta året med en skål. Förutom de som är på bilden var John närvarande det här nyåret. Det är han som fotograferar.
Men det kommer nya bilder nästa år. Precis som vanligt, men då ska de flesta vara nytagna.
Curt
Å nu väntar vi bara på tomten
I väntan på årets Lucia
Ett inte alldeles ovanligt fotografi
Så här kunde det se ut. Vi barn radades upp vid väggen på Södra bostaden vid regementet I3 i Örebro, där vi bodde. Min bror Jan Fröberg var den dagens fotograf. Bilden kan vara från ungefär 1953.
Från vänster
Per Bodin, Ulla-Beth (hoppas jag stavat rätt) Larssom kanske hon hette, (det är det där med minnet) Annica Augustsson, min syster Jill och Katarina Augustsson (numera, Lekander). Jag är inte med på bilden, var kanske sjuk den dagen.
Svante
I onsdagsmorse låg Svante, våran katt, död på gräsmattan utanför. Han hade under sommaren blivit allt mer stillsam och låg mest och och sov på dagarna. Svante skulle fyllt 20 år nu i september. Han hade en bra sista tid, fick den mat han ville ha och fick den serverad på verandan, där han ville äta. Bortskämd? Ja, det ska man få vara i livets slutskede.
Kommentarer
Britt-Marie
Fina Svante! Han fattas er, förstår jag.
Curt
Britt-Marie, så är det.
Tack för din kommentar