Hemmavid för mig är där jag bor, har bott och så runt däromkring. Bilder och Testa, Sköllersta, Kävesta, Hallsberg, Örebro och däromkring…
Under närmare trettio år har det här gänget haft gemensamt nyårsfirande, även om det inte alla gånger kunde ske just på nyårsaftonen. Så är det. Vissa skulle jobba och ta hand om andra.
Ja, här är året 2018 slut och jag avslutar mina minnen från ungdomens dagar för den här gången. Nästa år får det bli andra bilder i min bildblogg. Kanske mest nytagna.
Årets julbild är från julfirande på Höglundagatan 14 i Örebro julen 1969. Eric tog bilden.
Från Vänster
Pavel, Mamma Margareta, jag, Anita och min bror Jan
För er som inte var med, är det svårt att förstå. Tänk dig att i natt växlar vi från högertrafik tillbaka till vänstertrafik. Nya trafikskyltar. I de gamla gathörnen ska du plötsligt svänga på andra sidan om mittskylten. När du ska gå över en gata kommer den nära trafiken på andra sidan om dig. Lär dig att titta åt rätt håll.
Jag, Inga och, på den tiden, en av mina bästa vänner, Sören, var ute hela natten. Sörens bil stod parkerad i Örebro under stillatiden tidig morgon. Vid en given signal fick vi åka över till andra sidan. Stå och vänta på ny signal. Då var det dags. Alla var nybörjare. Det gick bra inledningsvis, men svårt att svänga till en annan gata, när man i åratal åkt där och gjort på ett sätt. Nu ett nytt sätt.
Jag minns Sörens kommentar då vi mötte en cyklist: ”Titta på den han har inte fattat att man ska åka på höger sida. Höger!! Ja, visst ja!.” Det var inte cyklisten som var på fel sida, utan det var Sören som snabbt bytte sida.
Några dagar senare åkte Sören och jag till Helsingborg. Det var hastighetsbegränsning på alla vägar. Jag minns inte om det 50 eller 60, men sakta fick vi tuffa mot Skåne.
Bilden är kanske inte från 1967, men det är i alla fall vänstertrafik. Tagen när min syster Jill tog examen som Förskollärare.
På sommaren 1966 flyttade min vän Lennart med sin familj till Hälsingborg, vilket medförde stor saknad, men också för mig en del resor söderut. Ibland med tåg och ibland med vännen Sören i hans gamla Volkswagen.
Men det var också så att Lennart gjorde någon sorts militärtjänst i Örebro som var uppdelad i enbart sommarperioder. Så någon eller några somrar bodde han i mina föräldrars lägenhet på helgerna.
Här en bild på den stilige soldaten vid sidan av hans bil. Också det en gammal "Folka".
På sommaren efter Kävesta jobbade jag på kollo i Ramsberg. Men det blir ingen bild därifrån. Kanske var jag några dagar med under höskörden i Tarsta där Ingas föräldrar hade bondgård. Bilden är ur ”drängens” bildsamling. Han hade förstånd att ta bilder vid alla tillfällen. Och trots en ganska enkel kamera tog han ofta väldigt bra bilder. Men vid det här tillfället måste han ha lånat ut kameran till någon annan, för han står ju själv uppe på hölasset.
Jag är verkligen glad över att jag fått ta del av hans bilder och skannat dem för att få minnesbilder från många tillfällen då jag inte fotograferat. Tack Gunnar för dem!
Bild: Höskörd.
I början av andra årets andra termin, 1967, träffade jag min blivande hustru, Inga. Här på bilden står hon på balkongen i mitt föräldrahem på Höglundagatan 14, i Örebro.
Det var förresten på den balkongen som jag stått på femtiotalets senare år och tittat på hur vattentornet Svampen växte upp en liten bit i taget.
Inga jobbade i köket på skolan och bodde i sin farmors hus inte långt från skolan. Hennes farmor bodde inte kvar.
Trots att jag under mitt liv tagit tiotusentals bilder, finns ingen bild från ”farmors” hus. Jag förstår inte vad man sysslade med. Hade jag glömt kameran hemma i stan?
Under de första dagarna på Kävesta folkhögskola skrev jag dagbok, men snart nog så blev det inte tid till sådant
Tisdagen den 14 sept. 1965
Idag har jag börjat på Kävesta folkhögskola. Det är svårt att säga om jag kommer att trivas här, när jag bara gått en dag, men jag tror säkert att det kommer att bli bra.
Vi har haft upprop och sedan fick vi gå runt och och se oss omkring. Det var en av tvåorna som visade oss. Vi var uppe på Nuckebo bl.a. och på gamla skolan (även nya). I gymnastiksalen och på Asgård m.m.
Rumskompisen heter Uffe. Jag tror nog att vi kommer att trivas ihop. Om inte, går det bra att få byta.
Onsdagen den 15 sept.
Det har inte blivit något gjort idag som är med värde. Mest bara löst prat. Jag har idag konstaterat att jag inte känner någon som går här.
Det var lite svårt att sova i natt, så jag tänker lägga mig tidigt idag. Vid tolvtiden skulle jag tro.
Maten här är jättebra.
Torsdag den 16.
Igår kväll var jag i Örebro ett tag, jag blir tvungen att åka in idag också. Måste ha pengar till böcker. Lennart kommer ut och hämtar mig.
Fredag den 17 sept.
Idag har vi köpt böcker. det kostade över hundra kr. för mig och ändå är det mycket som fattas.
Klassisk rökpaus utanför skolans huvudbyggnad.
Under första hälften av 1960-talet fylldes fritiden av många biobesök. Minst två i veckan. De flesta biobesöken skedde tillsammans med vännen Lennart. Ibland var även Sören med.
En del av biobiljetterna, närmare 100, har blivit sparade under åren och på baksidan står ofta vilka filmer vi såg.
China: ”Irma la Douce” med Shirley McLaine och Jack Lemmon. 1964
Aveny: ”Viva Las Vegas” med Elvis Presley och Ann-Margret. Ca. 1964
Spegeln: (Biografen China bytte namn till Spegeln) ”Goldfinger” med Sean Connery. Ca 1964
Royal: ”Änglar finns dom” med Jarl Kulle och Christina Schollin samt Edvin Adolphson, Sigge Fürst och Isa Quensel, 1961. Min fösta barnförbjudna film (15 år). Jag var fjorton år och gick på bio tillsammans med klasskamraten Bengt-Åke. 2 och 75 kostade biljetten.
Röda Kvarn: ”Ung Rebell” med James Dean och Natalie Wood 1963-08-19
Saga: ”Bron över floden Kwai” med Alec Guinness, William Holden och Jack Hawkins. 1964-02-15
Roxy: ”Zorba” med Anthony Quinn, Alan Bates och Irene Papas. Ca: 1964
Rio: ”Okänd Soldat” med Kosti Klemelä och Heikki Savolainen. 1962-09-14
*
Tänk att jag sparat biljetterna med uppgifter på baksidan om filmens namn och skådespelare samt ibland datum för när jag såg filmen.
Det var alltså 1953 som vi första gången kom till sommarstugan Erikslund några kilometer från Brevens Bruk. Det innebar också att vi under många år firade midsommarafton med ett besök i Brevens vid den mest fantastiska midsommarstångresning jag sett.
Någon gång i tonåren fick jag också vara med att binda en krans. En enda karans består av cirka 10 000 Liljekonvaljblad som spritas (rivs upp) och viks för att med tunn tråd bindas vid kransens ställning. Det tar hela midsommarveckan att få till och därefter ska blommorna bindas.
Kanonskott och därefter marscherar hornblåsare genom samhället följda av vackra kransar burna av vackra flickor.
När jag var barn såldes glass vid festplatsen. På den tiden hade de ingen el-ström där och inga frysboxar utan glassen hölls kall av kolsyreis. Efterhand som glassen såldes kastade glassförsåljaren den konstgjorda isen på marken. Den tog vii ungar med bara händer. Det kändes som att det brändes, så kallt var det. Vi slängde isen i Brevensån intill stranden och av den utvecklades en kraftig rök. Rena rama rökbomben.
Bild ovan från mitten av 1960-talet
Bild nedan från 2006
På våren, nyinflyttad, hade jag samlat på mig 65 kronor. Det var mycket pengar 1957. Jag hade en krona i veckopeng och den brukade gå åt till söndagsmatinébio. Men med 65 kronor på fickan gick jag tillsammans med pappa till fotoaffären. Jag skulle köpa en kamera. Jo, jag hittade en som såg bra ut, med inställningar för tid, bländare och avstånd. Det var bara det att den kostade 70 kronor. Men min pappa, gjorde som han brukade när han handlade. Han prutade. Han var expert på det.
Några dagar senare skulle kameran invigas. Per från I3-tiden följde med. Det gällde att hitta ett lämpligt motiv. Vi gick från Norrby till Centrum av Örebro. Till slottet och parkerna däromkring. Där fanns motivet: Svanen.
Eftersom jag inte hade någon avståndsmätare, vare sig lös eller i kameran, mätte jag avståndet genom att ställa mig exakt bredvid svanen och ta två stora steg, en och en halv meter, ställde in kameran och knäppte jag den vackra fågeln.
Sedan fick jag avstå från biobesöken för att ha pengar till film. Framkalla film och göra bilder fick min bror Jan hjälpa mig med. Så, där i tioårsåldern inleddes mitt intresse för fotolabb. Tyvärr, måste jag säga, så är den tiden borta. Nu är det digitala bilder som gäller. Inte tillnärmelsevis lika roligt, intressant och spännande.
Svanen och Per. Mina två första bilder med egen kamera. Kameran tog bilder med 6x6 negativ. Men min skanner för negativ tar bara småbild. Därför fick jag nöja mig med delar av bilderna,
Vad blev det av mina gamla vänner. Per spelade fotboll, Katarina höll mest till i stallet, Per-Erik blev snatr stora kar´n, 14 år och hälsade inte längre på små elvåringar. Tusse och hans familj försvann efter kort tid till Umeå eller om det var Luleå.
Min bror Jan och jag skulle dela rum. Det blev inte så många år. Han skulle ”ligga” i Uppsala och studera. Det var väl Jan som valde tapeter. Jag minns dem inte trots att jag hade mitt rum kvar i många år. Men persiennerna minns jag. Det var tre ”pinnar” gula och så en svart, tre gula en svart o.s.v. Vi hade också en fladdermusfåtölj med svart stativ med gul galon. Och en oäkta stringhylla. Dvs, äkta gavlar, men hemmagjorda hyllplan.
Min systers tapeter minns jag. Massor av små ovala ringar med olikfärgade prickar i.
Bilden kan kännas något malplacerad så här när midsommar snart infaller. Men det är den enda bild jag kunde finna inifrån vår lägenhet på Höglundagatan 14
Tvångsförflyttning. De lägenheter vi alla haft vid I3 skulle nu bli kontor. Vi fick flytta. Den första april 1957 var det dags. Norrbyområdet var under uppförande och vi hade fått förtur att välja var i området vi ville bo, om vi ville bo där. Det var verkligen med blandade känslor.
För mamma var det naturligtvis en fördel att få en modern lägenhet med elspis och varmvatten, badrum och kylskåp. Och för mina syskon som valde tapeter och persienner m.m. Men för mig som var tio år var förlusten av mina barndomskamrater störst.
Ja, kamraterna flyttade också till Norrbyområdet, men det blev ändå inte så mycket gemensamt där. Det var fullt av ungar och vi bodde på olika gårdar och kom snart ifrån varandra. Förmodligen hade vi gjort det ändå. När vi passerat tio år var lektiden slut och andra gemenskaper väntade. Men just då var saknaden av den gemenskap som funnits runt parken vid I3 stor. Vänner som jag tappat under livets gång har alltid givit mig stor sorg. De finns ju inte längre. I alla fall inte inför mina ögon.
Här sitter jag på en jordhög utanför knuten vid Höglundagatan 14 i Örebro. Det var så det var när vi flyttade in.
Ytterligare några minnen: Vi fick en ny postadress: Fanjunkarvägen 7. Vi hade telefonnumret ––– Märkvärdigt. Jag har kunnat det i hela mitt liv, trots att vi fick ett helt nytt nummer när jag var tio år, men nu idag när jag skulle skriva det var det borta. Det måste ha fallit ur mitt minne just som jag fyllde 71 år. Ja, så måste det ha varit.
Men nu plötsligt dök det upp igen. 22370. Skönt att veta att man har minnet i behåll. – Nästan…
En påsk hade vi gjort rökbomber. Några gamla negativ rullades samman och lindades in i papper. Sedan tände vi eld på pappret la bomben på marken och väntade tills filmen tog eld. Då trampade vi på bomben som slutade brinna och en väldig rök uppstod. Naturligtvis var det någon som skvallrade för mamma och jag fick skäll. Det var alltid någon som tittade ut genom fönstren. Det var nästan omöjligt att göra något bus utan att någon såg det och så gick djungeltrumman.
Bilden har varit med på min blogg tidigare, men den passar bra här. Det är kompisarna från I3. Fr.v: Per, Ullabett, Annica, Min syster Jill och Katarina (Katten) Kanske min allra bästa barndomskamrat.
Fotot är tagit av min bror. Per och Katarina är födda 1946 och jag misstänker att de är fem till sex år här. Kanske 1952. Då skulle min syster var elva år.
Sju år var jag då jag började i skolan. Även av det har jag vaga minnen. Först skulle vi göra ett skolmognadsprov. Jag tror att det var i samband med att vi började skolan, eller kanske var det en tid innan. Jag minns att jag, och de andra barnen, fick ett papper med en bild av ett hus och en flaggstång med en flagga på. Vi fick så ”order” om att rita dit vissa saker. Bland annat skulle det komma rök ur skorstenen. Jag ritade dit lite rök och hade turen att rita röken fara iväg åt samma håll som flaggan blåste. För det skulle man göra om var skolmogen.
Det var säkert en del annat man skulle göra också, men det är bara det där med flaggan och röken som jag minns. Och jag kan väl inte tro att de som ritat röken åt fel håll, inte fick börja skolan. Hade jag vetat att det kunde vara så, hade jag säkert ritat röken åt fel håll och därmed sluppit gå i skola. För jag kan väl inte säga att jag tyckte att folkskoletiden var något jag saknade när jag åtta år senare slapp ut därifrån. Tvärtom, jag tror mig förstå hur en fånge som blir frigiven känner.
Jag gick i Rynninge skola i Örebro. Fröken hette Inger Nilsson, tror jag mig minnas. Ung och snygg. Alldeles "nyexad" tror jag. Och faktiskt tror jag mig komma ihåg vad nästan alla elever hette, men det hoppar jag över nu. Undrar just om någon kan se vem som är jag.
Curt
Nu lämnar jag sommarstugorna för en tid och återgår till "vinterlägenheten" i stan.
I vår trappuppgång, där jag bodde, fanns alltså två pojkar, Karl-Arne och Per-Olof (Tusse) Roos. I Södra bostaden bodde fler barn, Annika, Katarina och Susanne Augustsson, Helene, Per och Anders Bodin, två bröder Norling som var äldre än jag men som flyttade därifrån och ersattes av Per-Gunnar Jönsson och hans bror. I andra uppgången bodde Siw Holmqvist och Per-Erik Nordin. Det är de barn jag minns. Men så fanns också den Norra bostaden med flera barn. Men jag minns dem inte alla. Där bodde Maggan (Margot tror jag hon heter) och Totta, men det var som sagt fler.
Jag minns att Tusse och jag en gång cyklade runt I3. Det måste ha varit ett stort äventyr, eftersom jag har det kvar i minnet. Tusse cyklade på en liten trehjulig barncykel, så han var nog inte mer än tre, fyra år. Jag var två år äldre och hade fått ärva en sådan fin cykel med två hjul och trampor och kedja. Den var precis som en herrcykel, men mycket mindre.
Jag minns att vi gav oss av och jag minns att vi rundade ett stort rött hus som låg innanför regementets staket, men sedan är minnen blank. Kom vi runt hela kasernområdet eller blev vi upphämtade av jagande mödrar?
Somrarna 1951 och 1952 bodde vi i Bännebo. Mitt i kröken. Jag var fyra och fem år och har inga minnen från de somrarna heller. Vi blev bekanta med familjen Brånn och på sätt kom vi att ta vägen förbi många gånger då vi åkte till Erikslund, som kam att bli nästa sommarställe. Därför har jag goda minnen av hur det såg ut.
Jag lekte med Rune Gustavsson och med Göran Brånn. Och runt omkring fanns andra barn, men lite äldre än jag. Så gick de somrarna förbi.
Jo, ett minne har jag. Kanske bara därför att vi pratat om det så många gånger därefter. Vi hade en solstol. En sådan där av träramar och med tyg. De såg nog ut så på den tiden. Ihopfällbara. En gång när jag satte mig däruti så föll den ihop och jag fick fingrarna i kläm. Fruktansvärt. Naglarna på tre fingrar på vardera hand föll efter en tid bort och jag gick hela sommaren me tutor på mina ömma fingrar.
Det är trist att jag bara ska ett sådant minne av mina somrar i Bännebo.
1. Jag och Rune på en trehjuling
2. Det här ska vara torpet i Bännebo, men det ser inte alls ut att vara sommar. Jag till höger och Rune i mitten och hans syster till vänster (tror jag) och så min syster, Jill, där bakom.
Vad har jag för konstiga kläder på mig?
Det var här i Karintorp vi sommarbodde när jag var tre år. Jag minns ingenting av det. Men det var här min syster lärde känna Annhild. De blev sedan skolkamrater i Rynninge skola och är vänner än idag.
Om jag förstått saken rätt hyrde vi och bodde på övervåningen. Mannen som bodde i huset snickrade ett dockskåp åt min syster.
Jag har varit här en gång långt senare kanske för närmare 20 år sedan. Huset låg högt upp med en svängd uppförsbacke. Om jag minns rätt. Det kan vara så att den bild som jag har av det här huset är tagit då, för ca 20 år sedan eller så är det från 1950. Bilden är från min brors skannade bilder som jag fått, märkt Karintorp.
Jag är två och ett halvt år och sträcker mig upp mot kameran. Det gäller att synas. I övrigt på bilden ses min syster, bror och pappa. I bakgrunden syns höhässjor. Det är inte ofta man ser nuförtiden.
Anvanbo ligger cirka två kilometer från Bännebo där vi hade sommarnöje 1951 och 1952 och en mil från Testa där jag bor nu.
Enligt församlingsboken bodde en familj Johansson kvar här år 1943 och kanske ett antal år till. En av döttrarna var gift med en banarbetare Karlsson och de bodde också här med en son Gösta. Eftersom den sista församlingsboken slutar med 1943 får jag inte veta när de flyttar ut. De kanske rent av bodde kvar här när vi var sommargäster.
Enligt det fotografi jag har från Anvanbo ser man att någon ändå sköter jordbruket.
Idag, den 4 mars 2018 tog jag en promenad till Anvanbo. Ja, jag gick inte hela vägen hemifrån, men eftersom vägen är avstängd för motorfordon, så fick jag gå några kilometer, vilket var riktigt skönt.
Av huset finns bara en grund och en skylt. Runtom skog och avverkad skog. Men för 69 år sedan var det enligt bilden en åker med höhässjor. Det var andra tider det!
Min andra sommar tillbringade jag i Hemsjöstrand. Jag vet ingenting om det, men Hemsjöstrand tycks ligga en dryg halvmil väster om Mullhyttan. Där finns enligt kartan två sjöar som heter Lilla Hemsjön och Stora Hemsjön.
Bilden hittade jag i min brors gamla album. Sjön ser ju ganska stor ut så jag förmodar att det är på Stora Hemsjön som min mamma är ute och ror med oss barn. Jag är alltså ett och ett halvt år, min syster sex år äldre och min bror nio år äldre.
Här är det inte fråga om flytvästar. Antagligen är vi ganska nära stranden eftersom någon, förmodligen min pappa tagit bilden. Något teleobjektiv lär han inte ha haft.
I min brors album finns flera bilder på oss i båt, så kanske var det en stor del av sommarnöjet.
Hemsjöstran 1948. Min mamma Margareta vid årorna och i aktern syster Jill och bror Jan och så jag i mitten.
Tänk om man visste var vi bodde? I vilken stuga? Och om den finns kvar?
Jag gör nu en avstickare för att presentera några av de sommarbostäder som vi hyrde och njöt somrarna i under min barndom.
Sommaren 1947, min allra första sommar, tillbringade vi i Marieberg. Förståeligt nog har jag inga minnen därifrån. Jag vet inte exakt var stugan låg och förmodligen finns den inte kvar idag. Marieberg är i dessa dagar kanske mest känt som köpcentrum och för travbanan.
På den tiden hade vi ingen bil, så kanske att vi cyklade dit eller kanske åkte vi buss. Jag antar att det på den tiden också fanns en järnvägshållplats där.
Bildtext:
Storasyster Jill, mamma med mig i knät och storebror Jan. Bilden är från sommarnöjet i Marieberg sommaren 1947.
Min syster Jill i gröngräset framför den Södra bostaden. Min bror har antagligen tagit bilden med sin lådkamera. Det väcker minnen. Strax bakom där fotografen stått fanns en sandlåda, där vi stundom lekte med bilar: Dinky Toys. Jag hade en gul Austin Healey, och en lastbil med släp och några andra bilar. Ibland lekte vi med bilar inne. Då var det inne hos mig. Jag har knappast något minne av att jag lekte inne hemma hos någon av kompisarna. Men hos mig var det ofta någon. Jag brukade bygga vägar på golvet av tändstickor. Mamma hade brutit av svavlet, antagligen rädd för att jag skulle tända eld på alltsammans en dag.
Bakom ryggen på min syster ser jag stuprännan mitt på husets långsida. Det var där vi stod och räknade när vi lekte "dunk". En ofta återkommande lek. Det hände att alla mellan fem och femton år var med och sprang och gömde sig. Alla fick vara med. Det vill säga alla som kunde räkna till hundra. Därför lärde jag mig det redan som femåring.
Bildtext: "Jill 1953" står det på kortet. Om det är riktigt så är hon 12 år.
Vad gjorde vi barn på den tiden? Ibland, ganska ofta klättrade vi träd, och trädet hette: "Eken". Ja, Eken var verkligen ett träd med stor bokstav. Den hade grenar åt alla håll och där fanns plats för hela barnaskaran.
Det fanns en förvaltare som bodde i Södra bostaden. (På den tiden var förvaltare den högsta militära graden för underbefäl. Sergeant, fanjunkare, förvaltare var graderna.) Han hette K.W. Vad initialerna stod för vet jag inte. Vi barn sa bara KW. Han hade, tror jag, någon sorts uppgift att se efter fastigheter och parkområden som hörde till regementet. Jag vill inte påstå att någon var rädd för honom, men vi fick ju inte klättra i träden, så när vi satt i Eken hände det att någon ropade: ”KW kommer”. Vi hoppade alla ner och gömde oss i det höga gräset runt eken. Där var liksom en vildvuxen äng. KW kom på sin cykel, stannade och tittade mot oss och sa med militärisk stämma: ”Jag ser er allt!" Sedan satte han sig upp på cykeln och trampade vidare. Bara han var utom synhåll satt vi alla i Eken igen.
Han hade en uppgift, därför kunde han naturligtvis inte bara cykla förbi, utan var tvungen att säga ifrån, men givetvis förstod han att vi skulle klättra upp igen bara han var borta och jag tror att han tyckte att det var som det skulle.
Det var med viss sorg jag många år senare såg att både Eken och ängen var borta för att bereda plats åt en parkeringsplats. Det var på den tiden då många värnpliktiga hade bil. Det hade de inte i min barndom. Idag står det stora svarta hus där min barndoms ek en gång grönskade. Ingenting får förbli som det var.
Du får trycka till på bilden så att den blir större.
Om mitt album inte ljuger så är jag, som står på marken, fyra år. Min syster Jill sitter överst till vänster på sin vanliga plats. Och så är det Annica Augustsson högst upp. Under henne med mörkt hår sitter Siw Holmqvist med sin hund Pussi. (Jag tror hunden hette så.) De andra ungarna i Eken törs jag mig inte på att namnge. Jag kan ha fel.
Ta en extra titt bakom trädet där man ser Kasernhuset och bilarna som står parkerade därutanför. Det var riktiga bilar det!
Och så kan man ju undra över vad det var för kläder jag har på mig. Det kan väl inte ha varit högsta mode. Men vad brydde vi barn oss om mode? Vi som hade en egen Ek att klättra i.
Det är inte så mycket minnen jag har från den tidigaste barndomen och eftersom vi bodde vid I3 tills jag var tio år, vet jag inte riktigt när olika saker inträffade. Jo, jag minns den dag då jag fyllde tre år. Det vill säga jag trodde länge att jag mindes den dagen.
Den dagen jag fyllde tre, fick jag nämligen en blomkruka – i huvudet och fick åka till Lasarettet för att sys ihop. Ja det blev bara tre stygn, men jag fick ett litet ärr i pannan som jag hade kvar i många, många år, men nu kan jag inte hitta ett spår efter det.
Som sagt, jag trodde mig minnas exakt den dagen, hur krukan föll och att jag fick åka i min morbrors PV till sjukan. Men många år efter den händelsen pratade jag med min mamma om saken och det visade det sig att jag mindes alldeles fel. Krukan föll inte som jag mindes och någon biltransport blev det inte heller. Mamma skjutsade mig på cykeln. Det borde jag ha begripet för min morbror hade en sån där PV med blinkers mitt uppe på taket, och sådana bilar fanns inte 1950, när jag fyllde tre.
BILD. Jag ombord på en eka vid tre års ålder
När jag var ett år flyttade vi från "Södra" och hit till 1:a Bataljon - I3 Örebro, vilket var en del av regementet. Där sov jag i nio år vägg i vägg med ”gossarna” på luckan. Just det. På andra sidan av väggen där min säng stod var andra kompaniets första logement, men vår ytterdörr ledde ut på gården och inte in på kaserngården.
Fyra familjer var vi som bodde över varandra. Högst upp bodde familjen Roos. Föräldrarna tror jag hette Arne och Karin. De hade två pojkar. Karl-Arne som var tre år äldre än mig och Per-Olof som var två år yngre. Av någon anledning kallades han alltid för ”Tusse”.
I lägenheten under dem bodde Familjen Carlsson. Ivar eller Ivan och Signe hette tror jag de hette. Jag minns inte att de hade några barn, men de var betydligt äldre än mina föräldrar, så de kan ha haft barn som flugit ut.
Under dem bodde vi, och längst ner bodde min farbror Harald med fru och barn. Hustrun hette Zippora (jag är högst osäker på hur det stavas) och –
barnen hette kanske Carl-Olof och Sven-Erik och så fanns det en dotter som flyttat hemifrån. Även pojkarna hann väl flytta iväg innan vi gav oss därifrån. Naturligtvis borde jag veta deras namn för de är ju mina kusiner, men jag har inget minne av att jag någonsin sett dem sedan jag var mycket liten. De var/är nog mellan tio och tjugo år äldre än jag.
Bilden är från 2007. Vi flyttade därifrån 1957 för att våra lägenheter skulle bli rum åt kompanibefäl. Men här byggs de om till bostäder igen. Den röda pricken på bilden visar vårt köksfönster. Fönstren till höger därom är vårt vardagsrum.
Det var i det här huset, Södra bostaden, vi bodde när jag föddes i januari 1947. Här var för elva år sedan vandrarhem. Det var då jag tog den här bilden. Min 60-årdag firade jag genom att bo med samma fönsterutsikt som när jag föddes. Som jag minns det så var det balkonger här på sidorna av trappuppgången när jag var barn och tumlade runt här i den fina parken utanför.
Nå, nu bodde vi bara i det huset tills jag var ett år, men vi vi flyttade inte långt, så det var här vid I3 jag levde mina första 10 år.
Södra
Nu, 2018, ska jag här skriva mina memoarer.
Från början tills nu.
Vid den tiden bodde min familj i "Södra bostaden" vid regementet I3 i Örebro. Pappa var underbefäl, som det hette på den tiden, sergeant. Och mamma var, som alla andra mammor jag kände, hemmafru. Hon hade säkert mer att göra än vad pappa hade. Ungar, mat, städa, tvätta m.m. m.m. Och då i en tid utan tvättmaskiner och mikro, varmvatten och elspis. Men med balja på vedspisen, såpa, tvättmedel så fick det ändå bli rent. Maten lagades på gasspis och gasugn.
Bild: Det var så här det började, nästan.
Min lilla gran, så grön och fin,
du luktar gott som terpentin!
Vill ingen ha dig får jag la ta dig
som rövat bort dig från skogen din.
Min lilla gran, så smal och ful,
kom ta en vals med Knalle jul!
Här har du knallen med glada trallen
å han har penningar å häst i skjul!
Evert Taube
Mattpiskning inför jul för att få julfint. Det är min bror Jan som piskar mattor utanför I3 regementet i Örebro där vi bodde på den tiden. Året var 1954. Jag får ingen riktig rätsida på bilden, för jag minns inte var piskställningen stod, men bakom staketet intill kaserngården kan man se många uppställda krigiska fordon.
Vecka 50
Ett vykort skickat från Hallsberg den 16 juli 1913 till Fru Carl Larsson Sundborn (Ja det står så!) Det är alltså till Carl Larssons hustru Karin. Det är Karins lillasyster Stina som skriver. Hon har kommit från England där hon bor, för att vara hos sin mor, Hilda, en tid.
Hilda är sjuk och svag. Sängliggande. Hon har inte så lång tid kvar.
Vi har fått en ny granne. Jag har inte sett någon där, men ett litet hus har dykt upp på andra sidan vägen, snett emot oss. Det tör vara något småfolk som bor där för det är inte alls särskilt stort. När jag knackade på kom ingen och öppnade. Kanske har de inte flyttat in än. Och inga fönster har de som man kan titta in i. Det måste vara mörkt där inne, men de kanske ska dra in el?
Så här i Alla Helgon-tider kommer den här bilden så väl till pass. Kanske du undrar varför. Jo, när min mor lämnade oss, skulle vi ha en sten till minneslunden. Och var hämta den om inte vid vårt älskade torp i skogarna utanför Brevens. Så vi syskon begav oss dit och letade och fann. Men en liten paus i skogen var välbehövlig. En minnesstund. En tillbakablick.
Lägg granris vid min grav
Låt inga präster höras
Gör vad som måste göras
Marskalken bryt min slav
Så faller det till sist dock
Tre skovlar på mitt kistlock
Nu får jag ge mig av
Lägg granris vid min grav
Lägg granris vid min grav
Cornelis Vreeswijk
Så här kan det se ut när ett gäng underbara ungar i sexårsåldern mår som bäst. Glada barn som firar, gläds och bara har roligt. Nej, vi lär oss samtidigt en mängd kunskap om livet.
Och tänk i parken
Om våren
Med ögon känsliga för grönt
Och kastanjeblad som paraplyer
Och våra händer känsliga för allt som är skönt
Vi vek en duva av papper
I vinden seglade den långt
Och den landade på en staty som
Fick ändra alla orden i sin sång
Det regnade men bilderna blev bra
Det var ett egendomligt ljus den dan
Vi fyllde våra ögon
Med ljuset och tankarna på allt det nya
Och tänk i parken
Om våren
Med ögon känsliga för grönt
Och kastanjeblad som paraplyer
Jag älskade dej då, det gör jag nu
En kväll vid Kvismaren när 20856 tranor flög in över våra huvuden. Ett skådespel, en upplevelse, mer än en dans…
"Trana, hör vad jag säger!
Vingar och ben du äger,
löp över träsk och flyg över berg
med min himmelska tankes ord."
Tranan, stolt och förveten,
stöter se’n dess i trumpeten,
far med ståt i sin purpurhatt
som kurir mellan himmel och jord.
Erik Axel Karlfeldt
Efter att nyligen besök farfars grav i Edsberg och gjort ett studiebesök vid gamla mässen i Sannahed måste här läggas till en bild av min farfar i uniform…
Ett litet stycke ur dikten:
Sedan hon intog världen
är världen ifrån sina sinnen.
Den byter klänning och tofflor
minst åtta gånger i timmen.
Hattar slår sig som kalejdoskop
ner på hårremmen mörk.
Nattfjärilar i en lampa.
Broms i en burk.
Lars Forssell
Svamp, aldrig har jag sett så mycket svamp, d.v.s. flugsvamp, i vår skog. Av kantareller var skogen tom, eller kanske tömd. Men å andra sidan så är ju flugsvamp den vackraste svampen.
Upp till kamp mot vår svamp!
Varenda svamp du ser
en spark du ger,
så att svampen rasar ner
och förökar sig till fler –
Ty då får du sparka ner mer.
Tiden går allt fortare för varje år. Varför? En förklaring till det skulle kunna vara… Ja, vad då? Antagligen för att jorden snurrar allt fortare. Det är min teori…
En annan förklaring till det skulle enligt en professor i neurovetenskap, kunna bero på att varje år vi adderar står för allt mindre tid procentuellt sett i jämförelse med hur många år vi levt. Därmed tillför varje nytt år allt mindre upplevelser och minnen i relation till det vi redan har upplevt.
Det var så länge sedan, men ändå alldeles nyss som John låg där i sin säng med katten Oskar.
Tiden går. Sommaren tar slut. Dagar går så fort. Semesterbilderna sinar. Här är mamma med oss barn, sommaren 1949. Härliga tider. Nja, många hade det eländigt knapert på den tiden. Men en gång var somrarna evighetslånga…
En gång var vår sommar
en evighet lång.
Vi strövade i soldagar
utan slut en gång.
Vi sjönk i gröna doftande
djup utan grund
Karin Boye
Förutom färskpotatis, sill och nubbe, har vi i helgen ägnat åt oss vårt loppis. Städa i loppislokalen och plocka upp en hel del nytt som vi letat fram ur skrubbar under vårstädningen. Det mesta nya kommer dock från vänner och bekanta. De som hellre dumpar sitt överflöd hos oss än att de kör det till återvinningen.
Läs mer om det på vår loppishemsida
Några kloka ord av Thomas Jefferson:
Materiellt överflöd utan karaktär är den säkra vägen till fördärv.
Därför gör vi oss av med överflödet, så att andra råkar i fördärv istället…
Eller var det han där på min TV som vann.
Den här veckan togs veckobilden i en av de allra sista minutrarna av vecka 20.
"Det viktigaste i livet är inte att segra, utan att kämpa väl."
Pierre de Coubertin
Men tusan vet…
Curt
En dag skall det varda sommar,
har visorna spått.
- Men visorna äro klena sibyllor.
Nils Ferlin
Bilden är från vintern 2010.
Bara som en påminnelse.
Livets vägskylt – Jag företog idag en lång promenad till Tarstaborg.
Begravningarna kommer
tätare och tätare
som vägskyltarna
när man närmar sig en stad.
Tomas Tranströmer
I slutet av 50-talet var Göran Palm ett år lärare på Kävesta Folkhögskola. Några år senare skrev han dikten "Själens furir", som det här lilla citatet är hämtat ur. Kävesta Folkhögskola är verkligen en del av Närkeslätten.
Som stadsbarn drömde jag länge om landet.
Där skulle man bo! Trädens grönskande frid i själen.
Så blev jag lärare i engelska på Närkeslätten.
Det var en egendomlig frid.
Jag tänkte i en halvtimme och var belåten.
Jag skrev en liten recension och var belåten.
Jag drack ett litet glas portvin ooh somnade.
När Chrustjev reser någonstans
är hela världen preparerad just för hans steg.
Till och med traktorerna viftar med små flaggor.
Ungefär så upplevde jag landet.
Husen hälsade på mig från första dan.
Björkarna tog mig avsides och skvallrade om rektorn.
I varje sal och ögonblick de säkraste värn mot livet,
bara inget liv att värna mot. Sitt ner.
Göran Palm: Själens furir
Bilden hittade jag som ett litet svartvitt foto bland min svärmors bilder. På baksidan står: "Kamratfest vid Kävesta 1941". Hon gick nog på lanthushållsskolan vid den tiden, men jag kan inte se att hon är med på bilden. Någon sorts maskerad ser de ut att ha haft. "Kamratfest" tyder nog på att de ses igen något/några år efter det att de slutat på skolan.
Curt
I lördags var det Kävestadagen. Eftersom det var 50 år sedan som vi slutade på Kävesta folkhögskola, så var det dags för ett besök. Verkligen roligt att få prata med lärare och elever och se att skolan fortfarande lever och frodas.
Bilderna är Kävesta för 50 år sedan och Kävesta idag. Från höger ses Kenneth och Bert på båda bilderna. På den första ses också Stig och Nisse.
En fika på elevhemmet som förr kallades för Asgård. Det var tider det! På dagens bild ses i bakgrunden, det som förr var rektorsbostaden, men som nu är konstens hus. Tider förändras ibland till det bättre, ibland tvärt om. Men i det här fallet tycker jag att det var fint på vår tid. En fantastisk skolupplevelse. Men det tycks lika fint idag. Var tid har sin tjusning, sitt äventyr.
Var välkommen envar under ungdomens tak,
som vill räcka oss hand till förbund!
Vill du höra vårt mål…,
Ja, jag vet. Den sången låter verkligen urgammal och ute, men den sjung vi då och då på Kävesta folkhögskola för 50 år sedan. Den var urgammal och ute redan då.
Text av Leopold Budde, 1836–1902, dansk skolpolitiker och författare.
Melodi: Bernhard Crusells tonsättning av Vikingabalk från 1826
Nyss stod våren i ljusan knopp.
Trasten trallade och haren hopp.
Nu sluter varje sippa skälvande sin kalk.
Det är Kråknedan
(Kråknedan lär vara då månen är i nedan första gången efter Tiburtiusdagen som firades den 14 april.)
Följ med mig in i mörkan skog längst krokigaste spåret.
Där allsköns jäkelskap och rackarpack har fest en gång om året…
(Fy burr, fy burr! Natten till Påskafton avläste jag 15,3 grader kallt. Det lär ha varit den kallaste natten för årstiden sedan 1942.)
Ur: Visa i Kråknedan
Text och tillhörande musik: Povel Ramel
Sången kan lyssnas på CD:en ”Ramelodia Lusticana” samt på CD:en ”Visor som trillat bredvid” Eller läsas i diktsamlingen: ”Lingonben”
Glad Påsk
Dag och Natt
Kommentar:
Anders: Riktiga rejäla skodon av läder hade ni . Väldigt snygga sandaler.
Skolkamrater på skolresa från Rynninge skola i Örebro till Vadstena på femtiotalet. Där står Anders, Bosse, Hasse och Sören sitter. Bakom kameran stod jag med en kamera som tog kvadratiska bilder. Skolelever. Vad blev det av dem? En konstnär, en revisor, en elektriker och en lärare.
Från svarta taflan med förfärlig ton
Förhör magistern i konjugation.
Vid sina frågor plägar han förunna
En liten hemsk sekund, då en och hvar
Skall göra färdigt sitt latinska svar.
Så ropas upp ett namn. Då skall man kunna.
Ur dikten "Rebell" av Carl Snoilsky
som i sin helhet kan läsas här…
När vårens vindar rista
i knopparna som brista
då vill man ut och kvista
och bli som barn på nytt…
Text & musik: Martin Nilsson
Jaja, det där med barn på nytt, vet jag inte precis, men lite kanske…
Igår var vägverket ute och förstörde vår väg. Kom med stor vägskrapa och skrapade bort alla hålor. Vi har ju nu i månader glatt oss åt dessa mängder av djupa gropar i vägen. Låt oss få ha dem kvar. De är till nytta på många sätt. I dessa tider av vattenbrist fylls de av regnvatten som med automatik tvättar våra bilars underrede gratis. Och inte minst: Dessa tusentals hålor är ett effektivt naturligt, ekologiskt fartbegränsningsskydd, till skillnad från alla dessa fartbulor som måste tillverkas av miljöförstörande maskiner och asfalt.
Mitt råd är att ni i Sveriges samtliga orter slutar bygga farthinder och i stället låter vägar och gator få ett naturligt, ekologiskt, klimatsmart förfall. Hastigheten sänks per automatik, och i en inte allt för avlägsen framtid kommer ingen att alls kunna ta sig fram med bil på vägar, gator och torg och ekosystemet får därmed en naturlig upprättelse.
S.F.V.N.F.H. (Sällskapet för vägars naturliga farthinder)
Det var dans bort i vägen på lördagsnatten
över nejden gick låten av spelet och skratten,
det var tjoh! det var hopp! det var hej!
Gustaf Fröding
Med mängder av godartade väghålor kan vi snart återuppta seden att dansa på vägarna i stället för att åka bil…
Det är dig vi ska hylla och ära
Det är dig vi i guldstol ska bära
Det är för din skull, hej hopp
Vi idag skickar upp
alla flaggor och vimplar i topp
Vi girlanger av blomster ska binda idag
För det är din dag, ja det är din dag, idag
Vi borde köra dig i lövad skrinda idag
För det är din dag, din dag, idag…
Sång av Sigge Fürst
Text musik Gösta Westerberg och Einar Molin
-----
Ja, så har vi då blivit med katt igen. Och inte bara med en, utan två. Detta på grund av sonen Martins flytt ill Karlstad. Deras namn är Saga och Sam. Bara att hoppas att de ska trivas hos oss.
The Naming of Cats is a difficult matter,
It isn’t just one of your holiday games;
You may think at first I’m as mad as a hatter
When I tell you, a cat must have THREE DIFFERENT NAMES.
Att ge namn åt en katt, det är knepigt som katten.
Det finns inte många som duger till de´!
Man grubblar sig tokig av grubbel om natten.
ETT namn är för lite. En katt vill ha TRE!
-----
Läs hela dikten här
Jag väntar vid min mila
medan timmarna lida
medan skogarna sjunga
och skyarna gå.
Dan Andersson
Ja, jag vet! Jag hade tänkt ta en bild varje vecka, men just nu är alltför många dagar varandra lika, och om det händer något nytt glömmer jag att fotografera. Den här bilden är från mars 2009. Och det är ingen riktig mila, utan vi eldar bara upp resterna av ett redan nedbrunnet hus.
-----
Kenneth, en Buabo, kom på besök och dröjde sig kvar en natt. Om några månader är det 50 år sedan vi gemensamt slutade på Kävesta Folkhögskola
Citat:
Gamla vänner och gamla skor är bekvämast.
Gregory Peck
Vi är båda av årgången VO och förstår därför vårt barndoms vackra språk.
”Kamm ån je mäschi
tjibell biräschi!
Ål rajt, kill änni
oell aj lavv jo.”
Hans Alfredson
Ja, så pratar de äkta cowboysen
Idag är det fågelräknardag vid fågelbordet. Tretton domherrar har jag sett och nästan femtio pilfinkar, samt några talgoxar, blåmesar och en entita, eller om det var en talltita.
---
Haren han sitter på skaren
och undrar vad domherren gör.
Domherren sitter i busken
och är på eländigt humör.
Britt G. Hallqvist
