Jill

Min syster Jill i gröngräset

Min syster Jill i gröngräset framför den Södra bostaden. Min bror har antagligen tagit bilden med sin lådkamera. Det väcker minnen. Strax bakom där fotografen stått fanns en sandlåda, där vi stundom lekte med bilar: Dinky Toys. Jag hade en gul Austin Healey, och en lastbil med släp och några andra bilar. Ibland lekte vi med bilar inne. Då var det inne hos mig. Jag har knappast något minne av att jag lekte inne hemma hos någon av kompisarna. Men hos mig var det ofta någon. Jag brukade bygga vägar på golvet av tändstickor. Mamma hade brutit av svavlet, antagligen rädd för att jag skulle tända eld på alltsammans en dag.

Bakom ryggen på min syster ser jag stuprännan mitt på husets långsida. Det var där vi stod och räknade när vi lekte "dunk". En ofta återkommande lek. Det hände att alla mellan fem och femton år var med och sprang och gömde sig. Alla fick vara med. Det vill säga alla som kunde räkna till hundra.  Därför lärde jag mig det redan som femåring.

 

Bildtext: "Jill 1953" står det på kortet. Om det är riktigt så är hon 12 år.

jill

Eken

Ett vanligt träd – en ovanlig ek

Vad gjorde vi barn på den tiden? Ibland, ganska ofta klättrade vi träd, och trädet hette: "Eken". Ja, Eken var verkligen ett träd med stor bokstav. Den hade grenar åt alla håll och där fanns plats för hela barnaskaran.

Det fanns en förvaltare som bodde i Södra bostaden. (På den tiden var förvaltare den högsta militära graden för underbefäl. Sergeant, fanjunkare, förvaltare var graderna.) Han hette K.W. Vad initialerna stod för vet jag inte. Vi barn sa bara KW. Han hade, tror jag, någon sorts uppgift att se efter fastigheter och parkområden som hörde till regementet. Jag vill inte påstå att någon var rädd för honom, men vi fick ju inte klättra i träden, så när vi satt i Eken hände det att någon ropade: ”KW kommer”. Vi hoppade alla ner och gömde oss i det höga gräset runt eken. Där var liksom en vildvuxen äng. KW kom på sin cykel, stannade och tittade mot oss och sa med militärisk stämma: ”Jag ser er allt!" Sedan satte han sig upp på cykeln och trampade vidare. Bara han var utom synhåll satt vi alla i Eken igen.
Han hade en uppgift, därför kunde han naturligtvis inte bara cykla förbi, utan var tvungen att säga ifrån, men givetvis förstod han att vi skulle klättra upp igen bara han var borta och jag tror att han tyckte att det var som det skulle.

Det var med viss sorg jag många år senare såg att både Eken och ängen var borta för att bereda plats åt en parkeringsplats. Det var på den tiden då många värnpliktiga hade bil. Det hade de inte i min barndom. Idag står det stora svarta hus där min barndoms ek en gång grönskade. Ingenting får förbli som det var.

Eken

Eken – i mitt album står 1951

Du får trycka till på bilden så att den blir större.
Om mitt album inte ljuger så är jag, som står på marken, fyra år. Min syster Jill sitter överst till vänster på sin vanliga plats. Och så är det Annica Augustsson högst upp. Under henne med mörkt hår sitter Siw Holmqvist med sin hund Pussi. (Jag tror hunden hette så.) De andra ungarna i Eken törs jag mig inte på att namnge. Jag kan ha fel.

Ta en extra titt bakom trädet där man ser Kasernhuset och bilarna som står parkerade därutanför. Det var riktiga bilar det!
Och så kan man ju undra över vad det var för kläder jag har på mig. Det kan väl inte ha varit högsta mode. Men vad brydde vi barn oss om mode? Vi som hade en egen Ek att klättra i.

Blomkrukan

Blomkrukan – ett minne från treårsdagen

 Det är inte så mycket minnen jag har från den tidigaste barndomen och eftersom vi bodde vid I3 tills jag var tio år, vet jag inte riktigt när olika saker inträffade. Jo, jag minns den dag då jag fyllde tre år. Det vill säga jag trodde länge att jag mindes den dagen.

Den dagen jag fyllde tre, fick jag nämligen en blomkruka – i huvudet och fick åka till Lasarettet för att sys ihop. Ja det blev bara tre stygn, men jag fick ett litet ärr i pannan som jag hade kvar i många, många år, men nu kan jag inte hitta ett spår efter det.

Som sagt, jag trodde mig minnas exakt den dagen, hur krukan föll och att jag fick åka i min morbrors PV till sjukan. Men många år efter den händelsen pratade jag med min mamma om saken och det visade det sig att jag mindes alldeles fel. Krukan föll inte som jag mindes och någon biltransport blev det inte heller. Mamma skjutsade mig på cykeln. Det borde jag ha begripet för min morbror hade en sån där PV med blinkers mitt uppe på taket, och sådana bilar fanns inte 1950, när jag fyllde tre.

BILD. Jag ombord på en eka vid tre års ålder

Blomkrukan

1:a Bataljon I3 – Örebro

Kap 3 – Flytten till 1:a Bataljon

När jag var ett år flyttade vi från "Södra" och hit till 1:a Bataljon  - I3 Örebro, vilket var en del av regementet. Där sov jag i nio år vägg i vägg med ”gossarna” på luckan. Just det. På andra sidan av väggen där min säng stod var andra kompaniets första logement, men vår ytterdörr ledde ut på gården och inte in på kaserngården. 

Roos, Carlsson, Fröberg och Fröberg

Fyra familjer var vi som bodde över varandra. Högst upp bodde familjen Roos. Föräldrarna tror jag hette Arne och Karin. De hade två pojkar. Karl-Arne som var tre år äldre än mig och Per-Olof som var två år yngre. Av någon anledning kallades han alltid för ”Tusse”.
I lägenheten under dem bodde Familjen Carlsson. Ivar eller Ivan och Signe hette tror jag de hette. Jag minns inte att de hade några barn, men de var betydligt äldre än mina föräldrar, så de kan ha haft barn som flugit ut.
Under dem bodde vi, och längst ner bodde min farbror Harald med fru och barn. Hustrun hette Zippora (jag är högst osäker på hur det stavas) och –

barnen hette kanske Carl-Olof och Sven-Erik och så fanns det en dotter som flyttat hemifrån. Även pojkarna hann väl flytta iväg innan vi gav oss därifrån. Naturligtvis borde jag veta deras namn för de är ju mina kusiner, men jag har inget minne av att jag någonsin sett dem sedan jag var mycket liten. De var/är nog mellan tio och tjugo år äldre än jag.bataljon

Bilden är från 2007. Vi flyttade därifrån 1957 för att våra lägenheter skulle bli rum åt kompanibefäl. Men här byggs de om till bostäder igen. Den röda pricken på bilden visar vårt köksfönster. Fönstren till höger därom är vårt vardagsrum.

Södra bostaden

Södra bostaden vid I3 i Örebro

Det var i det här huset, Södra bostaden, vi bodde när jag föddes i januari 1947. Här var för elva år sedan vandrarhem. Det var då jag tog den här bilden. Min 60-årdag firade jag genom att bo med samma fönsterutsikt som när jag föddes. Som jag minns det så var det balkonger här på sidorna av trappuppgången när jag var barn och tumlade runt här i den fina parken utanför.
Nå, nu bodde vi bara i det huset tills jag var ett år, men vi vi flyttade inte långt, så det var här vid I3 jag levde mina första 10 år.

bostaden

Södra

Memoarer

Nu, 2018, ska jag här skriva mina memoarer.
Från början tills nu.

Jag föddes!

Vid den tiden bodde min familj i "Södra bostaden" vid regementet I3 i Örebro. Pappa var underbefäl, som det hette på den tiden, sergeant. Och mamma var, som alla andra mammor jag kände, hemmafru. Hon hade säkert mer att göra än vad pappa hade. Ungar, mat, städa, tvätta m.m. m.m. Och då i en tid utan tvättmaskiner och mikro, varmvatten och elspis. Men med balja på vedspisen, såpa, tvättmedel så fick det ändå bli rent. Maten lagades på gasspis och gasugn.

Bild: Det var så här det började, nästan.

memoarer

Memoarer

nyår i tidigt 60-tal

Gott Nytt År från 60-talet

En kaffetår på nyårsafton på 60-talet. Kanske 1963. Nyår firades det året hos min moster Maj. Det är moster Maj längst till vänster och där bredvid hennes man, Ingemar Höckebo. På andra sidan bordet sitter min mamma, Margareta, och så kusin Kristina och jag.

Kolla in radioapparaten och bordet och gardinerna. Just det 1960-talet precis som det såg ut då.

 

60-talet

Julfint

Ja, julfint ska det bli

Mattpiskning inför jul för att få julfint. Det är min bror Jan som piskar mattor utanför I3 regementet i Örebro där vi bodde på den tiden. Året var 1954. Jag får ingen riktig rätsida på bilden, för jag minns inte var piskställningen stod, men bakom staketet intill kaserngården kan man se många uppställda krigiska fordon.

 

 

Vecka 50

julfint

Längtan till värmen

På kryssning i Karibien

Inte konstigt att man längtar bort ibland.

karibien

"Det regn som sakta faller här", Så börjar en gammal sång och varje versrad slutar: "Är det konstigt att man längtar bort nån gång?"

1971 slog den unga sångerskan Lena Andersson igenom med den sången. En Amerikansk sång som översatts av Stikkan Andersson.

I originaltexten var det så här:
The rain is falling lightly on the buildings and the cars
I’ve said goodbye to city friends, department stores and bars
The lights of town are at my back, my heart is full of stars
And I’m gonna be a country girl again.

Numera längtar jag väl inte bort från byggnader och bilar utan snare från vintervädret.

Island – Inte utan att man längtar tillbaka

Island - sommaren 2007

Island! Ja, det var tio år sedan. Tiden går. Ett bad i i en rykande värmekälla. En blå lagun. Inte utan att man längtar tillbaka, i dessa kyliga dagar.

Ung var jag förr
och färdades ensam,
då vart jag vilse om vägen.
Rik blev jag först
när jag fann en vän.
Mänskan är mänskans glädje.

ur Eddan
strofer ur Havamal
I översättning av Lars Lönnroth

Länk till Björk

Island

Bröllop

Sofia och Fredrik

Det hände sig en dag för ett tiotal år sedan att vi var bjudna på bröllop. De gifta sig i Dala-Husby kyrka. Och någonstans där på trakten var det stor fest. Här dansar bruden med sin far.

Han tog av sig sin kavaj
sparka av sig båda skorna.
Å så spotta´ han ut snuset
och sa min sköna får jag lov

text och musik av den fantastiska Lasse Berghagen.

sofia

Vykort

Vykort

Ett vykort skickat från Hallsberg den 16 juli 1913 till Fru Carl Larsson  Sundborn (Ja det står så!) Det är alltså till Carl Larssons hustru Karin. Det är Karins lillasyster Stina som skriver. Hon har kommit från England där hon bor, för att vara hos sin mor, Hilda, en tid.

Hilda är sjuk och svag. Sängliggande. Hon har inte så lång tid kvar.

vykort

Ny granne

Vad är det för en granne vi fått?

Vi har fått en ny granne. Jag har inte sett någon där, men ett litet hus har dykt upp på andra sidan vägen, snett emot oss. Det tör vara något småfolk som bor där för det är inte alls särskilt stort. När jag knackade på kom ingen och öppnade. Kanske har de inte flyttat in än. Och inga fönster har de som man kan titta in i. Det måste vara mörkt där inne, men de kanske ska dra in el?

granne

I alla helgon tider

helgon

Alla Helgon

Så här i Alla Helgon-tider kommer den här bilden så väl till pass. Kanske du undrar varför. Jo, när min mor lämnade oss, skulle vi ha en sten till minneslunden. Och var hämta den om inte vid vårt älskade torp i skogarna utanför Brevens. Så vi syskon begav oss dit och letade och fann. Men en liten paus i skogen var välbehövlig. En minnesstund. En tillbakablick.

Lägg granris vid min grav
Låt inga präster höras
Gör vad som måste göras
Marskalken bryt min slav
Så faller det till sist dock
Tre skovlar på mitt kistlock
Nu får jag ge mig av
Lägg granris vid min grav
Lägg granris vid min grav

Cornelis Vreeswijk

Sorglösa tider?

lunk

lunk 2

Lunk – Vilka tider

Lunk före punschen. Bilden är ett avfotograferat vykort på Carolina Rediviva, ur Carl Larssons brevsamling. En gång skickat till Karin Larsson i Sundborn från någon som heter Elin. Jag vet inte vem.

Men bilden ger många inspirerande tankar. Brunnen. Vattnet smakade järnfilspån, sjöng en gång Povel Ramel och kunde skapa en ny teori. Det var inte vattnet som fick folk att friskna till – det var musiken…!

Vi avundsjukt betraktat tavlan,
ej utan viss respekt.
Frigjord från hets och jäkt
värdigt man åldrades den gången.
Klart att man blev gammal
när man kunde en daglig ”stunn”
per musik-injektion
balsamera sin person
kring Sorglösa Brunn.

Povel Ramel

skog, var det en gång

skog

Skog var det en gång, men… Jag har varit till Norberg och föreläst om Karin Bergöös tid på Slöjdskolan och på Konstakademien. På hemvägen åkte jag genom den avbrända skogen åt Sala till.

Ur: Det är skimmer i molnen och glitter i sjön

Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,
där den låg, ligger berghällen bar,
men däröver går minnet med vinden svalt,
och det minnet är allt som är kvar.

Gustav Fröding

Karin och Carl

Larsson på bal - Hur var det?

Fröken Karin Bergöö, var från Hallsberg och född i Örebro. Hon har i nio år studerat konst. I Grez-sur-Loing, utanför Paris träffar hon konstnärskollegan Carl Larsson.

En sanning med modifikation. De hade träffats före dess. Carl var under ett år sekreterare i Akademiklubben. Och Karin var med all säkerhet med på deras möten. Hon är en ivrig läsare av klubbens tidning, vilken Carl är av stor betydelse för under hans tid som sekreterare.

I sina memoarer skriver Carl att han träffat Karin och en gång på en bal hos Jolins. En bekant flicka hade tidigare sagt till Carl att:

”Den där lilla Karin Bergöö är inte som folket är mest: hon säger under veckor ej ett ord, men så någon gång öppnar hon näbbet och säger alltid något bra, rätt, kvickt eller rentav roligt.”

Citat ur Carl Larssons memoarer: Jag.

I ett brev från Karin, medan hon är förlovad med Carl, skriver hon hem till sin mamma och berättar om det där mötet med Carl hemma hos Jolins. Carl hade berättat att han gjort en teckning för en tidning och Karin hade lyckats få fatt i tidningen, samt klippt ut Carls bild. Hon trodde hon hade den kvar i sin portfölj och bad mamma att titta efter.

Jojo

Larsson

Glad barn

Glada barn

Så här kan det se ut när ett gäng underbara ungar i sexårsåldern mår som bäst. Glada barn som firar, gläds och bara har roligt. Nej, vi lär oss samtidigt en mängd kunskap om livet.

Med ögon känsliga för grönt

Och tänk i parken
Om våren
Med ögon känsliga för grönt
Och kastanjeblad som paraplyer
Och våra händer känsliga för allt som är skönt
Vi vek en duva av papper
I vinden seglade den långt
Och den landade på en staty som
Fick ändra alla orden i sin sång
Det regnade men bilderna blev bra
Det var ett egendomligt ljus den dan
Vi fyllde våra ögon
Med ljuset och tankarna på allt det nya
Och tänk i parken
Om våren
Med ögon känsliga för grönt
Och kastanjeblad som paraplyer
Jag älskade dej då, det gör jag nu

Glada
Glada barn

Tranor

Tranor i sikte

En kväll vid Kvismaren när 20856 tranor flög in över våra huvuden. Ett skådespel, en upplevelse, mer än en dans…

Ur: Tranbrev

"Trana, hör vad jag säger!
Vingar och ben du äger,
löp över träsk och flyg över berg
med min himmelska tankes ord."
Tranan, stolt och förveten,
stöter se’n dess i trumpeten,
far med ståt i sin purpurhatt
som kurir mellan himmel och jord.

Erik Axel Karlfeldt

tranor

Farfar

Efter att nyligen besök farfars grav i Edsberg och gjort ett studiebesök vid gamla mässen i Sannahed måste här läggas till en bild av min farfar i uniform…

Ett litet stycke ur dikten:

"Konsten att vara farfar"

Sedan hon intog världen
är världen ifrån sina sinnen.
Den byter klänning och tofflor
minst åtta gånger i timmen.
Hattar slår sig som kalejdoskop
ner på hårremmen mörk.
Nattfjärilar i en lampa.
Broms i en burk.

Lars Forssell

farfar

Fisketur

fisketur

Fisketur i ordets dubbla betydelse

I morse vaknade jag inte. Jag gick bara upp som vanligt vid åttatiden och skvätte lite vatten omkring mig och gick ut på furstebron. Det var alldeles vått i gräset och tyst som i en uraffär i evigheten. En kopp kaffe skulle smaka gått, tänkte jag, men grynvällingen kokade redan på spisen, så det fick väl anstå en herreman som jag. Vädret var direkt urdåligt för inomhusarbete – solsken från molnfri himmel, så jag tänkte: Nu ska jag allt ge mig ut på en liten fisketur.

Ur Gummitummen av Hans Alfredson
Till minne     

Håll dig till höger Svensson

Håll dig till höger, Svensson

En amatör-Don Juan tar en chans att gå på vift
han fixar och han trixar, glömmer bort att han är gift.
Sen står han där med vänster-prassel, byxis för allt båg och trassel
ljuger för dom båda två i skift.

Håll dig till höger, Svensson, håll dig till höger
annars slutar det bara med en smäll

Håll dig till höger, Svensson, håll dig till höger
annars lutar det åt en redig skräll

Snälla Svensson

"Håll dig till höger, Svensson" är en sång skriven av Peter Himmelstrand och inspelad a v The Telstars med Boris som sångare, 1967.

Svensson

I dag, för femtio år sedan fick vi Högertrafik i Sverige. Tidigt den morgonen släptes trafiken på, och Sören, jag och Inga tog vår första högertur med Sören vid ratten. Efter någon kvart tjoar Sören: "Titta på han där med cykelkärran, han åker ju på fel sida." Kort tystnad och så: "Fel sida! Oj" Och så svänger Sören snabbt över till höger, för det var ju inte cyklisten som var på fel sida.

Tiden går

Tiden går allt fortare för varje år. Varför?

Tiden går allt fortare för varje år. Varför? En förklaring till det skulle kunna vara… Ja, vad då? Antagligen för att jorden snurrar allt fortare. Det är min teori…

En annan förklaring till det skulle enligt en professor i neurovetenskap, kunna bero på att varje år vi adderar står för allt mindre tid procentuellt sett i jämförelse med hur många år vi levt. Därmed tillför varje nytt år allt mindre upplevelser och minnen i relation till det vi redan har upplevt.

Det var så länge sedan, men ändå alldeles nyss som John låg där i sin säng med katten Oskar.

Tiden går

En Semesterdag – 5

Kornhamnstorg

Nu har jag varit på Kornhamnstorg. Kom dit genom en mycket smal gränd i Gamla Stan. Det finns mycket att se i den stadsdelen, bara man lämnar turiststråket. På torget såg jag statyn Bågspännaren av Christian Eriksson, som ska ha rests som minne av Engelbrekts frihetskamp. Men jag hittade inget antikvariat.

 

I gamla sta’n, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.

Sen drömde jag förliden natt
om Beatrice-Aurore.
Det är en gammal käresta
väl död sen många år.

kornhamnstorg

Ja det är en av mina favoritdikter/sånger som ingår i samlingen ”Konsten att älska och dess följder” av Harriet Löwenhjelm. Dikten är tonsatt av Hjalmar Casserman

Läs den i sin helhet här.
Och varför inte lyssna på den här versionen med Kjell Hansson

En semesterdag – 3

semesterdag

Semesterdag – En bild ur mitt gamla album

Semesterdag för mig. Bilden är från min allra första semesterresa, 1956. Hela familjen i en Ford V8, från 1937. Jag var nio år.  Från Örebro via Vadstena till Gränna och Norrköping, innan det bar av hemåt igen. Tre dagar tror jag det var. Min syster blev sjuk så vi fick ila hemåt någon dag innan planerat.

Bilden är från Rökstenen, som då (tror jag) var otydd. Det stod om den i tidningar då och då, och var ett givet semestermål för många fler än mig.

Bilden är tagen av min bror. Han har förstorat den i hans fotolabb och jag klippt till den med sax och klistrat in den – plus lite mer – i mitt album.

Ja, man ville ju gärna vara lite rolig på den tiden. Att sedan en del bilder blev mer eller mindre förstörda av lappar och kludd, spelade väl mindre roll för en 9-åring. Och jag tycker nog än idag att bilden i albumet förhöjts av mitt trams. Även det är en del av min barndom.

Curt

En semesterdag – 2

Trasa på Öland

Trasa i stället för Wasa.
Jag tänkte att det passar med några semesterbilder så här mitt i sommaren.
Det var sommaren 1960 eller 1961 som vi for till Öland, mor, far och jag. Bror Jan var redan där. Jobbade på en barnkollo, men följde med oss på några lediga dagar.
På den medhavda transistorradion pratades det om Regalskeppet Wasa och vi for runt på små, små vägar och letade efter ett gammalt vrak som skulle ligga på en strand någonstans. Och vi fann det. Och döpte det passande till Regalskeppet Trasa.
Så här såg det ut, med utsikt över havet. För utsikt över havet ska det ju vara.

Därför följer här en passande dikt. En av mina favoritdikter:

Jag står framför havet.
Där är det. Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

Göran Palm

Wasa
Trasa

En semesterdag – 1.

Golf

Golf en sommardag 1958. Vi, familjen Fröberg, har rest på semester till Dalarna och Värmland. Ja, vi var till och med in i Norge. Min första utlandsresa. Resefordonet var en Ford V8 modell 1937.

Här har vi stannat till någonstans i Värmland, där min syster, Jill, hade en kamrat, Carina, som sommarjobbade. Vi passade på att ta en golfrunda. Här är det min syster Jill, som biter ihop för ett utslag. Hon strävar på på helt andra golfbanor än idag.

I övrigt på bilden ses min pappa Eric, Carina och jag. Resultatet? Nej, jag minns inte, så förmodligen var det inte jag som vann.

Kloka ord
Hela dagen pratar man golf på jobbet. Resten av dagen pratar man jobb på golfbanan.

golf

Till Västerås

En resa till Västerås

Den 29:onde i denna månad reste jag med "Föreningen Karin Bergöö Larssons vänner" till Västerås. På museet fick vi fika och sedan en föreläsning om Karin Bergöös moster Augusta och hennes man, Rudolf Gagge. Vi fick lyssna på musik komponerad av Rudolf Gagge och se många tavlor och skisser av honom. Efter museet var det mat på restaurang "Bellman". (Carl Mikael var inte hemma den dagen) En tur på staden och sedan ut till Vallby där vi fikade i den Gaggerska gården. På hemvägen tittade vi in till Fogelstad, där vi fick information om den Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad – ett utbildningscentrum grundat av Fogelstadgruppen på godset Fogelstad 1921.

En resa till Västerås

Bild

Rudolf Gagge målade både landskap och stadsmiljöer. Dessutom många väldigt roliga målningar, Som den här på bilden.

Loppis

Loppis igen – öppnar på lördag

Förutom färskpotatis, sill och nubbe, har vi i helgen ägnat åt oss  vårt loppis. Städa i loppislokalen och plocka upp en hel del nytt som vi letat fram ur skrubbar under vårstädningen. Det mesta nya kommer dock från vänner och bekanta. De som hellre dumpar sitt överflöd hos oss än att de kör det till återvinningen.
Läs mer om det på vår loppishemsida

Några kloka ord av Thomas Jefferson:
Materiellt överflöd utan karaktär är den säkra vägen till fördärv.

Därför gör vi oss av med överflödet, så att andra råkar i fördärv istället…

Loppis

Vecka 23

En vecka går så rasande fort, nu är det snart slut på vecka 24 och jag har inte fått in vecka 23 än. Vart ska det sluta?

Och var är Tage Danielsson nu. Det var inte alls länge sedan han fanns hos oss. Apropå Tage Danielsson så kanske den här diktsnutten kan passa idag:

Det var valkiga, seniga, beniga labbar
på valkiga, seniga, beniga grabbar.
Tåligt gnagde de hål på sitt fosterlands skal,
de händer som grävde på Göta kanal.

Hela dikten finns här

Vecka 23
Inga och jag tog en tur på Göta kanal en dag

Mallorca

Välkommen hem Monica och Kennet från Mallorca

Inte för att jag vet när ni kommer, men välkomna ska ni vara till den kyliga våren i Sverige. Bilden härintill är från mitt första besök på Mallorca. Det var ungefär vid den här årstiden och det var ganska kyligt där den gången, dessutom blev Inga sjuk och fick åka ambulans till sjukhuset där hon blev inlagd en tid.

Jag läste en recension av Mats Holmberg i DN om George Sands bok: "En vinter på Mallorca" från 1842, och lånar här Mats Holmbergs slutord: ”En vinter på Mallorca” är väl värd sin vikt i handbagaget."

Kanske en bok att läsa för en inbiten Mallorcaresenär. Jag har varit där två gånger och längtar tillbaka, trots att våra resor dit inte varit särskilt lyckade. Sist regnade det nio dagar av fjorton.

Idag fyller Malin år: "Grattis säger jag."

MallorcaUtsikt från hotellbalkongen i Palma NovaEn sommar i Mallorca är värd sin vikt i handbagage (om det däri finns lite guld)

Kommentar
Jean Alexander:
Hej
Jag såg en bild från mitten på 60-talet på en popgrupp som hette The Cruels från Tranås och undrar om denna grupp vid något tillfälle spelade på Sommarlust i Kristianstad. Vem vänder jag mig till i ärendet?
Med ytterst vänlig hälsning
Jean Alexander

När lillan kom till jorden

Lillan

Mina syskon Jan och Jill

När Lillan kom till jorden,
det var i maj, när göken gol,
sa mamma att det lyste
av vårgrönt och av sol.

Sjön glittrade som silver,
och körsbärsträdet stod i blom,
och svalan kvick och munter
just hit med våren kom.

Text och musik av Alice Tegnér.
Alice Charlotta Tegnér född Sandström 1864, död 1943. Svensk tonsättare, musiklärare och organist. En av våra allra största.

Min syster kallades "Lillan" tills hon var i 20-årsåldern. Nu är hon inte alls född i maj månad, utan i mars, men det gör ingen skillnad.

Tillbaka(Kävesta)blick

I slutet av 50-talet var Göran Palm ett år lärare på Kävesta Folkhögskola. Några år senare skrev han dikten "Själens furir", som det här lilla citatet är hämtat ur. Kävesta Folkhögskola är verkligen en del av Närkeslätten.

Som stadsbarn drömde jag länge om landet.
Där skulle man bo! Trädens grönskande frid i själen.
Så blev jag lärare i engelska på Närkeslätten.
Det var en egendomlig frid.
Jag tänkte i en halvtimme och var belåten.
Jag skrev en liten recension och var belåten.
Jag drack ett litet glas portvin ooh somnade.
När Chrustjev reser någonstans
är hela världen preparerad just för hans steg.
Till och med traktorerna viftar med små flaggor.
Ungefär så upplevde jag landet.
Husen hälsade på mig från första dan.
Björkarna tog mig avsides och skvallrade om rektorn.
I varje sal och ögonblick de säkraste värn mot livet,
bara inget liv att värna mot. Sitt ner.

Göran Palm: Själens furir

Göran Palm på Kävesta

Bilden hittade jag som ett litet svartvitt foto bland min svärmors bilder. På baksidan står: "Kamratfest vid Kävesta 1941". Hon gick nog på lanthushållsskolan vid den tiden, men jag kan inte se att hon är med på bilden. Någon sorts maskerad ser de ut att ha haft. "Kamratfest" tyder nog på att de ses igen något/några år efter det att de slutat på skolan.

Curt

Kävestadagen

Kävestadagen på Kävesta Folkhögskola

Kävestadagen

Kävesta

I lördags var det Kävestadagen. Eftersom det var 50 år sedan som vi slutade på Kävesta folkhögskola, så var det dags för ett besök. Verkligen roligt att få prata med lärare och elever och se att skolan fortfarande lever och frodas.

Bilderna är Kävesta för 50 år sedan och Kävesta idag. Från höger ses Kenneth och Bert på båda bilderna. På den första ses också Stig och Nisse.

En fika på elevhemmet som förr kallades för Asgård. Det var tider det! På dagens bild ses i bakgrunden, det som förr var rektorsbostaden, men som nu är konstens hus. Tider förändras ibland till det bättre, ibland tvärt om. Men i det här fallet tycker jag att det var fint på vår tid. En fantastisk skolupplevelse. Men det tycks lika fint idag. Var tid har sin tjusning, sitt äventyr.

Var välkommen envar under ungdomens tak,
som vill räcka oss hand till förbund!
Vill du höra vårt mål…,

Ja, jag vet. Den sången låter verkligen urgammal och ute, men den sjung vi då och då på Kävesta folkhögskola för 50 år sedan. Den var urgammal och ute redan då.

Text av Leopold Budde, 1836–1902, dansk skolpolitiker och författare.
Melodi: Bernhard Crusells tonsättning av Vikingabalk från 1826

Fy Burr

Burr
Påskvecka och avslutning på våren?

Nyss stod våren i ljusan knopp.
Trasten trallade och haren hopp.
Nu sluter varje sippa skälvande sin kalk.
Det är Kråknedan

(Kråknedan lär vara då månen är i nedan första gången efter Tiburtiusdagen som firades den 14 april.)

Följ med mig in i mörkan skog längst krokigaste spåret.
Där allsköns jäkelskap och rackarpack har fest en gång om året…

(Fy burr, fy burr! Natten till Påskafton avläste jag 15,3 grader kallt. Det lär ha varit den kallaste natten för årstiden sedan 1942.)

Ur: Visa i Kråknedan
Text och tillhörande musik: Povel Ramel
Sången kan lyssnas på CD:en ”Ramelodia Lusticana” samt på CD:en ”Visor som trillat bredvid” Eller läsas i diktsamlingen: ”Lingonben”

Glad Påsk

Burr vad kallt!

Dag och Natt

skolkamrater

skolkamrater
Kommentar:
Anders: Riktiga rejäla skodon av läder hade ni . Väldigt snygga sandaler.

Skolkamrater på skolresa från Rynninge skola i Örebro till Vadstena på femtiotalet. Där står Anders, Bosse, Hasse och Sören sitter. Bakom kameran stod jag med en kamera som tog kvadratiska bilder. Skolelever. Vad blev det av dem? En konstnär, en revisor, en elektriker och en lärare.

Från svarta taflan med förfärlig ton
Förhör magistern i konjugation.
Vid sina frågor plägar han förunna
En liten hemsk sekund, då en och hvar
Skall göra färdigt sitt latinska svar.
Så ropas upp ett namn. Då skall man kunna.

Ur dikten "Rebell" av Carl Snoilsky
som i sin helhet kan läsas här…

Vår vackra väg – Våra vackra gropar

Gropar

Igår var vägverket ute och förstörde vår väg. Kom med stor vägskrapa och skrapade bort alla hålor. Vi har ju nu i månader glatt oss åt dessa mängder av djupa gropar i vägen. Låt oss få ha dem kvar. De är till nytta på många sätt. I dessa tider av vattenbrist fylls de av regnvatten som med automatik tvättar våra bilars underrede gratis. Och inte minst: Dessa tusentals hålor är ett effektivt naturligt, ekologiskt fartbegränsningsskydd, till skillnad från alla dessa fartbulor som måste tillverkas av miljöförstörande maskiner och asfalt.

Ett gott råd

Mitt råd är att ni i Sveriges samtliga orter slutar bygga farthinder och i stället låter vägar och gator få ett naturligt, ekologiskt, klimatsmart förfall. Hastigheten sänks per automatik, och i en inte allt för avlägsen framtid kommer ingen att alls kunna ta sig fram med bil på vägar, gator och torg och ekosystemet får därmed en naturlig upprättelse.

S.F.V.N.F.H. (Sällskapet för vägars naturliga farthinder)

gropar

Veckans dikt:

Det var dans bort i vägen på lördagsnatten
över nejden gick låten av spelet och skratten,
det var tjoh! det var hopp! det var hej!

Gustaf Fröding

 

Med mängder av godartade väghålor kan vi snart återuppta seden att dansa på vägarna i stället för att åka bil…

Rapport från Vaxholm

Vaxholm

Rapport från Vaxholm - Här är "verandautgången" på min svägerskas hus. Hennes dörr är den ljusa, strax ovanför trappan. Men innanför den mörka dörren rakt fram vet jag inte vem som döljer sig. För ett antal år sedan hyrde bostadsföreningen ut det rummet åt poeten, litteraturkritikern och översättaren Folke Isaksson. Jag äger en diktsamling av honom. Jag har köpt den på loppis i Vaxholm för fem kronor. Boken är dedicerad till Göran, som jag inte alls vet vem det är.

En dikt i boken börjar:

"När jag stod stilla, hörde jag jordens andning
Susningen i gräset. Axen som nickade i samförstånd

Rapport från Vaxholm – av en förkyld Vaxholmsresenär

Vaxholm

Med en enkel tulpan

Tulpan på födeseda´n

Med en enkel tulpan till Inga på födelsedan

Det är dig vi ska hylla och ära
Det är dig vi i guldstol ska bära
Det är för din skull, hej hopp
Vi idag skickar upp
alla flaggor och vimplar i topp
Vi girlanger av blomster ska binda idag
För det är din dag, ja det är din dag, idag
Vi borde köra dig i lövad skrinda idag
För det är din dag, din dag, idag…

Sång av Sigge Fürst
Text musik Gösta Westerberg och Einar Molin

-----

 

Torpet

Torpet

Torpet

Torpet Erikslund

Torpet på en gammal bild som jag tog på sextiotalet. Eikslund, tagit något nerifrån och bakom nypon och gräs.

Curt

Gläntan

Torpet sorlar av röster, det är världens centrum.
Men invånarna dör eller flyttar ut, krönikan upphör.
Det står öde i många år. Och torpet blir en sfinx.

Ur dikten Gläntan av Tomas Tranströmer

Så har vi då blivit med katt igen…

Katt Saga

Katt Sam

Ja, så har vi då blivit med katt igen. Och inte bara med en, utan två. Detta på grund av sonen Martins flytt ill Karlstad. Deras namn är Saga och Sam. Bara att hoppas att de ska trivas hos oss.

The Naming Of Cats by T. S. Eliot

The Naming of Cats is a difficult matter,
It isn’t just one of your holiday games;
You may think at first I’m as mad as a hatter
When I tell you, a cat must have
THREE DIFFERENT NAMES.

Och i översättning av Britt G. Hallqvist

Att ge namn åt en katt, det är knepigt som katten.
Det finns inte många som duger till de´!
Man grubblar sig tokig av grubbel om natten.
ETT namn är för lite. En katt vill ha TRE!
-----
Läs hela dikten här

Mina bilder för vänner emellan