Vi flyttade till Höglundagatan 14

Tvångsförflyttning. De lägenheter vi alla haft vid I3 skulle nu bli kontor. Vi fick flytta. Den första april 1957 var det dags. Norrbyområdet var under uppförande och vi hade fått förtur att välja var i området vi ville bo, om vi ville bo där. Det var verkligen med blandade känslor.

Att flytta till en modern lägenhet

För mamma var det naturligtvis en fördel att få en modern lägenhet med elspis och varmvatten, badrum och kylskåp. Och för mina syskon som valde tapeter och persienner m.m. Men för mig som var tio år var förlusten av mina barndomskamrater störst.

Saknaden

Ja, kamraterna flyttade också till Norrbyområdet, men det blev ändå inte så mycket gemensamt där. Det var fullt av ungar och vi bodde på olika gårdar och kom snart ifrån varandra. Förmodligen hade vi gjort det ändå. När vi passerat tio år var lektiden slut och andra gemenskaper väntade. Men just då var saknaden av den gemenskap som funnits runt parken vid I3 stor. Vänner som jag tappat under livets gång har alltid givit mig stor sorg. De finns ju inte längre. I alla fall inte inför mina ögon.

Här sitter jag på en jordhög utanför knuten vid Höglundagatan 14 i Örebro. Det var så det var när vi flyttade in.

Nu lämnar jag sommarstugorna för en tid och återgår till "vinterlägenheten" i stan.

Lekkamrater

I vår trappuppgång, där jag bodde, fanns alltså två pojkar, Karl-Arne och Per-Olof (Tusse) Roos. I Södra bostaden bodde fler barn, Annika, Katarina och Susanne Augustsson, Helene, Per och Anders Bodin, två bröder Norling som var äldre än jag men som flyttade därifrån och ersattes av Per-Gunnar Jönsson och hans bror. I andra uppgången bodde Siw Holmqvist och Per-Erik Nordin. Det är de barn jag minns. Men så fanns också den Norra bostaden med flera barn. Men jag minns dem inte alla. Där bodde Maggan (Margot tror jag hon heter) och Totta, men det var som sagt fler.

Anvanbo

Jag är två och ett halvt år och sträcker mig upp mot kameran. Det gäller att synas. I övrigt på bilden ses min syster, bror och pappa. I bakgrunden syns höhässjor. Det är inte ofta man ser nuförtiden.

Anvanbo ligger cirka två kilometer från Bännebo där vi hade sommarnöje 1951 och 1952 och en mil från Testa där jag bor nu.

Enligt församlingsboken bodde en familj Johansson kvar här år 1943 och kanske ett antal år till. En av döttrarna var gift med en banarbetare Karlsson och de bodde också här med en son Gösta. Eftersom den sista församlingsboken slutar med 1943 får jag inte veta när de flyttar ut. De kanske rent av bodde kvar här när vi var sommargäster.

Enligt det fotografi jag har från Anvanbo ser man att någon ändå sköter jordbruket.

Idag, den 4 mars 2018 tog jag en promenad till Anvanbo. Ja, jag gick inte hela vägen hemifrån, men eftersom vägen är avstängd för motorfordon, så fick jag gå några kilometer, vilket var riktigt skönt.

Av huset finns bara en grund och en skylt. Runtom skog och avverkad skog. Men för 69 år sedan var det enligt bilden en åker med höhässjor. Det var andra tider det!

Sommaren 1948

Min andra sommar tillbringade jag i Hemsjöstrand. Jag vet ingenting om det, men Hemsjöstrand tycks ligga en dryg halvmil väster om Mullhyttan. Där finns enligt kartan två sjöar som heter Lilla Hemsjön och Stora Hemsjön.

Bilden hittade jag i min brors gamla album. Sjön ser ju ganska stor ut så jag förmodar att det är på Stora Hemsjön som min mamma är ute och ror med oss barn. Jag är alltså ett och ett halvt år, min syster sex år äldre och min bror nio år äldre.

Här är det inte fråga om flytvästar. Antagligen är vi ganska nära stranden eftersom någon, förmodligen min pappa tagit bilden. Något teleobjektiv lär han inte ha haft.

I min brors album finns flera bilder på oss i båt, så kanske var det en stor del av sommarnöjet.

Sommaren 1947

Jag gör nu en avstickare för att presentera några av de sommarbostäder som vi hyrde och njöt somrarna i under min barndom.

Sommaren 1947, min allra första sommar, tillbringade vi i Marieberg. Förståeligt nog har jag inga minnen därifrån. Jag vet inte exakt var stugan låg och förmodligen finns den inte kvar idag. Marieberg är i dessa dagar kanske mest känt som köpcentrum och för travbanan.

På den tiden hade vi ingen bil, så kanske att vi cyklade dit eller kanske åkte vi buss. Jag antar att det på den tiden också fanns en järnvägshållplats där.

Bildtext:
Storasyster Jill, mamma med mig i knät och storebror Jan. Bilden är från sommarnöjet i Marieberg sommaren 1947.

Min syster Jill i gröngräset

Min syster Jill i gröngräset framför den Södra bostaden. Min bror har antagligen tagit bilden med sin lådkamera. Det väcker minnen. Strax bakom där fotografen stått fanns en sandlåda, där vi stundom lekte med bilar: Dinky Toys. Jag hade en gul Austin Healey, och en lastbil med släp och några andra bilar. Ibland lekte vi med bilar inne. Då var det inne hos mig. Jag har knappast något minne av att jag lekte inne hemma hos någon av kompisarna. Men hos mig var det ofta någon. Jag brukade bygga vägar på golvet av tändstickor. Mamma hade brutit av svavlet, antagligen rädd för att jag skulle tända eld på alltsammans en dag.

Bakom ryggen på min syster ser jag stuprännan mitt på husets långsida. Det var där vi stod och räknade när vi lekte "dunk". En ofta återkommande lek. Det hände att alla mellan fem och femton år var med och sprang och gömde sig. Alla fick vara med. Det vill säga alla som kunde räkna till hundra.  Därför lärde jag mig det redan som femåring.

Blomkrukan – ett minne från treårsdagen

 Det är inte så mycket minnen jag har från den tidigaste barndomen och eftersom vi bodde vid I3 tills jag var tio år, vet jag inte riktigt när olika saker inträffade. Jo, jag minns den dag då jag fyllde tre år. Det vill säga jag trodde länge att jag mindes den dagen.

Den dagen jag fyllde tre, fick jag nämligen en blomkruka – i huvudet och fick åka till Lasarettet för att sys ihop. Ja det blev bara tre stygn, men jag fick ett litet ärr i pannan som jag hade kvar i många, många år, men nu kan jag inte hitta ett spår efter det.

Som sagt, jag trodde mig minnas exakt den dagen, hur krukan föll och att jag fick åka i min morbrors PV till sjukan. Men många år efter den händelsen pratade jag med min mamma om saken och det visade det sig att jag mindes alldeles fel. Krukan föll inte som jag mindes och någon biltransport blev det inte heller. Mamma skjutsade mig på cykeln. Det borde jag ha begripet för min morbror hade en sån där PV med blinkers mitt uppe på taket, och sådana bilar fanns inte 1950, när jag fyllde tre.

BILD. Jag ombord på en eka vid tre års ålder

Kap 3 – Flytten till 1:a Bataljon

När jag var ett år flyttade vi från "Södra" och hit till 1:a Bataljon  - I3 Örebro, vilket var en del av regementet. Där sov jag i nio år vägg i vägg med ”gossarna” på luckan. Just det. På andra sidan av väggen där min säng stod var andra kompaniets första logement, men vår ytterdörr ledde ut på gården och inte in på kaserngården. 

Roos, Carlsson, Fröberg och Fröberg

Fyra familjer var vi som bodde över varandra. Högst upp bodde familjen Roos. Föräldrarna tror jag hette Arne och Karin. De hade två pojkar. Karl-Arne som var tre år äldre än mig och Per-Olof som var två år yngre. Av någon anledning kallades han alltid för ”Tusse”.
I lägenheten under dem bodde Familjen Carlsson. Ivar eller Ivan och Signe hette tror jag de hette. Jag minns inte att de hade några barn, men de var betydligt äldre än mina föräldrar, så de kan ha haft barn som flugit ut.
Under dem bodde vi, och längst ner bodde min farbror Harald med fru och barn. Hustrun hette Zippora (jag är högst osäker på hur det stavas) och –

barnen hette kanske Carl-Olof och Sven-Erik och så fanns det en dotter som flyttat hemifrån. Även pojkarna hann väl flytta iväg innan vi gav oss därifrån. Naturligtvis borde jag veta deras namn för de är ju mina kusiner, men jag har inget minne av att jag någonsin sett dem sedan jag var mycket liten. De var/är nog mellan tio och tjugo år äldre än jag.

Bilden är från 2007. Vi flyttade därifrån 1957 för att våra lägenheter skulle bli rum åt kompanibefäl. Men här byggs de om till bostäder igen. Den röda pricken på bilden visar vårt köksfönster. Fönstren till höger därom är vårt vardagsrum.

Södra bostaden vid I3 i Örebro

Det var i det här huset, Södra bostaden, vi bodde när jag föddes i januari 1947. Här var för elva år sedan vandrarhem. Det var då jag tog den här bilden. Min 60-årdag firade jag genom att bo med samma fönsterutsikt som när jag föddes. Som jag minns det så var det balkonger här på sidorna av trappuppgången när jag var barn och tumlade runt här i den fina parken utanför.
Nå, nu bodde vi bara i det huset tills jag var ett år, men vi vi flyttade inte långt, så det var här vid I3 jag levde mina första 10 år.

Södra

Nu, 2018, ska jag här skriva mina memoarer.
Från början tills nu.

Jag föddes!

Vid den tiden bodde min familj i "Södra bostaden" vid regementet I3 i Örebro. Pappa var underbefäl, som det hette på den tiden, sergeant. Och mamma var, som alla andra mammor jag kände, hemmafru. Hon hade säkert mer att göra än vad pappa hade. Ungar, mat, städa, tvätta m.m. m.m. Och då i en tid utan tvättmaskiner och mikro, varmvatten och elspis. Men med balja på vedspisen, såpa, tvättmedel så fick det ändå bli rent. Maten lagades på gasspis och gasugn.

Bild: Det var så här det började, nästan.

Ja, julfint ska det bli

Mattpiskning inför jul för att få julfint. Det är min bror Jan som piskar mattor utanför I3 regementet i Örebro där vi bodde på den tiden. Året var 1954. Jag får ingen riktig rätsida på bilden, för jag minns inte var piskställningen stod, men bakom staketet intill kaserngården kan man se många uppställda krigiska fordon.

Vecka 50